antipole

MÅNS ZELMERLÖF, den jäveln, är ansvarig för den värsta radioplågan på länge. Jag avskyr hans låt som frenetiskt spelas om och om igen. Vet inte åtminstone människorna på radiostationerna att folk föredrar varierat musikval? Hur kan de vara så kallhjärtade så att de låter Måns våldta mina trummhinnor flera gånger varje timme? Värt att tillägga är att jag själv inte har något inflytande över radion på jobbet... hade jag det så skulle jag låta övriga arbetskamraters öron blöda i stället.

Basement Jaxx är å andra sidan min främsta musikdrog för tillfället. De är otroligt bra, med ordentliga klassiker såväl som nyupptäckta läckerheter i bagaget. Can't get them out of my head! (inte Måns heller för den delen)

Problemet med att förlita sig på att farsan skjutsar en till jobbet fareviga dag är att när han en dag beslutar sig för att  cyckla morgonen därpå så har man inte mycket annat till val än att göra detsamma. Fy fan! Ser verkligen inte fram tills dess att jag ska gå upp om ca 6 timmar.

Jag gjorde väll som många andra när jag som ung och oförstående 5:e-klassare valde att läsa tyska på grund av att det är "lätt och likt svenskan". Nu i efterhand så är jag givetvis bitter över att jag inte valde franska i stället.. fast jag tvivlar på att det hade förändrat saken, för jag lärde mig ändå aldrig något tredje språk i högstadiet. 
  Språk har visserligen aldrig varit mitt starkaste ämne, fast i det här fallet så  gjorde jag inte ens något ärligt försök i att klara av att bemästra skiten. I stället så satt jag ständigt och vässade mina färdigheter i att teckna. Min lärare, Anna var kanske inte heller särskillt lämplig för en klass som helt och hållet saknade motivation till att lära sig ett nytt språk. Hon ville väll i första hand se till att vi trivdes på lektionerna, och det gjorde hon bäst genom att undvika att undervisa oss i tyska. Därför rådde ständig anarki och öppen studievägran... någonting som stundvis fick mig att tycka lite synd om läraren som faktiskt bara ville oss väl.
  Ett tyskt ord minns jag dock utan problem.. Obstsalat, "fruktsallad" var nämligen höjdpunkten under de annars ganska så inaktiva lektionerna. De flesta känner säkert redan till den här leken, men för att beskriva den kort så utses varje deltagare till en frukt och sätter sig sedan på stolar i en ring runt den ensamma deltagaren i mitten. Den ensamma frukten ska därefter roppa exempelvis "Kiwi" (fast på tyska) och då måste alla kiwifrukter byta plats... en blir dock alltid utan stol och gör därefter detsamma som förgående. Om någon skriker "Obstsalat" så springer alla samtidigt. Självklart så  var detta vad alla valde att ropa,  dels för en ökad chans till sittplats men även för att skapa största möjliga kaos i klassrummet. I slutändan var det kroppsmassa och hårda armbågar som avgjorde om man hade en chans eller inte - någon förståelse för de tyska frukterna behövde man inte när man alltid kunde förvänta sig fruktsallad.
  Hur som helst så lyckades jag i slutändan faktiskt skaffa mig ett icke förtjänat VG i ämnet. Jag tror dock att detta i första hand berodde på att jag var förhållandevis lugn under samtliga lektioner, till skillnad de problembarnen som gjorde oss sällskap.

På senare dagar så har dock min inställning till det tyska språket mildrats, fast det är då i första hand Rammstein som är ansvariga för detta. Tyska lektionerna kommer jag aldrig gå tillbaka till.

Blää!!

Jag hade onekligen glömt bort hur jävligt det är att arbeta.. eller, rättare sagt, hur jobbigt och energikrävande det kan vara. Trots att arbetet skedde i ett väldigt lågt tempo och under väldigt goda arbetsförhållanden så tog den ca 8 timmar långa promenaden, på hårt betonggolv som mosar mina fötter, musten ur mig. Jag har för närvarande en lätt huvudvärk samt en infernalisk halsbränna som jag verkligen inte vill känna av i morgon...att stå ut med både den pinan samt det ganska så dryga jobbet är verkligen inte någonting att föredra.
  Men annars så var arbetsplatsen väldigt bra, och kollegerna verkar vara trevliga. Det faktum att jag började arbeta fredagen den 13:e har faktiskt inte stört mig heller. Lite vidskeplig är jag kanske, men paraskavedekatriafob är jag åtminstone inte. Ödet har i varje fall varit harmlöst.
  Vad som däremot oroade mig en aning var mitt möte med kocken i matsalen.. Det var nämligen så att jag hade hört att man kunde köpa mackor och betala för dem i efterhand (vilket var aktuellt eftersom jag inte hade plånboken på mig), så jag gick på första fikarasten in till matsalen och greppade en macka..

Jag: Jag tar den här!
Kocken: Ok, det blir 15 spänn.
Jag: Ok, kan jag betala för den på måndag?
Kocken: Det går bra.
Jag: Eh, ska du skriva upp mitt namn kanske?
Kocken: Det behövs inte.. jag har bra minne, jag kommer ihåg dig.

Antingen så är den där kocken väldigt godtrogen eller så har han någon form av X-manförmåga som han använder sig av, eftersom det krävs jävligt bra minne för att memorera alla de skulder som ständigt svävar runt inom företaget (med flera hundra anställda).  Jag borde inte känna mig obekväm med detta, eftersom jag har tänkt betala honom på måndag, men det var någonting i hans självsäkerhet som fick mig att vara på min vakt.

Börjar jobba kl 7.00 i morgon... det kommer kännas förjävligt att gå upp så tidigt på en lördag, men med tanke på den dubbla betalningen som jag belönas med så känner jag mig ändå rätt på motiverad.

Livets jävligheter i en skala på 1-5 ( 1/ Förjävligt,  2/ Illa,  3/ Utan direkt betydelse, 4/ Trevligt,  5/ Jävligt najs)

1/ Det snöar!  Hur förjävligt är inte det? När jag vaknade i morse och såg ett äckligt vitt täcke över gräsmattan utanför fönstret så kände jag ingenting annan är ren och skär ångest. THIS IS MADNESS!!

2/ Jag äter för mycket.  Det är sant, faktiskt. Om jag tränade varje dag så skulle det inte vara något problem, men det gör jag inte. Eftersom jag dessutom är arbetslös så rör jag mig inte särskillt mycket alls.

3/  Snart är det Valborgsmässoafton. Den högtiden är ganska så meningslös eftersom man ändå inte kommer ihåg den i efterhand.

4/ Pirates of the Caribbean 3 kommer på bio i slutet av maj. Den verkar faktiskt väldigt lovande...  bland annat så är Chow Yun Fat medverkande i filmen som hövding över Singapores piratflotta, trevligt.

5/ Jag har 365kr till godo på mina SF-kort. Gäller bara att jag ser lite fler filmer på bio det här året än vad jag vanligtvis gör.

Det råder delade uppfattningar om filmen 300 men jag är knappast ensam om att konstatera att detta är en av de mest maskulina filmerna du kan hitta. 3D-förstärkta muskler, ständig blodutgjutelse, smutsiga dialoger, näst intill pornografiska scener och allmänt tung musik gör ingenting annat än att stödja detta påstående. 
  Jag vet inte riktigt vad regissören Zack Snyder har för bild av frihetskämpar, men i min mening så framställs spartanerna här som ultranationalistiska machomaskiner som får Hitlers bild av arier att framstå som obetydligt småtjafs. Spartanerna saknar helt och hållet svagheter, eftersom endast de mest fysiskt begåvade männen godtas i Greklands starkaste militärmakt. De är den främsta eliten som har som   uppgift att försvara Europa från hotet i öst. Mot sig har de oräkneliga mängder avskum och missfoster som skeppats över från Asien för att försätta väst i en grym diktatur under ledning av den självutnämnda guden Xerxes. Dessa Perser är " more beast than human", och med det sagt känslolösa varelser som med varje medel måste utrotas.
  Detta har (inte särskillt överraskande) väckt en politisk debatt, där Iran menar att USA nu målar ut deras förfäder som oanständiga monster. Jag tycker personligen inte att man ska ta den här filmen på allvar, men visst kan jag förstå att den väcker starka motreaktioner. Jag har svårt att tänka mig att man exampelvis skulle kunna framställa judar eller afrikaner på det här viset. Nåväl, jag ska lämna den debatten i fred.
  Någonting annat som folk möjligtvis skulle kunna vara griniga över är att filmen är aningen för tydlig i männens dominans över kvinnorna en bit bak i tiden. Här i 300 fyller kvinnorna verkligen inte någon annan funktion än att verka som ögongodis. Xerxes harem, endast iklätt guldkedjor och näst intill obefintliga genomskinliga tygbitar är ett gott exempel. Fast männen är faktiskt också väldigt lättklädda, vilket gör det hela lite mer godtagbart - det är trots allt ganska så rättvist!

Sammanfattningsvis så är filmen onekligen sevärd, men kanske inte så mycket mer än så. 300 är häftig, den är brutal och den är underhållande, men den är ärligt talat inte särskillt bra.




"Are you sexrex enough for Xerxes?"

Påskafton.. skön dag det där. Fick ett stort jävla påskägg av min mormor, som jag var tvungen att motvilligt stoppa i mig. Eftersom jag nu för tiden käkar sådannt så pass sällan så började jag må illa efter endast ett par bitar. Trots det så lyckades jag ta mig an ungefär halva ägget innan min mormor stack hem, då jag hastigt kunde donera återstående sötsliskigheter. Brorsan käkade upp hela sitt ägg under tiden som vi såg Legend of the drunken master.. Han spydde till följd av detta upp alltsammans genom munnen och näsan samtidigt. Starkt jobbat! Jag gillar den grabben. 
  Legend of the drunken master är för övrigt en av de bästa kampsportsfilmerna jag sett. Jackie Chan är helt otrolig i kampsortsstilen som givit filmen sitt namn.. väldigt underhållande! Jag måste helt klart även se den den första filmen i serien.

Man hittar nya förebilder varje dag... Mr Kamei verkar vara en skön typ, nästan i klass med Kjell Bergqvist.

Woah! GK i går... eh och en svårbedömlig kväll måste jag säga.

Det var redan i förväg bestämt att jag skulle möta J och hennes sällskap vid medborgarplatsen vid 22.30, men på grund av någon flummare på tågrälsen så blev jag aningen försenad. Perfekt! Under tiden den tiden jag tillbringade i den varma tunnelbanevagnen så arbetade sig mina vänner igenom större delen av krogkön och jag anlände strax innan det var dags att gå in. Redan då hade jag mottagit de förväntade klagomålen på min klädsel (som enligt mig var att föredra framför övriga människors totala brist på fantasi) Fast lite läskigt var det dock när jag fick syn på lappen  som uppmanade till "vårdad klädsel"... jag kan avslöja att hela min uppsättning pekade på motsatsen. Nävål, det slutade trots allt lyckligt och jag kom in utan problem, trots att min gode vän scarface-vakten stod i entrén.
  Väl inne så träffade jag helt otippat på Emiru?! Att han helt plötsligt hamnat på samma plats som mig var rätt så komiskt.  Med sig så hade han bland annat ett gäng utbytesstudenter från Kina och Japan, spännande! Vad som dock var aningen pinsamt var att min engelska lät fruktansvärt dålig jämfört med deras. Eftersom jag så sällan använder mig av det språket i tal så låter jag, när det väl gäller, väldigt  hackig och det med en tung svensk brytning som överskuggar det hela. Måste praktisera mera...
  Hur som helst så måste jag faktiskt medge att det var denna valmöjlighet att växla sällskap som gjorde kvällen intressant, för emellanåt så var den aningen seg. Priserna i baren var dyra och jag kände ytterst få människor. "Asocial" kallades jag visst, och det kan jag faktiskt hålla med om att jag stundvis var...  men att jag hade endast mig själv att skylla för det uppträdandet var inte riktigt sant.
 
Hur som helst så gick kvällen väldigt snabbt och snart, när jag druckit upp mina pengar och E spelat upp sina så var det dags att avlägsna sig. J hade dragit en stund tidigare men vi återfann henne på väg till tunnelbanan.. vi tog därefter första bästa tåg, vilket slutade med att jag och E var tvugna att stiga av och vänta på ett nytt vid odenplan.
  När vi sedan steg på tåget mot Hässelby så hände någonting som jag faktiskt inte varit med om tidigare. Av okänd anledning så började en kille "tjafsa" med mig. Om det ordvalet är det rätta vet jag inte riktigt, eftersom han pratade med mig på ett ganska så vänskapligt vis, men i vilket fall som helst så ville han förklarade för mig varför han inte tänkte bitch-slapa mig i ansiktet... Killen var väll i ungefär samma längd som jag, andra generationens invandrare och ganska så överförfriskad. Han påstod att han kunde skymta någonting i mina ögon, en strävan efter att söka konflikter, en länktan efter spänning i tillvaron. Men eftersom han var barmhärtig av sig så skulle han låta mig vara...Tack kompis! Jag antar att han ville känna sig utsatt av någon anledning och när han förklarade för mig att han levde i förorten, en annan värld än min (vilket är lustigt eftersom jag också bor i förorten) så kunde jag inte undgå att innerst inne villja utmana killen. Fast en fight på blodigt allvar är aldrig någonting som jag eftersträvar och det hade varit tråkigt att råka göra kille illa. Hur som helst så steg han därefter snällt av tunnelbanan och jag reste vidare hemmåt.  
  I samma vagn så träffade jag också på en gammal barndomsvän, som också hade spenderat natten inne i stan (men kommit undan betydligt billigare). Sällskap nästan hela vägen hem, jo man tackar!

Nu i efterhand så kan jag som sagt inte riktigt avgöra hur pass lyckad kvällen egentligen var. Det var absolut inte tråkigt, men lite mer händelserik skulle den helst varit... och trots att jag på förhand tillät mig att spendera lite pengar för en gångs skull så svider utgifterna som aldrig förr. Det här kommer bli en fortsatt snål vår... inte särskillt kul, men fullt nödvändigt.

musiken ljuder
i en kväll som än är ljus
älskar min ipod

Hur jag klarat mig utan den så länge är ett mysterium, men för stunden så älskar jag min pod mer än vad jag någonsin saknade den. 

(Och klaga inte på min haiku! Måhända att den inte är regelrätt men den kommer rakt från hjärtat) 

Min ipod fortsätter ständigt att fascinera mig. Den börjar möjligtvis bli aningen gammal (med tanke på hur mycket Apple hunnit utveckla sina produkter sedan jag köpte mitt exemplar), men vid endast 1½ års ålder så tycker jag ändå att min ipod borde fungera felfritt. Jag kan erkänna att jag faktiskt har tappat den i golvet... två eller tre gånger, men jag tycker personligen att maskinen borde vara förberedd på sådanna ofrånkomliga inslag av vanskötsel.
  Vi tala här om en modell av typen ipod photo (dvs 20g med funktionen att spela musik men även visa bilder i färg). Det är en vit historia med en text ingraverad på baksidan, "Det ordnar sig". Välpassande ord det där. Min ipod har nämligen upphört att fungera ett flertal gånger tidigare, men efter bara någon dag återhämtat sig för att sedan fungera i stort sett felfritt. Irriterande, visst, men någonting som jag lärt mig leva med. För ett par veckor sedan så verkade det dock som om den slutligen bestämt sig för att självdö för att aldrig mer återvända.
  Men så hände det i dag, återigen, att det hela plötsligt "ordnade sig". ipoden lyder mitt kommando, den spelar musiken utan att tjafsa emot och får än en gång  kontakt med datorn. Det enda jag gjort är att låta den vara för en vecka. Min teori är att jag helt enkelt använder musikspelaren för ofta. Jag lyssnar på de både hemma samt till och från träningen, någonting som i längden kanske tröttar ut batterierna.

Nåväl, för tillfället så fungerarar allt väl... men jag kan aldrig vara säker på hur länge min ipod tänker fungera utan motsättningar. När som helst och vart som helst så finns risken att den åter igen sviker mig. Detta är terror i sin renaste form, sanna mina ord!

Tänkte nyss skriva ngt vettigt, jag svär... men så blev jag helt plötsligt och oprovocerat erbjuden en månskenspromenad. Fan vad spontant, Kim! Man undrar vad mannen har på hjärtat den här gången.

Fortsättning följer...

Trevlig kväll i går. Trevlig, men aningen seg. Var på besök hos E, ditbjuden på fest, men jag hade redan i förhand bestämt mig för att hålla mig nykter och att försöka åka hem innan bussarna slutat gå. Att jag ens bestämde mig för att ta mig dit bort berodde väll först och främst på att jag hade lite dåligt samvete pga att jag inte träffat E på så länge, och givetvis på att jag ville se människan. Dessutom så misstänkte jag att M också skulle dyka upp och då skulle jag få tillfället att slå två flugor i en smäll.
  Båda var faktiskt närvarande, men jag hade aldrig tillfälle att för en längre stund få samtala med någon av dem.. i stället så satt jag under längre delen av kvällen i soffan och kände mig allmänt frånvarande. Värst av allt var att jag som plåster på såren vräkte i mig (notera att "vräka" i mitt fall är ett ganska så överdrivet ordval) både godis och chips, som jag dyrt och heligt förbjudit mig själv att stoppa i munnen. Jag hade dåligt samvete resten av kvällen - åtminstone ett tecken på att jag har någon form av vett kvar.

Också anmärkningsvärt är att mina strumpor, som jag bar under kvällen, är det bästa klädinköpet någonsin. Detta  på grund av det faktum att näst intill ALLA som får syn på strumporna lägger in någon form av kommentar angående plagget. (om dessa kommentarer är välmenande eller inte vet jag ej, men det är av mindre betydelse)
Strumporna är köpta på H&M, är vita med röda stjärnor och kostade ca 80kr. De är utan tvekan värda sitt pris.