Uppdatering för uppdaterandets skull
Visste ni att det just nu och på obestämd tid frammåt är en trend att skriva korta inlägg. Jag är inte sen att ta efter dessa nymodigheter.
Kort kort om mitt liv i nuet:
Som om jag inte hade nog att göra så har jag gått och tagit värvning på diverse communities.. Mest välkänt av dessa är väll facebook. Jag har länge varit motstridig mot just denna sida, men den är faktiskt rätt så underhållande när allt kommer omkring.
Det är ruskigt hur naken man är utan sin mobil. I telefonen så har jag alla telefonnummer samlade, klocka, anteckningar och möjligheten att kontakta omvärlden. Att lämna hemmet utan den är inte bara obehagligt utan faktiskt direkt farligt!
Trots att jag har tränat hela sommaren så är min kondition nere på en låg nivå. Jag har under drygt tre månader hållt mig till teknikpass och är därför fysiskt sett rätt så otränad. Dessutom så har de tekniker som jag inte fokuserat på blivit ordentligt rostiga med tiden.
Så länge jag inte har någonting aktivt i görningen så sover jag. Det går inte att undvika. Eftersom jag faktiskt är uppbokad med diverse aktiviteter under större delen av dygnet så är jag ständigt trött. Endast under helgerna så har jag möjligheten att exempelvis kunna läsa en bok utan att ögonlocken slår igen.
Tiden går snabbt. Snart lämnar jag Sverige. Det blir inte annat än skönt.
Kort kort om mitt liv i nuet:
Som om jag inte hade nog att göra så har jag gått och tagit värvning på diverse communities.. Mest välkänt av dessa är väll facebook. Jag har länge varit motstridig mot just denna sida, men den är faktiskt rätt så underhållande när allt kommer omkring.
Det är ruskigt hur naken man är utan sin mobil. I telefonen så har jag alla telefonnummer samlade, klocka, anteckningar och möjligheten att kontakta omvärlden. Att lämna hemmet utan den är inte bara obehagligt utan faktiskt direkt farligt!
Trots att jag har tränat hela sommaren så är min kondition nere på en låg nivå. Jag har under drygt tre månader hållt mig till teknikpass och är därför fysiskt sett rätt så otränad. Dessutom så har de tekniker som jag inte fokuserat på blivit ordentligt rostiga med tiden.
Så länge jag inte har någonting aktivt i görningen så sover jag. Det går inte att undvika. Eftersom jag faktiskt är uppbokad med diverse aktiviteter under större delen av dygnet så är jag ständigt trött. Endast under helgerna så har jag möjligheten att exempelvis kunna läsa en bok utan att ögonlocken slår igen.
Tiden går snabbt. Snart lämnar jag Sverige. Det blir inte annat än skönt.
Samma gamla veva deluxe
Jag har för lite tid. Det kommer märkas. Framför allt här.
Kom exempelvis nyss hem från träningen. Jag vill dricka te, men jag hinner inte. Måste gå och sova snart och gå och jobba i morgon och åka hem och äta mat och åka och träna och gå och sova och gå och jobba och sova och äta litegrann och jobba ännu mer. Helgerna har aldrig varit så heliga som de kommer bli nu.
Kom exempelvis nyss hem från träningen. Jag vill dricka te, men jag hinner inte. Måste gå och sova snart och gå och jobba i morgon och åka hem och äta mat och åka och träna och gå och sova och gå och jobba och sova och äta litegrann och jobba ännu mer. Helgerna har aldrig varit så heliga som de kommer bli nu.
Fortsättning följer..
....när du minst anar det!
Stockholm hjärta slår i japanska rytmer
Jag hade förväntat mig mycket av japanska 浅草ジンタ, som i går gästade stockholms innerstad då de framförde en konsert för Södra teatern. Jag hade förväntat mig mycket, men vad jag såg, hörde och kände där borta överträffar tveklöst mina vildaste förhoppningar.
Niklas frågade mig på vägen in mot stan vilka mina bästa konsertminnen är. Hade han väntat ett par timmar med den frågan så hade jag genast tillagt "Asakusa Jinta".
Adolf Fredriks torg måste vara den ideala platsen för denna typ av musikaliska framföranden. Centralt och lätttillgängligt, luftigt och vackert. Publiken som samlats framför operan, där scenen var belagd, liknade lustigt nog inte alls den som tågat inför dir en greys konsert. Jag såg inte en enda j-emo, vilket befogar alla påståenden angående hur insatta de är i japansk musik. Så fort ett stort affischnamn kommer hit så samlas de likt lämlar, men då ett mindre och mer okänt band spelar så är de inte det minsta intresserade. Jag säger då det, att det är band som Asakusa Jinta som utgör det absolut bästa ur japansk musikverksamhet.
I vilket fall som helst så fanns ganska så mycket folk på plats, men då vi anlände drygt 20 minuter innan konsertens start så hade jag och Niklas inte de minsta problem med att få tag på en exemplarisk plats framme vid stängslet.
När introt Sky Zero väl drog igång så rörde sig en ilning av välbehag genom kroppen, tonerna som kännetecknar Asakusa Jinta är hämtade från, jazz, japansk folkmusik, ska och punk, för att bara nämna ett fåtal genrer som de omfattar. Trumperna utgjorde grunden i introt och gjordes snart sällskap av rytmiskt trummande, kort därefter intågade sjumannabandet på scenen och välkommnades genast av den förväntansfulla publiken.
De inledde spelningen med ett par vilda låtar med hysteriskt tempo, vilket lyckades få igång åskådarna och bjuda dem in i uppträdandet. Det fanns konserten rakt igenom ett starkt band framför människorna på scen och framför den - det känndes aldrig som om vi var separerade!
Mellan låtarna så växlade alla artister, förutom gitarristen och trummisen, ständigt instrument. Bland de mest häpnadsveckande var den specialkonstruerade trumpeten som sångaren ett par gånger använde sig av. Det måste vara det absolut häftigaste instrumentet jag någonsin sett. Innan han plockade fram denna märkliga skapelse så tycke jag att hans massiva, silvriga och ihåliga bas var anmärkningsvärd, men trumpeten var verkligen i en helt annan liga. Närmaste liknelse jag kan göra är att beskriva den som någon slags bazooka med inte mindre än 9 trumpeter vastmonterade. Den välde ifrån sig allt ifrån trafikhornsläten till bombalarmsliknande ljud. Fantastiskt!
Vad som nästan berörde mig mest var att bandet under spelningen präglades av en hysterisk glädjeyra, som självklart smittade av sig på publiken. Då och då gjorde artisterna små försök till att prata svenska och engelska, med varierande resultat, men det spelade egentligen inte någon större roll vad som sas - för publiken älskade dem i alla fall. Mitt framför mig på scen så stod den kvinnliga trupet- och saxofinisten. I spelningens mitt så tog hon fram ett pappersark och började, i den mest sockersöta stämman jag må ha hört, presentera näst låt i engelska. Det var tydligen en gammal visa från Tokyostadsdelen Asakusa, hon hoppades att vi tyckte om den. Balladen drog igång, och det tidigare så hysteriska bandet visade nu prov på en fullkomligt motsatt form av musikframförande. Det var en vacker låt som ljöd och till min stora häpenhet så kunde nu inte trumpettjejen hålla tillbaka tårarna. Hon stod tyst vid sidan om och snyftade när vokalisten hävde ur sig de utsökta sångraderna. Det här var och kommer en lång tid frammåt vara bland det mest rörande jag sett.
De lugna låtarna utgjorde inte mycket av musikutbudet, utan snarare så var spelningen till mesta del fart- och glädjefylld rakt igenom. När bandet lämnade scenen så blev de, knappast förvånande, inropade på nytt (någonting som jag inte är helt säker på att de planerat). De gav oss ett par sista låtar och lovade dyrt och heligt att återvända. Den svenska publiken älskade dem, och jag såg inga tecken på att de inte älskade oss tillbaka (faktum är att de under konsertens gång upprepade gånger sa att de älskade, både på japanska och engelska).
Ett tjugotal meter ifrån scenen var ett tällt upprest. Där flockades snart åskådarna. T-shirts och cd-skivor sålldes i mängder. Jag köpte själv deras album Sky Zero, som om det inte vore för Niklas heroiska insats jag hade blivit tvungen att strunta i - eftersom jag idiotiskt nog själv inte hade mycket pengar med mig. I tältet träffade jag på Mariko, min japanskalärare. Vi växlade ett par ord, men på grund av den stora mängden människor så hade vi inte riktigt möjlighet att föra någon längre konversation. Någon japnskakurs i höst, ser det dock tråkigt nog inte ut att bli.
Jag fick möjlighet att träffa ett något förvirrat band. På grund av den stora samling människor som ville ha deras autografer så visste de inte riktigt var de skulle börja. Hur som helst så fick jag mitt exemplar av deras album och kunde växla ett fåtal tafatta meningar. Jag förstod imponerande nog det mesta av vad de sa och jag tror att de förstod de få ord som jag kastade ur mig. Hur som helst så var jag tvungen att lämna plats åt övrigt folk och kunde tyvärr inte få prata något med med bandet. Jag var aningen nedstämd över detta då jag lämnade torget.
Sammanfattningsvis så vill jag meddela att alla de personer som jag bjudit med mig, men som i sista sekund hoppat av, gjorde ett stort misstag. Det här var helhetligt sett en utav de allra bästa konserter jag varit på, och jag tror att även om Asakusa Jintas musik inte riktigt faller en in i smaken så går det inte att undvika att glädjas åt dem på scen - för Asakusa Jinta är glädje förkroppsligad!
Sist, men absolut inte minst, trumpetbazookan som sångaren använde sig av i ett par låtar. Helt bissar!
Billigt, överkokt och allmänt frånstötande
JA... i den ena pajen så är det fetaost och i den andra så är det.. äh.. ost!
Jag var smått konfunderad då jag stod i resturangen, med kocken mitt emot mig på andra sidan disken. Egentligen så ska det väll inte vara så svårt att ingående beskriva de två pajerna som jag hade att välja på, men med det svaret jag fick så hade jag lika gärna ha givit honom fria händer, i stället för att sjävl behöva stå för vad som hamnar på tallriken.
Jag måste medge att jag redan då dagen tog vid var medveten om vilken risk jag tog i och med att jag struntade i att ta med egen matlåda hemifrån. Maten i resturangen är alltid som värst på måndagar! I överlag är den helt okey, men just på måndagar så är det skolmatssalsnostalgi som gäller. Billigt, överkokt och allmänt frånstötande.
I dag var det falukorv & mother fuckin' potato mos som stod på menyn. Jag bestämde mig så fort jag stegade in i matsalen att jag icke, under några som helst omständigheter, skulle kunna förtära sörjan. I stället så frågade jag genast efter de alternativa rätterna. Det var ungefär några ögonblick senare som ovanstående kommentar fälldes.
Jag valde fetaostpajen - den var fruktansvärd!
...på tal om mat så har jag givit upp alla försök till att sträva efter ett varierat kostutbud då jag äter inne i stan. Det är som bekant Kungshallen som gäller för min del - Kungshallen och kinaresturangen. Jag är på god väg att bli stammisförklarad. Är dock inte riktigt säker på om jag vill att de känner igen mig därborta. Tillämpar de möjligtvis förmåner för sina mest trogna kunder, eller kommer de bara flina rått mitt i mitt ansikte åt min vedervärdighet.
Jag tippar på det senare...
Jag var smått konfunderad då jag stod i resturangen, med kocken mitt emot mig på andra sidan disken. Egentligen så ska det väll inte vara så svårt att ingående beskriva de två pajerna som jag hade att välja på, men med det svaret jag fick så hade jag lika gärna ha givit honom fria händer, i stället för att sjävl behöva stå för vad som hamnar på tallriken.
Jag måste medge att jag redan då dagen tog vid var medveten om vilken risk jag tog i och med att jag struntade i att ta med egen matlåda hemifrån. Maten i resturangen är alltid som värst på måndagar! I överlag är den helt okey, men just på måndagar så är det skolmatssalsnostalgi som gäller. Billigt, överkokt och allmänt frånstötande.
I dag var det falukorv & mother fuckin' potato mos som stod på menyn. Jag bestämde mig så fort jag stegade in i matsalen att jag icke, under några som helst omständigheter, skulle kunna förtära sörjan. I stället så frågade jag genast efter de alternativa rätterna. Det var ungefär några ögonblick senare som ovanstående kommentar fälldes.
Jag valde fetaostpajen - den var fruktansvärd!
...på tal om mat så har jag givit upp alla försök till att sträva efter ett varierat kostutbud då jag äter inne i stan. Det är som bekant Kungshallen som gäller för min del - Kungshallen och kinaresturangen. Jag är på god väg att bli stammisförklarad. Är dock inte riktigt säker på om jag vill att de känner igen mig därborta. Tillämpar de möjligtvis förmåner för sina mest trogna kunder, eller kommer de bara flina rått mitt i mitt ansikte åt min vedervärdighet.
Jag tippar på det senare...
Gloomy Sunday - bästa depplåten ever?
Sunday is gloomy,
My hours are slumberless
Dearest the shadows
I live with are numberless
Little white flowers
Will never awaken you
Not where the black coaches
Sorrow has taken you
Angels have no thoughts
Of ever returning you
Wouldnt they be angry
If I thought of joining you?
Gloomy sunday
Gloomy is sunday,
With shadows I spend it all
My heart and i
Have decided to end it all
Soon therell be candles
And prayers that are said I know
But let them not weep
Let them know that Im glad to go
Death is no dream
For in death Im caressin you
With the last breath of my soul
Ill be blessin you
Gloomy sunday
Dreaming, I was only dreaming
I wake and I find you asleep
In the deep of my heart here
Darling I hope
That my dream never haunted you
My heart is tellin you
How much I wanted you
Gloomy sunday
My hours are slumberless
Dearest the shadows
I live with are numberless
Little white flowers
Will never awaken you
Not where the black coaches
Sorrow has taken you
Angels have no thoughts
Of ever returning you
Wouldnt they be angry
If I thought of joining you?
Gloomy sunday
Gloomy is sunday,
With shadows I spend it all
My heart and i
Have decided to end it all
Soon therell be candles
And prayers that are said I know
But let them not weep
Let them know that Im glad to go
Death is no dream
For in death Im caressin you
With the last breath of my soul
Ill be blessin you
Gloomy sunday
Dreaming, I was only dreaming
I wake and I find you asleep
In the deep of my heart here
Darling I hope
That my dream never haunted you
My heart is tellin you
How much I wanted you
Gloomy sunday
- Skriven och framförd av Billie Holiday (Det var dock Jaurims coverversion
som gjorde att jag fick upp ögonen för låten)
som gjorde att jag fick upp ögonen för låten)
Tidfördriv
Det är nästan så att jag längtar till morgondagen - en måndag, en helt vanlig måndag. Inte för att jag längtar till arbetet eller mina arbetskamrater, utan just på grund av att när veckan väl har satt igång så är den snabbt över. Och det är just så jag vill ha det för stunden. Det jag sysslar med nu är enbart förberedelser inför det som komma skall. Arbetet lägger grunden för min framtid. Utan pengar kommer jag ingenstans, det är en obligatorisk förutsättning för att jag ska kunna komma dit jag vill. Språkstudierna är likaså nödvändiga. Tränarjobbet och min egen träning är tidsfördriv som har som huvuduppgift att underlätta väntan.
Dagarna tills dess att jag lämnar Sverige blir bara färre och färre och vad som förut låg långt in i framtiden är jag nu bara ca en och en halv månad ifrån. Resan som jag gör kommer vara avgörande för min framtid - ingen tvekan om saken! Fram tills dess får dagarna gärna gå obemärkta förbi, men när jag väl befinner mig på den plats jag så länge efterlängtat så ska jag se till att ta vara på varje dag som går. Jag hoppas att tiden inte sviker mig.
Den hysteriska uppståndelsen kring DeG!
Under en smärtsamt gassande sol så anlände vi - jag, Gardan och Danne. Efter att nyss ha stoppat i oss varsin kebab så kände vi oss stärkta och reda att ta oss an vad många människor med sin största hängivenhet sett fram emot under hela sommaren, och en bra bit dessförinnan. Det var för första gången någonsin dags för dir en grey, Japans otvivelaktigt största band inom Europa, att besöka Sverige.
För icke insatta personer så kan jag kort beskriva musiken som en ganska så tung form av GothMetal. Vad som bidragit till deras framgångar är att de kan klassas som Visual kei, en subkategori inom den japanska hårdrocken som kännetecknas av att bandmedlemmarna ofta lägger ner minst lika mycket energi på deras image som själva musiken de producerar. Vanligt är att de sminkar sig överdrivet mycket och klär sig i feminina kläder med goth som ledmotiv (dessa artister är nästan uteslutande män, jag har faktiskt aldrig sett något undantag). Dir en grey är liksom jag tidigare nämnde det största namnet inom japansk musik, från Europa sett. Flera gånger tidigare har de besökt Tyskland och Frankrike, men på grund av den enorma skara fans som uppstått här i Scandinavien så väljer de den här gången även att gästa norra Europa.
Vad som kanske bör tilläggas är att jag personligen inte har något direkt intresse av dir en grey. Att jag valde att gå på konserten berodde i första hand på att Gardell ville ha sällskap, men även till viss del på att jag också var smått intresserad av att uppleva det kraftiga drag som jag kunde förvänta mig att publiken skulle bistå med.
Så, där stod vi alltså. Klockan sedan länge passerat den tid så konserten i själva verket skulle startat. Den massiva kön, beståendes av allt ifrån JapanEmoister till JapanGothare (som för övrigt också är till synes emotionellt instabila) -samtliga svartklädda, sminkade och generöst peircade (jag hade god lust att informera dem om att pride tog slut i helgen), började nu bli änn mer otålig. Eftersom spelningen var utsåld så förväntade jag mig mycket folk, men att få se den väldiga samlingen j-rockare var ändå imonerande.. jag visste inte att det fanns SÅ många av dem.
Hur som helst så blev vi såsmåningom insläppta. Eftersom all fotografering var förbjuden så var jag aningen orolig för att min kamera skulle bli konfiskerad, men väl nog så lyckades jag smuggla in den utan besvär. Att fota bandet skulle vara att ej respektera dem köpte jag inte alls. Jag tror inte att dir en grey bryr sig det minsta om deras fans tar ett gäng kort, utan det är snarare så att det ligger i själva skivbolagets intresse att få behålla sin monopol på idolbilder. Hur som helst så gick det hela enligt mina förhoppningar - snart så stod jag mitt framför scenen, några meter från stängslet som skillde åskådare och band ifrån varandra. Jag kunde tydligt se de varma svettångorna stiga ovanför den redan hårt sammanpackade skaran människor. Jag trodde just för det ögonblicket inte riktigt att det skulle bli mycket trängre än såhär - oj, vad fel man kan ha!
Jag fick intrycket av att förbandet, Fair to Midland, gjorde hyfsat väl ifrån sig. Även om de flesta sparade på krafterna inför dem som de egentligen kommit för att se så verkade majoriteten uppskatta bandet, som för övrigt tydligen lyckats rätt bra med att etablera sig här i Sverige. Jag tycker däremot att de var pinsamt kassa. Musiken var allmänt ouppseendeväckande med skräpiga synthinslagg lite här och där. Sångaren gjorde en allmänt svag insats och försökte i stället väga upp det hela med en dans som, med risk för att Kim är den enda som förstår, närmast liknade en handsfreeversion av tjernobylbarnet. Rätt så komiskt, måste jag säga, i förhållande till det sorgliga musikutbudet.
Ett öronbedövande ljubel välkommnade japanerna när de entrade scenen. Folket som redan stod skoningslöst packade tryckten samman ytterligare. Ett flertal tjejer längst fram i publikhavet hade redan blivit bortdragna då de antingen svimmat eller vart bra nära på att göra det. Hur som helst så var det största problemet för min del att jag ofrivilligt blivit placerad mitt bakom tillställningens absolut längsta kille - jag såg ingenting alls! Lyckligtvis så lyckades jag trycka mig en bit åt sidan och framför mig så kunde jag, bara ett par meter framför mig, skymta sångaren och frontfiguren Kyo torna upp sig. Fastän jag som tidigare nämnt inte tillhör bandets fans så kunde jag inte undgå att njuta av stundens storhet.
Försiktigt och obervant så plockade jag upp kameran ur fickan och tog de första bilderna. Eftersom publiken rörde sig som vildar och lamporna växlade i intensivt tempo så var det dock omöjligt att få en klar bild. Efter ännu ett par bilder så hände det plötsligt att jag blev påkommen och jag var nu tvungen att röra mig bakåt i publiken för att undgå att bli utslängs. Hoppet om att få med mig en användbar bild hem var förlorat.
Efter att ha givit upp fotoplanerna så gick jag genast och köpte en ny tröja, för den jag hade på mig var bokstavligt talat dränkt i svett. 280 kr kostade det mig och jag ångrade mig nästan genast. Därefter träffade jag på Joyce med syster, vilka jag därefter höll mig samman med resten av spelningen.
Vad jag märkte in bit in under dir en greys uppträdande var att jag hade tappat nycklarna som jag hade på mig! Nycklarna hem, till cyckeln och till skåpet på jobbet var alla försvunna. Att de låg någonstans framme i folkmassan där densiteten var som tätast var det ingen tvekan om. Tålmodigt fick jag därför vänta tills först efter konserten med att leta, men det utan framgång. Trots hjälpen jag fick så fanns nycklarna ingenstans att finna. Med mer att tänka på en just spelningen som varit så tvingadesjag lämna Fryshuset mer irriterad än nöjd. (Jag har i skrivandet stund ännu inte fått tag på dem och det ser oturligt nog ut som om jag är tvungen att skaffa mig en ny uppsättning nycklar)
Sammanfattningsvis så tycker jag ändå helt klart att konserten var en mycket positiv överraskning. Jag hade förväntat mig någonting som dir en grey inte alls gav sken av att vara - nämligen visial kei. Har man inte sett deras musikvideos eller tidigare konserter så skulle man inte alls ta dem för det som de hittills varit. Det band som bemannade scenen var enligt mitt tycke både smakfullt klädda och med ett musikutbud och ett engagemang som helt ändrade mig bilden av bandet. Jag har tidigare helt och hållet tagit avstånd från dem men ser positiva sidor hos bandet som jag tidigare gått misste om. Även om jag förmodligen ändå inte kommer lyssna särskillt mycket mer på dem för den delen (deras musik är fortfarande lite för svårsmält för min smak) så respekterar jag dem från och med nu och frammåt.
.. och det är ett rejäl förändring i helt rätt riktning.
För icke insatta personer så kan jag kort beskriva musiken som en ganska så tung form av GothMetal. Vad som bidragit till deras framgångar är att de kan klassas som Visual kei, en subkategori inom den japanska hårdrocken som kännetecknas av att bandmedlemmarna ofta lägger ner minst lika mycket energi på deras image som själva musiken de producerar. Vanligt är att de sminkar sig överdrivet mycket och klär sig i feminina kläder med goth som ledmotiv (dessa artister är nästan uteslutande män, jag har faktiskt aldrig sett något undantag). Dir en grey är liksom jag tidigare nämnde det största namnet inom japansk musik, från Europa sett. Flera gånger tidigare har de besökt Tyskland och Frankrike, men på grund av den enorma skara fans som uppstått här i Scandinavien så väljer de den här gången även att gästa norra Europa.
Vad som kanske bör tilläggas är att jag personligen inte har något direkt intresse av dir en grey. Att jag valde att gå på konserten berodde i första hand på att Gardell ville ha sällskap, men även till viss del på att jag också var smått intresserad av att uppleva det kraftiga drag som jag kunde förvänta mig att publiken skulle bistå med.
Så, där stod vi alltså. Klockan sedan länge passerat den tid så konserten i själva verket skulle startat. Den massiva kön, beståendes av allt ifrån JapanEmoister till JapanGothare (som för övrigt också är till synes emotionellt instabila) -samtliga svartklädda, sminkade och generöst peircade (jag hade god lust att informera dem om att pride tog slut i helgen), började nu bli änn mer otålig. Eftersom spelningen var utsåld så förväntade jag mig mycket folk, men att få se den väldiga samlingen j-rockare var ändå imonerande.. jag visste inte att det fanns SÅ många av dem.
Hur som helst så blev vi såsmåningom insläppta. Eftersom all fotografering var förbjuden så var jag aningen orolig för att min kamera skulle bli konfiskerad, men väl nog så lyckades jag smuggla in den utan besvär. Att fota bandet skulle vara att ej respektera dem köpte jag inte alls. Jag tror inte att dir en grey bryr sig det minsta om deras fans tar ett gäng kort, utan det är snarare så att det ligger i själva skivbolagets intresse att få behålla sin monopol på idolbilder. Hur som helst så gick det hela enligt mina förhoppningar - snart så stod jag mitt framför scenen, några meter från stängslet som skillde åskådare och band ifrån varandra. Jag kunde tydligt se de varma svettångorna stiga ovanför den redan hårt sammanpackade skaran människor. Jag trodde just för det ögonblicket inte riktigt att det skulle bli mycket trängre än såhär - oj, vad fel man kan ha!
Jag fick intrycket av att förbandet, Fair to Midland, gjorde hyfsat väl ifrån sig. Även om de flesta sparade på krafterna inför dem som de egentligen kommit för att se så verkade majoriteten uppskatta bandet, som för övrigt tydligen lyckats rätt bra med att etablera sig här i Sverige. Jag tycker däremot att de var pinsamt kassa. Musiken var allmänt ouppseendeväckande med skräpiga synthinslagg lite här och där. Sångaren gjorde en allmänt svag insats och försökte i stället väga upp det hela med en dans som, med risk för att Kim är den enda som förstår, närmast liknade en handsfreeversion av tjernobylbarnet. Rätt så komiskt, måste jag säga, i förhållande till det sorgliga musikutbudet.
Ett öronbedövande ljubel välkommnade japanerna när de entrade scenen. Folket som redan stod skoningslöst packade tryckten samman ytterligare. Ett flertal tjejer längst fram i publikhavet hade redan blivit bortdragna då de antingen svimmat eller vart bra nära på att göra det. Hur som helst så var det största problemet för min del att jag ofrivilligt blivit placerad mitt bakom tillställningens absolut längsta kille - jag såg ingenting alls! Lyckligtvis så lyckades jag trycka mig en bit åt sidan och framför mig så kunde jag, bara ett par meter framför mig, skymta sångaren och frontfiguren Kyo torna upp sig. Fastän jag som tidigare nämnt inte tillhör bandets fans så kunde jag inte undgå att njuta av stundens storhet.
Försiktigt och obervant så plockade jag upp kameran ur fickan och tog de första bilderna. Eftersom publiken rörde sig som vildar och lamporna växlade i intensivt tempo så var det dock omöjligt att få en klar bild. Efter ännu ett par bilder så hände det plötsligt att jag blev påkommen och jag var nu tvungen att röra mig bakåt i publiken för att undgå att bli utslängs. Hoppet om att få med mig en användbar bild hem var förlorat.
Efter att ha givit upp fotoplanerna så gick jag genast och köpte en ny tröja, för den jag hade på mig var bokstavligt talat dränkt i svett. 280 kr kostade det mig och jag ångrade mig nästan genast. Därefter träffade jag på Joyce med syster, vilka jag därefter höll mig samman med resten av spelningen.
Vad jag märkte in bit in under dir en greys uppträdande var att jag hade tappat nycklarna som jag hade på mig! Nycklarna hem, till cyckeln och till skåpet på jobbet var alla försvunna. Att de låg någonstans framme i folkmassan där densiteten var som tätast var det ingen tvekan om. Tålmodigt fick jag därför vänta tills först efter konserten med att leta, men det utan framgång. Trots hjälpen jag fick så fanns nycklarna ingenstans att finna. Med mer att tänka på en just spelningen som varit så tvingadesjag lämna Fryshuset mer irriterad än nöjd. (Jag har i skrivandet stund ännu inte fått tag på dem och det ser oturligt nog ut som om jag är tvungen att skaffa mig en ny uppsättning nycklar)
Sammanfattningsvis så tycker jag ändå helt klart att konserten var en mycket positiv överraskning. Jag hade förväntat mig någonting som dir en grey inte alls gav sken av att vara - nämligen visial kei. Har man inte sett deras musikvideos eller tidigare konserter så skulle man inte alls ta dem för det som de hittills varit. Det band som bemannade scenen var enligt mitt tycke både smakfullt klädda och med ett musikutbud och ett engagemang som helt ändrade mig bilden av bandet. Jag har tidigare helt och hållet tagit avstånd från dem men ser positiva sidor hos bandet som jag tidigare gått misste om. Även om jag förmodligen ändå inte kommer lyssna särskillt mycket mer på dem för den delen (deras musik är fortfarande lite för svårsmält för min smak) så respekterar jag dem från och med nu och frammåt.
.. och det är ett rejäl förändring i helt rätt riktning.
Dagens Swanberg
Egentligen så är Planet Terror värd ett par sanningens ord, men jag orkar helt enkelt inte ta upp det genidraget just nu. I stället så tänker enkelt och bekvämt ta och kopiera lite tjafs från dagens DN. Till er alla, från mig, här får ni dålig humor när den är som bäst!
Featurerubrikerna du missat
SEMESTRARNA börjar ta slut. Nu längtatr folk tillbaka till jobbet efter att ha solat sönder sig, badat sig algförgiftade, grillat sig feta samt skällt sig hesa på varandra i segelbåtar och bilköer.
Många har dålig pejl på vad som hänt i världen under semestern och det hör därför till att tidningar på sensommaren serverar en fyllig rubriksammanfattning av typen "Detta hände under din semester" för att uppdatera läsarna. Jag går som vanligt ett steg längre. Tidningar innehåller inte bara dagsfärska nyheter. Här är de så kallade "featureartiklarna" du missat i sommar:
Trådbussarna - trafikhistoriens smalaste fordon
Runt, runt, runt - om travhästar och yrsel
Mitt nylyfta ansikte orsakade höjda ögonbryn
Bromsmedicinerna di blir i gasen av
I akupunktörens väntrum sitter vi alla som på nålar
Nio miljoner svenskar kan ha dold sjukdom
Heta ögonblick i brännmaneternas kärleksliv
Hur vet frukostäggen när det gått tre minuter?
Elefantmetoden - ett osäkert sätt att gå ner i vikt
Ur en låghalt balettdansörs minnen
Gungstolen - ditt bästa medel mot åksjuka
Tröstens ord till en fågelhund som inte törs flyga
Tårta på tårta - en trångbodd konditors bekännelser
100 saker du kan dressera din katt till att vägra göra
Öronskugga - det nya sminket med attityd
Vegetarianernas bästa köttleder
Här är frisören som extraknäcker som aktieklippare
Vintramparnas bästa fotvårdstips
Driva loppcirkus blir lätt som en klåda
Jorden är platt - här är bevisen som du faller för
Så bygger du om torktumlaren till halvkroppssolarium
Finn död mus i colan och bli kändis i 15 minuter
Äkta mattor bevisar att u-länder kan om de bara vill
Gråt inte över mördaralgerna - koka soppa på dem
Så får urmakaren tiden att gå
Möt mannen som aldrig sett Allsång på Skansen
Socialstyrelsen manar: Slå ihjäl kräftorna innan du äter dem
Den dagen kunde Mona-Lisa hålla sig för skratt
Saknar du lokalsinne - bli inredningsarkitekt
Naturfilmarnas värsta grodor
Så känns det att bli förd till nödslakt
Min far var en munk och min mor var nunna
Priset kändes rätt - så jag slog till och köpte Eifeltornet
Jag fick korgen av linbanekonduktören
Därför gråter vi när vi skalar lök - vi tycker synd om löken
Testa själv - har du fått mördarmal i garderoben?
Larmrapport slår fast: all trycksvärta slut om tio år.
Swanberg
Vissa lär sig aldrig
Inga komentarer om gårdagen. Absolut. Inga. Alls.
Den tålmodiga väntan
Då någon sommarflirt för min del helt och hållet uteblivit så skriver jag nu i desperationens tecken. Det sägs att livet avnjuts bäst i sällskap av någon man håller av, och visst, om det stämmer så vore det då tråkigt att grinig och eländig släpa sig igenom ens bästa år som ensam och oönskad.
Att engagera sig i någon form av aktivt sökande ligger dock inte i mitt intresse, och att skylta med min ensamhet är någonting som min värdighet förbjuder mig att göra. Jag tänker därför fortsätta med vad jag gör bäst - ingenting alls!
Folk uppfattar mig möjligtvis som selektiv, oengagerad eller helt enkelt bara otroligt självuptagen, men så är inte riktigt fallet... inte enligt mig själv åtminstone. Det vill jag verkligen inte påstå. Jag är blott en tålmodig man i en värld som präglas av människor som inte kan tygla sina begär.
Nåväl. Allt tar sig tid.
För att göra er medvetna om vad jag går runt och hoppas på att finna så tänker jag presentera en kort beskrivning av vad jag tänkt mig:
Here we go...
Kroppsligt sett så bör en längd på mellan 150-170 cm vara någonting att sträva efter. Då jag själv inte är någon höjdare så vore ett överstigande av de måtten aningen genant - inte direkt en ren omöjlighet men fortfarande svårmotiverat. Folk som är kortare än ca 150 cm har en tendens att vara mindre estetiskt byggda. Det är min uppfattning.
Vikten är för många ett känsligt ämne och så även för mig. Jag sätter en närapå kompromisslös gräns vid 60 kg. Det är så mycket som jag själv väger. Väl under det taket så kan vikten variera väldigt mycket beroende på densitet, vilket kan göra att vissa ovanligt lätta människor fortfarande besitter en kroppslig harmoni. Givetvis får vikten inte sträcka sig hur långt ner som helst, undervikt är aldrig att sträva efter.
Kroppsliga modiferingar kan vara ett plus i vissa fall, för andra det motsatta. Överdimensionerade bystmått ger jag inte mycket för, likaså oplanerade tatueringar eller peircingar.
Etnicitet vore spelar i min mening ingen större roll så länge man ser ut ungefär som Nobuchika Eri eller Zhang Ziyi.
På tal om etnicitet så är språkliga begåvningar och erfarenhet av, för mig, intressanta kulturer önskvärt. Japanska och Koreanska ska jag försöka bemästra, Kinesiska och Franska vill jag lära mig. En möjlighet till att på ett effektivt sätt kunna kombinera partnerskap med att samtidigt få påbättra mina språkliga kunskaper vore perfekt!
Estetiskt begåvad är inte en nödvändighet, men helt klart någoninting som jag uppskattar.
Klädmässigt så är jag förvånansvärt liberalt ställd. Så länge en person kan bära upp plaggen på ett kreativt, inspirerande och säkert sätt så bryr jag mig inte direkt om villken kategori man sedan klassar det under. Undantag finns dock - Hello Kitty exempelvis.
Ett anmärkningsvärt musikintresse är att föredra. Av följande band/artister så bör åtminstone tre stycken höra till vad som faller i smaken:
Kent, Daft punk, Röyksopp, Rammstein, Nomoto Karia, Supercar, Jaurim, Capsule, Slagsmålsklubben, Basement Jaxx, Teddybears Sthlm, Clammbon, Polysics, Quruli, McDonald duck eclair
Personen i fråga får däremot inte acceptera mer än 15% av vad radiostationerna NRJ, The Voice eller Svenska favoriter spelar.
Ett basintresse i konsolspel är högst eftertraktat. Finns ett intresse för mästerverket Age of Empires II - Age of Kings så kan vi börja diskutera äktenskap omedelbart!
Jag kan acceptera ett politiskt ställningstagande som inte helt och hållet överensstämmer med mitt eget, så länge det inte går till överdrift. Extremister tar jag avstånd för, oavsett om de är röda, blåa eller gröna.
Därtill så väger vissa personliga värderingar tungt. Jag är väldigt tolerant, men då saker och ting bryter emot vad jag valt att acceptera så är jag bestämd.
Ja, det var väll de mest grundläggande riktlinjerna. Möjligtvis lite av en utopi, men jag är optimistisk!
När självbehärskningen sviker
Mötte ett äldre par på vägen hem från jobbet i dag. De färdades emot mig på trotoaren - i varsin permobil (!) Det såg enligt mitt tycke ut som om de frenetiskt rejsade mot varandra.. i ungefär 20 km/h, vilket gjorde det till en tuff utmaning att försöka låta bli att skratta dem rakt i ansiktet. Jag blev tvungen att bita mig hårt i läppen och kolla bort från dem när de passerade, men kunde trots det inte undgå att fnissa som en liten flicka bakom ryggen på dem.
Ja, jag kommer säkerligen hamna i helvetet.
Att dö som Ingmar Bergman
Nej, jag kan utan att skämmas det minsta hävda att jag inte sett någon av hans filmer, inte sett någon utav hans teaterpjäser, inte läst någon utav hans böcker. Mästerkonstnären Ingmar Bergman var för mig enbart känd genom rykte och lovord. En av vår tids största, heter det tydligen. Jag kan inte annat än hålla med.
Det är svårt att förstå sig på en sann konstnär - även om man själv anser sig vara en. Särskillt problematiskt är det att handskas med den introverta typen, vilket Bergman enligt min uppfattning bör ha klassats som. Ofta tar dessa människor avstånd från diverse inslag i samhället, ibland ifrån alltsammans. I stället så ligger intresset djupt rotat inom en själv - dit man i stället måste nå för att kunna plocka fram ens förmåga att skapa.
Tidningarna har berättat för mig att Bergman hade sina inre demoner att kämpa mot, men vilka han även använde för att inspirera sin konst. Så sant - ingen konst utan lidelse. Det är inte ovanligt att de största genierna har problem med att hantera sig själva. Faktiskt är behovet av att kunna sköta sina egna inre konflikter ibland så pass stort att man inte har varken tid, ork eller lust att engagera sig i andra människor. Jag vet inte riktigt hur pass väl det stämmer in i detta fall, men det faktum att konstnären under den senar tiden av sitt liv isolerade sig på Fårö, Gotland, talar för att det finns tydliga kopplingar till hans introverta natur.
Vad jag då frågar mig själv är om människan var lycklig? Hans verk tycks ha präglats av en bitter syn på livet, en kritik som folk tog till sig, men som jag tvivelaktigt tror var avgörande (förutom inom hans innersta beundrarkrets) för att de ska ha ändrat deras egen syn på livet. Var det ens det han ville?
Jag tror att samtliga konstnärer, oavsett deras inställning till omvärlden, har som största behov av att få dela med sig av sina verk. Utan någon som observerar det man gör så är ens möda utan någon större funktion. Visst kan man själv uppskatta det, men det är svårt att fortsätta utan att man blir uppmärksammad. Bergman blev det. Han talade med världen, satte sitt spår i historien. Han gjorde sitt namn till en myt, ett begrepp, någonting som man, oavsett om intresset fanns där eller inte, åtminstone kännde igen. Jag har som sagt aldrig tagit del av hans verk, men är trots det berörd av hans storhet. Att få se allt folk som sörjer honom djupt, och för all del även alla dom som gör det av ren princip, väcker beundran.
Många människor uppskattas först efter dess död, andra redan innan. Jag känner redan till en handfull personer som jag vet kommer väcka minst lika stor uppståndelse då de lämnar oss. Individer som kommer älskas, hatas, beundras, föraktas, inspirera och influera - i generationer frammåt, kanske för evigt. Oavsett vad de uträttat i livet så kommer folk att minnas dem. Förhoppningsvis som ett tillskott som fört mänskligheten frammåt.
I stunder som denna tydliggörs saker och ting..
Att föra sitt inflytande bortsom tidernas gränser, att dö som Ingmar Bergman, det är meningen med livet!
Det är svårt att förstå sig på en sann konstnär - även om man själv anser sig vara en. Särskillt problematiskt är det att handskas med den introverta typen, vilket Bergman enligt min uppfattning bör ha klassats som. Ofta tar dessa människor avstånd från diverse inslag i samhället, ibland ifrån alltsammans. I stället så ligger intresset djupt rotat inom en själv - dit man i stället måste nå för att kunna plocka fram ens förmåga att skapa.
Tidningarna har berättat för mig att Bergman hade sina inre demoner att kämpa mot, men vilka han även använde för att inspirera sin konst. Så sant - ingen konst utan lidelse. Det är inte ovanligt att de största genierna har problem med att hantera sig själva. Faktiskt är behovet av att kunna sköta sina egna inre konflikter ibland så pass stort att man inte har varken tid, ork eller lust att engagera sig i andra människor. Jag vet inte riktigt hur pass väl det stämmer in i detta fall, men det faktum att konstnären under den senar tiden av sitt liv isolerade sig på Fårö, Gotland, talar för att det finns tydliga kopplingar till hans introverta natur.
Vad jag då frågar mig själv är om människan var lycklig? Hans verk tycks ha präglats av en bitter syn på livet, en kritik som folk tog till sig, men som jag tvivelaktigt tror var avgörande (förutom inom hans innersta beundrarkrets) för att de ska ha ändrat deras egen syn på livet. Var det ens det han ville?
Jag tror att samtliga konstnärer, oavsett deras inställning till omvärlden, har som största behov av att få dela med sig av sina verk. Utan någon som observerar det man gör så är ens möda utan någon större funktion. Visst kan man själv uppskatta det, men det är svårt att fortsätta utan att man blir uppmärksammad. Bergman blev det. Han talade med världen, satte sitt spår i historien. Han gjorde sitt namn till en myt, ett begrepp, någonting som man, oavsett om intresset fanns där eller inte, åtminstone kännde igen. Jag har som sagt aldrig tagit del av hans verk, men är trots det berörd av hans storhet. Att få se allt folk som sörjer honom djupt, och för all del även alla dom som gör det av ren princip, väcker beundran.
Många människor uppskattas först efter dess död, andra redan innan. Jag känner redan till en handfull personer som jag vet kommer väcka minst lika stor uppståndelse då de lämnar oss. Individer som kommer älskas, hatas, beundras, föraktas, inspirera och influera - i generationer frammåt, kanske för evigt. Oavsett vad de uträttat i livet så kommer folk att minnas dem. Förhoppningsvis som ett tillskott som fört mänskligheten frammåt.
I stunder som denna tydliggörs saker och ting..
Att föra sitt inflytande bortsom tidernas gränser, att dö som Ingmar Bergman, det är meningen med livet!
Design
Vill informera er om att det nu finns en ny kategori bland inläggen. Den är för tillfället döpt design, men kommer såsmåningom innehålla det mesta som jag själv skapat - allt ifrån musik till målningar. Fotografier ingår inte i kategorin, så länge jag inte väljer att betrakta dem som konstverk.
Förvänta er mer inom ämnet!
Förvänta er mer inom ämnet!
Dagens dialog
Jag befinner mig på systemet. Har bestämt mig för vad jag ska ha och ställt mig i kassan. Kassörskan kastar en skeptisk blick på mig, men jag är utav vana redan påväg att räcka fram id-kortet
- Ok! säger hon i barsk ton
Jag säger ingenting
- Det blir nittioåtta och femtio
Jag ger henne en hundralapp och får ett ögonblick därefter växeln tillbaka
- Tack! säger jag
- Kvittot.. tillägger hon och blickar menande mot papperslappen som ligger hos flaskorna i slutet av rullbandet
Jag plockar upp kvittot och lämnar plats för nästa kund
Kassörskan kastar en blick mot medelålderskvinnan framför henne
- Jaha, det blir en miljon
- Ok! säger hon i barsk ton
Jag säger ingenting
- Det blir nittioåtta och femtio
Jag ger henne en hundralapp och får ett ögonblick därefter växeln tillbaka
- Tack! säger jag
- Kvittot.. tillägger hon och blickar menande mot papperslappen som ligger hos flaskorna i slutet av rullbandet
Jag plockar upp kvittot och lämnar plats för nästa kund
Kassörskan kastar en blick mot medelålderskvinnan framför henne
- Jaha, det blir en miljon
Skrytbyggen är dömda att falla samman
Det är vad jag antar. Min mobil har till exempel återigen börjat tappa färg - efter 3 lager spraylack!
Jag tycker personligen att 3 gånger borde räcka, men tydligen är så inte fallet. Frågan är om det hjälper att lacka över huvud taget, för ytan jag målat på är uppenbarligen inte anpassad för att bli målad på utan gör sitt bästa för att motarbeta min modellfärg. Och jag börjar tröttna.
Har väll inte mycket annat till val än att sätta mig ner och renovera, men nu när jag har så mycket lack på telefonen så kommer den ursprungliga mälningen snart inte synas igenom.
Varför ska alla livets jävligheter drabba just mig?
Jag tycker personligen att 3 gånger borde räcka, men tydligen är så inte fallet. Frågan är om det hjälper att lacka över huvud taget, för ytan jag målat på är uppenbarligen inte anpassad för att bli målad på utan gör sitt bästa för att motarbeta min modellfärg. Och jag börjar tröttna.
Har väll inte mycket annat till val än att sätta mig ner och renovera, men nu när jag har så mycket lack på telefonen så kommer den ursprungliga mälningen snart inte synas igenom.
Varför ska alla livets jävligheter drabba just mig?
Att bryta sig loss
Nej, det här var acceptabelt till en början och därtill faktiskt även rätt så komiskt, men nu känner jag att det börjar gå för långt. Jag måste sluta att äta så här mycket smörgåsar! Jag känner speciellt nu, när träningen är inställd för sommaren, att jag bryter ner min hälsa i ett stadigt tempo. Men inga konkreta bevis har jag! Inte än. Jag går inte upp några extra kilon och tycks inte heller på något annat sätt ha förlorat mitt fysiska välmående. Vad som får ta stryk är i stället mitt eget samvete, och det har utan tvekan fått nog. Samtidigt så är det så mycket som talar för denna magiska typ av föda:
Bröd är så perfekt på alla sätt och vis - det är förhållandevis billigt, lättgängligt, för att inte tala om lättillagat och gott. Det mättar väl och går utmärkt att äta framför datorn.
På medeltiden så utgjorde bröd (för bönderna) majoriteten av den dagliga matransonen. De verkade ju trots allt överleva förhållandevis bra.
Nej, det är dags att börja ta ansvar. Förr eller senare når jag slutet på ungdomens dagar och om jag då äter som jag gör nu så kommer jag bli vansinnigt tjock och eländig. Och det var ju aldrig tanken...
(åt nyss tre goa mackor med ost. det var vad som motiverade mig till att klaga)
Bröd är så perfekt på alla sätt och vis - det är förhållandevis billigt, lättgängligt, för att inte tala om lättillagat och gott. Det mättar väl och går utmärkt att äta framför datorn.
På medeltiden så utgjorde bröd (för bönderna) majoriteten av den dagliga matransonen. De verkade ju trots allt överleva förhållandevis bra.
Nej, det är dags att börja ta ansvar. Förr eller senare når jag slutet på ungdomens dagar och om jag då äter som jag gör nu så kommer jag bli vansinnigt tjock och eländig. Och det var ju aldrig tanken...
(åt nyss tre goa mackor med ost. det var vad som motiverade mig till att klaga)
Ska det inte vara det ena så är det det andra...
Pest eller Kolera...
Svart eller Vitt
Batman eller Robin
Öst eller Väst
Nudlar eller Spagehtti
Höger eller Vänster
Telefonförsäljare eller Gatuförsäljare
Schweiz eller Österrike *
Engelska eller Svengelska
Turtles eller Power Rangers
Isbjörnar eller Pingviner
Tondöv eller Färgblind
Hiphop eller Blipblop
Klottrare eller Blottare
Blåa Pillret eller Röda Pillret
Katt eller Hund
Michael Madsen eller Mads Mikkelsen
Kallt eller Varmt
Turister eller Terrorister
Frukt eller Godis
Astronauter eller Kosmonauter eller Taikonauter
Michael Jackson eller Peter Pan....
..........
...
* Ärligt talat, är det någon skillnad?
PS. 66688 måste vara ett av de mest ondskefulla ordernummer jag kommit i kontakt med
Svart eller Vitt
Batman eller Robin
Öst eller Väst
Nudlar eller Spagehtti
Höger eller Vänster
Telefonförsäljare eller Gatuförsäljare
Schweiz eller Österrike *
Engelska eller Svengelska
Turtles eller Power Rangers
Isbjörnar eller Pingviner
Tondöv eller Färgblind
Hiphop eller Blipblop
Klottrare eller Blottare
Blåa Pillret eller Röda Pillret
Katt eller Hund
Michael Madsen eller Mads Mikkelsen
Kallt eller Varmt
Turister eller Terrorister
Frukt eller Godis
Astronauter eller Kosmonauter eller Taikonauter
Michael Jackson eller Peter Pan....
..........
...
* Ärligt talat, är det någon skillnad?
PS. 66688 måste vara ett av de mest ondskefulla ordernummer jag kommit i kontakt med
Spänningen, olidlig?
I natt så drömde jag någonting jag aldrig drömt förut. Jag drömde att jag stod i en nattöppen bokhandel, hållandes Harry Potter and the Death Hollows framför mig. Jag är omringad av diverse vänner som tycks dela samma entusiasm som mig själv - samtidigt som jag otäligt sliter bort plasten (av någon anledning är boken inplastad) så kan jag känna hur spänningen ligger tät i luften. Men därefter vägrar jag att gå längre. För att skjuta på den efterlängtade läsningen in i det sista så börjar jag i stället att föra en filosofisk diskution rörande religion med kamraterna, och snart är stackars Harry Potter helt bortglömd. Som åskådare av drömmen börjar jag desperat inse att om jag inte öppnar boken snart så vaknar jag upp ovetandes om innehållet. Helt riktigt så går klockradion ett ögonblick därefter igång och jag slits våldsamt tillbaka till verkligheten. Som alltid.
Visst har falska versioner av Harry Potter and the Death Hollows cirkulerat runt på nätet ett tag nu och jag tror faktiskt även att jag har råkat ut för ett par spoilers som mycket väl kan vara sanna. Men det är först nu, när den faktiskt är officiellt släppt som de riktiga problemen uppstår..
Det är nämligen så att internet i detta nu är en enormt hotfull plats att vistas på om man vill hålla sig ovetande om vad den sista boken i serien har att berätta. När den föregående Harry Potter and the Half-blood Prince släpptes så fick jag motvilligt, på ett extremt brutalt vis, reda på vem det omtalade dödsfallet rörde innan jag själv fått möjligheten att läsa boken. Därför jar jag den här gången förbjudit mig själv att besöka en del svartlistade forum. Dessutom tänker jag inte vara så bekväm som jag tidigare varit och väntat till den svenska översättningen. Nej, antagligen får jag den engelska versionen hem i brevlådan och då är det bara att sätta igång att streckläsa. Jösses - det blir i sanning inte lätt att hålla sig i skinnet under arbetstimmarna nästa vecka. Börjar jag inte, nu när jag känner efter, faktiskt känna mig lite smått febrig.
Vad boken innehåller har det spekulerats oerhört mycket i, och de flesta har en personlig teori om vilka som förväntas dö och hur världen för övriga karaktärer antas förändras. Jag tänker inte presentera min egen gissning eftersom den bland annat är påverkad av vad som kan tänkas vara spoilers. Jag kommer förmodligen kunna uppge hur pass nära sanningen jag var när jag någon gång nästa vecka läst klart berättelsen. Tills dess så ska jag göra mitt bästa för att varken berätta någonting utöver spekulationerna för någon annan, eller att själv falla offer för alla illasinnade eller glappkäftade människor som finns där ute.
Visst har falska versioner av Harry Potter and the Death Hollows cirkulerat runt på nätet ett tag nu och jag tror faktiskt även att jag har råkat ut för ett par spoilers som mycket väl kan vara sanna. Men det är först nu, när den faktiskt är officiellt släppt som de riktiga problemen uppstår..
Det är nämligen så att internet i detta nu är en enormt hotfull plats att vistas på om man vill hålla sig ovetande om vad den sista boken i serien har att berätta. När den föregående Harry Potter and the Half-blood Prince släpptes så fick jag motvilligt, på ett extremt brutalt vis, reda på vem det omtalade dödsfallet rörde innan jag själv fått möjligheten att läsa boken. Därför jar jag den här gången förbjudit mig själv att besöka en del svartlistade forum. Dessutom tänker jag inte vara så bekväm som jag tidigare varit och väntat till den svenska översättningen. Nej, antagligen får jag den engelska versionen hem i brevlådan och då är det bara att sätta igång att streckläsa. Jösses - det blir i sanning inte lätt att hålla sig i skinnet under arbetstimmarna nästa vecka. Börjar jag inte, nu när jag känner efter, faktiskt känna mig lite smått febrig.
Vad boken innehåller har det spekulerats oerhört mycket i, och de flesta har en personlig teori om vilka som förväntas dö och hur världen för övriga karaktärer antas förändras. Jag tänker inte presentera min egen gissning eftersom den bland annat är påverkad av vad som kan tänkas vara spoilers. Jag kommer förmodligen kunna uppge hur pass nära sanningen jag var när jag någon gång nästa vecka läst klart berättelsen. Tills dess så ska jag göra mitt bästa för att varken berätta någonting utöver spekulationerna för någon annan, eller att själv falla offer för alla illasinnade eller glappkäftade människor som finns där ute.
Vardaglig konversation på jobbet
A - Var hittar jag män som hatar kvinnor?
B - Gång 17. Finns bara 10 stycken kvar dock
A - Dags att beställa in fler kanske. Ber om att få dem skickade tillsammans med Bert och badbrudarna
B - OK.. Förresten, har du sett Bitterfittan? Verkade inte finnas kvar på sin vanliga plats.
A - Jag tror att jag plockade den sista i går. Ja, det gjorde jag nog.
B - På så vis. Aja, jag återvänder senare. Säg till när Bitterfittan kommit! Pulver behöver jag för den delen också.
B - Gång 17. Finns bara 10 stycken kvar dock
A - Dags att beställa in fler kanske. Ber om att få dem skickade tillsammans med Bert och badbrudarna
B - OK.. Förresten, har du sett Bitterfittan? Verkade inte finnas kvar på sin vanliga plats.
A - Jag tror att jag plockade den sista i går. Ja, det gjorde jag nog.
B - På så vis. Aja, jag återvänder senare. Säg till när Bitterfittan kommit! Pulver behöver jag för den delen också.
