antipole

Det japanska bandet Plastic Tree borde jag har presenterat för länge sedan. Det är erkännt att min musiksmak är präglad av mångfalld och att ett flertall band ligger mig nära om hjärtat, men med just denna kvartett så är det någonting alldeles särskillt.
  Egentligen så är det inte en självklarhet att jag fastnat för just Puratori, eftersom genren som vissa av deras låtar går under genrer som jag helst tar avstånd ifrån. Bäst skulle man kunna beskriva dem som ett EMOband, vilket nu när EMOvågen är så pass stor och uttjatad är bland det sista jag vill låta mina öron utstå. Kanske underlättar det då att slippa förstå sig på sångtexten, som många gånger faktiskt är lite väl översentimental (fast av utsökt kvalitét, vilket väger upp det hela en hel del). I vilket fall som helst så har bandet under åren (11 år om jag minns rätt) gått igenom allt ifrån radiopop till långt mycket tyngre musik, och de har varit produktiva - som regel har de släppt ett fullängdsalbum per år. Att de släpper nya plattor så pass frekvent skulle i många fall peka på att de satsar på kvantitét framför kvalitét, men det tycker jag inte är sant. Liksom många andra asiatiska band verkar de arbeta otroligt hårt och producerar därför material i ett högt tempo. Visst påminner många av deras album om varandra, men inte på något negativt vis.

Anledningen till att jag ville ta upp Plastic Tree just nu är att de för ett par veckor sedan släppte nya plattan ネガとポジ. Den påminner ganska mycket om föregående skiva, Chandelier, men har en rik arsenal av nya låtar som, åtminstone i min mening, verkar väldigt lovande. Jag måste fortfarande lyssna in albumet lite mera, men kan redan nu konstatera att det speciellt plattans andra singel, 真っ赤な糸, är riktigt riktigt bra! Förvänta er mer om Puratori i fortsättningen!