antipole

Det japanska bandet Plastic Tree borde jag har presenterat för länge sedan. Det är erkännt att min musiksmak är präglad av mångfalld och att ett flertall band ligger mig nära om hjärtat, men med just denna kvartett så är det någonting alldeles särskillt.
  Egentligen så är det inte en självklarhet att jag fastnat för just Puratori, eftersom genren som vissa av deras låtar går under genrer som jag helst tar avstånd ifrån. Bäst skulle man kunna beskriva dem som ett EMOband, vilket nu när EMOvågen är så pass stor och uttjatad är bland det sista jag vill låta mina öron utstå. Kanske underlättar det då att slippa förstå sig på sångtexten, som många gånger faktiskt är lite väl översentimental (fast av utsökt kvalitét, vilket väger upp det hela en hel del). I vilket fall som helst så har bandet under åren (11 år om jag minns rätt) gått igenom allt ifrån radiopop till långt mycket tyngre musik, och de har varit produktiva - som regel har de släppt ett fullängdsalbum per år. Att de släpper nya plattor så pass frekvent skulle i många fall peka på att de satsar på kvantitét framför kvalitét, men det tycker jag inte är sant. Liksom många andra asiatiska band verkar de arbeta otroligt hårt och producerar därför material i ett högt tempo. Visst påminner många av deras album om varandra, men inte på något negativt vis.

Anledningen till att jag ville ta upp Plastic Tree just nu är att de för ett par veckor sedan släppte nya plattan ネガとポジ. Den påminner ganska mycket om föregående skiva, Chandelier, men har en rik arsenal av nya låtar som, åtminstone i min mening, verkar väldigt lovande. Jag måste fortfarande lyssna in albumet lite mera, men kan redan nu konstatera att det speciellt plattans andra singel, 真っ赤な糸, är riktigt riktigt bra! Förvänta er mer om Puratori i fortsättningen!

Var nyss och såg filmen, recension dyker förmodligen upp i morgon

-------------------------------------------------------------------------------------------

"I've never seen an one legged stripper....  and I've been to Marocko!"
                                                                    - Den pilske soldaten Tarantino

Det råder delade uppfattningar om filmen 300 men jag är knappast ensam om att konstatera att detta är en av de mest maskulina filmerna du kan hitta. 3D-förstärkta muskler, ständig blodutgjutelse, smutsiga dialoger, näst intill pornografiska scener och allmänt tung musik gör ingenting annat än att stödja detta påstående. 
  Jag vet inte riktigt vad regissören Zack Snyder har för bild av frihetskämpar, men i min mening så framställs spartanerna här som ultranationalistiska machomaskiner som får Hitlers bild av arier att framstå som obetydligt småtjafs. Spartanerna saknar helt och hållet svagheter, eftersom endast de mest fysiskt begåvade männen godtas i Greklands starkaste militärmakt. De är den främsta eliten som har som   uppgift att försvara Europa från hotet i öst. Mot sig har de oräkneliga mängder avskum och missfoster som skeppats över från Asien för att försätta väst i en grym diktatur under ledning av den självutnämnda guden Xerxes. Dessa Perser är " more beast than human", och med det sagt känslolösa varelser som med varje medel måste utrotas.
  Detta har (inte särskillt överraskande) väckt en politisk debatt, där Iran menar att USA nu målar ut deras förfäder som oanständiga monster. Jag tycker personligen inte att man ska ta den här filmen på allvar, men visst kan jag förstå att den väcker starka motreaktioner. Jag har svårt att tänka mig att man exampelvis skulle kunna framställa judar eller afrikaner på det här viset. Nåväl, jag ska lämna den debatten i fred.
  Någonting annat som folk möjligtvis skulle kunna vara griniga över är att filmen är aningen för tydlig i männens dominans över kvinnorna en bit bak i tiden. Här i 300 fyller kvinnorna verkligen inte någon annan funktion än att verka som ögongodis. Xerxes harem, endast iklätt guldkedjor och näst intill obefintliga genomskinliga tygbitar är ett gott exempel. Fast männen är faktiskt också väldigt lättklädda, vilket gör det hela lite mer godtagbart - det är trots allt ganska så rättvist!

Sammanfattningsvis så är filmen onekligen sevärd, men kanske inte så mycket mer än så. 300 är häftig, den är brutal och den är underhållande, men den är ärligt talat inte särskillt bra.




"Are you sexrex enough for Xerxes?"

King Kong tillhör de filmerna som de flesta människorna antagligen har sett och delar åsikt om. Det är ett massivt projekt drivet av en av vår tids mest uppmärksammade regissörer, dömd att jämföras med hans tidigare verk - den mangfaldigt prisbelönta trilogin om "Ringen". Känns dock som om Jackson, trots det faktum att filmen som sagt är en enorm storsatsning, leker sig igenom rollen som formgivare. Om resultatet av detta är komiskt eller pinsamt är ibland svårt att dömma, men det är åtminstone oftast ganska så underhållande.

Det många ogillar med King Kong den "våldsamt utdragna" inledningen. Faktiskt så handlar närapå en tredjedel av filmen om hur de olika karaktärerna i New York på olika sätt förs samman och hur deras resa mot Skull Island ter sig. Denna del är dock enligt min mening filmens höjdpunkt. Speciellt båtresan fungerar suveränt bra i syftet att bygga upp den där mystiska och oroliga stämningen som Jackson strävar efter. Dessutom är sjömännen riktigt häftiga! Väldigt stereotypiska, men därmed ack så älskvärda.
  När besättningen väl när den mytomspunna ön så hamnar de först i ett slags stenålderssamhälle som befolkas av en hybrid mellan orcer och aboriginer. De är äckliga, överdrivna och briljanta, på en och samma gång. Folk får tycka vad de vill om detta rara inslag i filmen, men jag menar personligen att de är de mest lyckade varelserna som Jackson placerat på ön. Samtidigt så får det här mig att tänka på Indiana Jones och de fördömdas tempel som med sin smaklösa orm-middagsscen fick ta emot häftig kritik, då den anklagades för att utmåla indier som eh.. någonting negativt. Lite förvånande att en liknande debatt inte flammade upp den här gången.
  Därefter går filmen bara utåt. Så fort dinosaurierna kommer in i bilden så är katastrofen ett faktum. Det verkar faktiskt inte som om Jackson ens försöker hålla en seriös ton i filmen längre. Scenen med de skenande brontosaurierna är bara för mycket, King Kongs fight mot tyrannosaurierna är åtminstone rätt så kul. Men i överlag så är den komiska effekten ett stort misstag, eftersom man därefter inte längre kan ta resten av filmen med allvar.
  Det finns även en annan annan scen som jag skulle villja uttala mig om. Vid ett tillfälle i filmen faller våra hjältar nämligen ner i en ravin som befolkas av oräkneliga mängder av överväxta kryp. En helt onödig scen enligt vissa, men i min mening den mest känslosamma som filmen har att erbjuda. Det hela är extremt motbjudande! Kackerlackor stora som hundar samt massiva köttätande maskar som kryper ur sitt eget skinn. Man kan inte undgå känslan av äckel och medlidande för de stackars besättningsmännen som blir uppätna från diverse håll. Vanliga små insekter har jag inget problem med men detta är onekligen obehagligt, kanske just på grund av det absurda i att se folk bli sönderslitna av varelser som utgör botten på våran näringskedja.

Sammanfattningsvis så tycker jag att faktiskt inte att filmen är särskillt kass. Den är trots allt ganska så  underhållande, kanske just på grund av att den är så pass överdriven. Om King Kong hade varit allvarlig rakt igenom så kunde den varit mästerlig, men den kunde också varit skittråkig. Jag antar att Jackson har viss rätt att leka av sig den här gången.