Apropå regn..
Rob McKenna var bara en stackars fjant, och det visste han också, för det hade en massa människor sagt till honom så länge han mindes, och han hade ingen anledning att säga emot, utom möjligen den självklara anledningen att han tyckte om att säga emot folk, särskilt såna som han inte gillade, och det var väll när allt kom till kritan, allihop.
Han suckade tungt och tryckte ner växelspaken.
Det började luta uppför och hans långtradare var nerlastad med danska radiatortermostater.
Han var väl inte direkt född till att vara sur, åtminstone hoppades han det. Det var regnet som gjorde honom sån, alltid detta regn. Just nu t.ex. regnade det, bara som omväxling.
Det var en särskild sorts regn som han tyckte extra illa om, och speciellt när han körde. Han hade satt nummer på det. Detta var regn av typ nr 17.
Någonstans hade han läst att eskimåerna har mer än tvåhundra ord för snö, vilket antagligen gör deras konversation mera omväxlande. Nu kunde de skilja på tunn snö och tjock snö, lätt snö och tung snö, slafsig snö och torr snö, snö som kommer i klumpar, snö som kommer i små flockar, snö som kommer in över hela ens nystädade igloogolv under sulorna på grannens kamikker, vintersnö, vårsnö, snön man minns från sin barndom och som är så mycket bättre än all den här moderna snön, snö som är som dun, snö som är som knäckebröd, snön på berget, snön i dalen, snö som faller om morgonen, snö som faller om kvällen, snö som faller helt oombedd just när man ska ut och fiska, snö som, trots alla försök till uppfostran, hundarna har pissat på.
Rob McKenna hade noterat tvåhundratrettien olika typer av regn i sin lilla bok, och han tyckte inte om någon av dom.
Han växlade ner igen, och motorn började pressa på. Den mottrade godmodigt någonting om alla dessa danska radiatortermostater som den fick släpa på.
Bara sedan han lämnat Danmark föregående kväll hade han tagit sig igenom typerna 33 (lättare sporadiskt som gjorde vägen hal), 39 (tunga droppar), 47 t.o.m. 51 (lätt vertikalt strilande till diagonalt lättare till medeltungt och ökande), 87 och 88 (två hårfint åtskilda varianter av vertikalt nedstörtande hällregn), 100 (hällregn som övergått i vanligt tröstlöst skvättande), alla typer av sjöblöta mellan 192 och 213 samtidigt, 123, 124, 126, 127 (regnbyar från pissljumma till halvkalla samt hackigt respektive snykoperat trummande på hyttaket), 11 (småspik), och så nu: 17, hans värsta hatregn.
Regn av typ 17 var ett smutsigt, plaskigt vräka-ner-mot-vindrutan så hårt att det inte spelar någon roll om torkarna var på eller av. Han testade typen genom att stänga av torkarna, men sikten blev faktiskt om möjligt sämre. Däremot blev den inte bättre igen när han satte på dom.
Vad som hände var i stället att en av torkarna började lossna.
Svisch svisch svisch smäll svisch svisch smäll svisch svisch smäll svisch smäll svisch smäll smäll smäll skrap rasp
Han dunkade i ratten, sparkade i golvet, gav radion en omgång tills den plötsligt började spela Pennies from Heaven, gav den en omgång till så att den lade av, och svor och svor och svor och svor och svor.
Det var då, just när hans raseri kulminerade, som någonting dök upp i skenet från strålkastarna, liksom simmande, knappt synligt genom vattenmassorna.
En stackars smutsig figur vid vägkantet, egendomligt utstyrd, blötare än en utter i en tvättmaskin, och liftande.
"Ditt arma kräk", tänkte Rob McKenna för sig själv och insåg att här stod någon som hade större sätt än han själv att känna sig illa behandlad, "du måste vara frusen in på benknotorna. Enfaldigt att ge sig ut och lifta i en sån här förbannad kväll. Allt man blir är kall, blöt och förbikörd av långtradare som sprutar upp vatten på en."
Han skakade bistert på huvudet, tog tag i ratten och siktade in sig på en större vattensamling.
"Du fattar vad jag menar?" , tänkte han för sig själv medan han plöjde rakt igenom den. "Det är ena jälva typer man träffar på vägarna."
En par sekunder senare såg han i backspegeln den suddiga bilden av en dränkt liftare vid vägkanten.
Först tyckte han att det kändes bra. Sen kände han sig dålig för att det kändes bra. Sen kändes det bra att han kände sig dålig för att det kändes bra, och så kunde han nöjd åka vidare i natten.
I vilket fall hade han fått ge igen för att han hade blivit omkörd av den där Porschen som han så skickligt lyckats blockera vägen för de senaste fem milen.
Han körde vidare, och regnmolnen slöt upp omkring honom. Och himlen öppnade sig. Rob McKenna var en regngud, med det visste han inte själv. Allt han visste var att alla hans arbetsdagar var förpestade, och att hans lediga dagar var bedrövliga. Allt molnen visste var att dom älskade honom, att dom ville vara med honom, glädja honom och vattna honom.
Han suckade tungt och tryckte ner växelspaken.
Det började luta uppför och hans långtradare var nerlastad med danska radiatortermostater.
Han var väl inte direkt född till att vara sur, åtminstone hoppades han det. Det var regnet som gjorde honom sån, alltid detta regn. Just nu t.ex. regnade det, bara som omväxling.
Det var en särskild sorts regn som han tyckte extra illa om, och speciellt när han körde. Han hade satt nummer på det. Detta var regn av typ nr 17.
Någonstans hade han läst att eskimåerna har mer än tvåhundra ord för snö, vilket antagligen gör deras konversation mera omväxlande. Nu kunde de skilja på tunn snö och tjock snö, lätt snö och tung snö, slafsig snö och torr snö, snö som kommer i klumpar, snö som kommer i små flockar, snö som kommer in över hela ens nystädade igloogolv under sulorna på grannens kamikker, vintersnö, vårsnö, snön man minns från sin barndom och som är så mycket bättre än all den här moderna snön, snö som är som dun, snö som är som knäckebröd, snön på berget, snön i dalen, snö som faller om morgonen, snö som faller om kvällen, snö som faller helt oombedd just när man ska ut och fiska, snö som, trots alla försök till uppfostran, hundarna har pissat på.
Rob McKenna hade noterat tvåhundratrettien olika typer av regn i sin lilla bok, och han tyckte inte om någon av dom.
Han växlade ner igen, och motorn började pressa på. Den mottrade godmodigt någonting om alla dessa danska radiatortermostater som den fick släpa på.
Bara sedan han lämnat Danmark föregående kväll hade han tagit sig igenom typerna 33 (lättare sporadiskt som gjorde vägen hal), 39 (tunga droppar), 47 t.o.m. 51 (lätt vertikalt strilande till diagonalt lättare till medeltungt och ökande), 87 och 88 (två hårfint åtskilda varianter av vertikalt nedstörtande hällregn), 100 (hällregn som övergått i vanligt tröstlöst skvättande), alla typer av sjöblöta mellan 192 och 213 samtidigt, 123, 124, 126, 127 (regnbyar från pissljumma till halvkalla samt hackigt respektive snykoperat trummande på hyttaket), 11 (småspik), och så nu: 17, hans värsta hatregn.
Regn av typ 17 var ett smutsigt, plaskigt vräka-ner-mot-vindrutan så hårt att det inte spelar någon roll om torkarna var på eller av. Han testade typen genom att stänga av torkarna, men sikten blev faktiskt om möjligt sämre. Däremot blev den inte bättre igen när han satte på dom.
Vad som hände var i stället att en av torkarna började lossna.
Svisch svisch svisch smäll svisch svisch smäll svisch svisch smäll svisch smäll svisch smäll smäll smäll skrap rasp
Han dunkade i ratten, sparkade i golvet, gav radion en omgång tills den plötsligt började spela Pennies from Heaven, gav den en omgång till så att den lade av, och svor och svor och svor och svor och svor.
Det var då, just när hans raseri kulminerade, som någonting dök upp i skenet från strålkastarna, liksom simmande, knappt synligt genom vattenmassorna.
En stackars smutsig figur vid vägkantet, egendomligt utstyrd, blötare än en utter i en tvättmaskin, och liftande.
"Ditt arma kräk", tänkte Rob McKenna för sig själv och insåg att här stod någon som hade större sätt än han själv att känna sig illa behandlad, "du måste vara frusen in på benknotorna. Enfaldigt att ge sig ut och lifta i en sån här förbannad kväll. Allt man blir är kall, blöt och förbikörd av långtradare som sprutar upp vatten på en."
Han skakade bistert på huvudet, tog tag i ratten och siktade in sig på en större vattensamling.
"Du fattar vad jag menar?" , tänkte han för sig själv medan han plöjde rakt igenom den. "Det är ena jälva typer man träffar på vägarna."
En par sekunder senare såg han i backspegeln den suddiga bilden av en dränkt liftare vid vägkanten.
Först tyckte han att det kändes bra. Sen kände han sig dålig för att det kändes bra. Sen kändes det bra att han kände sig dålig för att det kändes bra, och så kunde han nöjd åka vidare i natten.
I vilket fall hade han fått ge igen för att han hade blivit omkörd av den där Porschen som han så skickligt lyckats blockera vägen för de senaste fem milen.
Han körde vidare, och regnmolnen slöt upp omkring honom. Och himlen öppnade sig. Rob McKenna var en regngud, med det visste han inte själv. Allt han visste var att alla hans arbetsdagar var förpestade, och att hans lediga dagar var bedrövliga. Allt molnen visste var att dom älskade honom, att dom ville vara med honom, glädja honom och vattna honom.
Utdrag ur Liftarens Guide till galaxen, bok 4, kapitel 2 - bland det bästa som någonsin skrivits.
Kommentarer
Trackback
