Jätteapor + jätteödlor = dömt att gå till överdrift
King Kong tillhör de filmerna som de flesta människorna antagligen har sett och delar åsikt om. Det är ett massivt projekt drivet av en av vår tids mest uppmärksammade regissörer, dömd att jämföras med hans tidigare verk - den mangfaldigt prisbelönta trilogin om "Ringen". Känns dock som om Jackson, trots det faktum att filmen som sagt är en enorm storsatsning, leker sig igenom rollen som formgivare. Om resultatet av detta är komiskt eller pinsamt är ibland svårt att dömma, men det är åtminstone oftast ganska så underhållande.
Det många ogillar med King Kong den "våldsamt utdragna" inledningen. Faktiskt så handlar närapå en tredjedel av filmen om hur de olika karaktärerna i New York på olika sätt förs samman och hur deras resa mot Skull Island ter sig. Denna del är dock enligt min mening filmens höjdpunkt. Speciellt båtresan fungerar suveränt bra i syftet att bygga upp den där mystiska och oroliga stämningen som Jackson strävar efter. Dessutom är sjömännen riktigt häftiga! Väldigt stereotypiska, men därmed ack så älskvärda.
När besättningen väl när den mytomspunna ön så hamnar de först i ett slags stenålderssamhälle som befolkas av en hybrid mellan orcer och aboriginer. De är äckliga, överdrivna och briljanta, på en och samma gång. Folk får tycka vad de vill om detta rara inslag i filmen, men jag menar personligen att de är de mest lyckade varelserna som Jackson placerat på ön. Samtidigt så får det här mig att tänka på Indiana Jones och de fördömdas tempel som med sin smaklösa orm-middagsscen fick ta emot häftig kritik, då den anklagades för att utmåla indier som eh.. någonting negativt. Lite förvånande att en liknande debatt inte flammade upp den här gången.
Därefter går filmen bara utåt. Så fort dinosaurierna kommer in i bilden så är katastrofen ett faktum. Det verkar faktiskt inte som om Jackson ens försöker hålla en seriös ton i filmen längre. Scenen med de skenande brontosaurierna är bara för mycket, King Kongs fight mot tyrannosaurierna är åtminstone rätt så kul. Men i överlag så är den komiska effekten ett stort misstag, eftersom man därefter inte längre kan ta resten av filmen med allvar.
Det finns även en annan annan scen som jag skulle villja uttala mig om. Vid ett tillfälle i filmen faller våra hjältar nämligen ner i en ravin som befolkas av oräkneliga mängder av överväxta kryp. En helt onödig scen enligt vissa, men i min mening den mest känslosamma som filmen har att erbjuda. Det hela är extremt motbjudande! Kackerlackor stora som hundar samt massiva köttätande maskar som kryper ur sitt eget skinn. Man kan inte undgå känslan av äckel och medlidande för de stackars besättningsmännen som blir uppätna från diverse håll. Vanliga små insekter har jag inget problem med men detta är onekligen obehagligt, kanske just på grund av det absurda i att se folk bli sönderslitna av varelser som utgör botten på våran näringskedja.
Sammanfattningsvis så tycker jag att faktiskt inte att filmen är särskillt kass. Den är trots allt ganska så underhållande, kanske just på grund av att den är så pass överdriven. Om King Kong hade varit allvarlig rakt igenom så kunde den varit mästerlig, men den kunde också varit skittråkig. Jag antar att Jackson har viss rätt att leka av sig den här gången.
Parasiten tar form
Fick svar från alfa-kassan i går. Ersättningen är bekräftad! Yes, nu börjar det goda livet!!
Nejmen ärligt talat så är jag otroligt lättad. Jag kommer inte få mycket pengar, men åtminstone tillräckligt för att jag inte fortfarande ska behöva plocka ifrån mina besparingar. Det ser för tillfället ut som om min ekonomiska planering har fungerat ganska så väl, trots de oväntat skyhöga utgifterna som drabbade mig för någon månad sedan. Nu kan jag fortsätta att söka arbete i ett vettigt tempo utan att känna mig tvingad att ta jobb som attacksäljare eller annat dylikt, just för att ekonomin ska gå runt. För tillfället så är jag väldigt nöjd!
Plötsligt musiktips:
+ クラムボン
- Prussian Blue
Charisma Man
29/3
Dagens mest anmärkningsvärda upplevelser:
1) Såg en transvestit på Götgatan. En 80-årig en, med yvigt vitt skägg.
2) Fick besök av Joy. Vi såg Hanamoete, Bourei no Namida, Tenmaku ni Ochiru, det var trevligt.
3) Gick och handlade purjolök fastän det redan fanns hemma
Förresten så har jag fått för mig att jag från och med nu ska sikta på att bli modell - i Japan... det verkar vara ett fint upplägg för framtiden. Min längd borde inte vara annat än positiv där borta.
Around and around again and again
Yupp, detta är vad jag för tillfället är fullkomligt beroende av. Låten "Around the world" är förmodligen en låt som alla människor känner till och antingen hatar eller älskar. Vad jag dessutom lagt märke till vid närmare observation är att videon faktiskt är mer genialiskt uppbyggd än vad man först hade kunnat ana.
Astronauterna = Sång
Mumierna = Trummor
De gråa mongoliderna = Bas
Skeletten = Gitarr
Simmarna = Keyboard
Sthlm och den färglösa kameleonten
En genomgående resumé av dagen:
Jag visste direkt när klockradion gick igång att jag inte hade någon tid att förlora. Kl 11.00 var det bestämt att jag skulle infinna mig någonstans i centrala Stockholm för att möta upp dagens sällskap. Tillsammans med J så var det tänkt att jag åter igen skulle spendera en heldag i huvudstaden, med träning kl 19.00 som avslutande aktivitet. Det visade sig dock tidigt att min vän hade avvikande planer och att hon minsann beräknat att vara hemma långt mycket tidigare än vad jag hoppats på. Hur som helst så tog jag just då det hotet ganska så lättsamt.
Shoppingrutten började, om jag inte minns fel, på H&M och fortsatte sedan i ganska så rutinmässig anda ett par timmar frammåt. Bland annat så försökte jag under ett tillfälle se efter om det finns en möjlighet att återuppväcka min självdöda ipod, och till vilket pris, men tydligen så har apple monopol på service av sina produkter och där talar vi då om ett minst sagt vidrigt pris. Fuck that! Jag köper en ny när jag får arbete.
Efter en stunds kringvandrande så satte vi oss ner utanför stadsbiblioteket för att i lugn och ro ta del av det underbara vädret. Det blev lunch á la donken och underhållning i form av någon okänd överförfriskad man som med ölburk på huvudet (till och från) utförde någon form av experimentell fotbollsuppvisning.
Runt fyratiden blev jag som tidigare utlovat övergiven, någonting som jag kanske inte hade haft lika stor motvillja inför om det inte vore för att detta innebar att jag nu skulle vara tvungen att spendera 3 timmar på egen hand innan träningen. Till att börja med så köpte jag mig en tidning som jag satte mig för att läsa, men det blev en relativt kortvarig upplevelse då jag ganska så snart tröttnade på innehållet och det allt mer kyliga vädret.
Jag bestämde mig därför för att återgå till promenerandet och fortsatte sedan i samma mönster i drygt en timme. Det är sant att jag är ganska så anpassningsbar, och jag gjorde det bästa för att njuta av min tid för mig själv, men i bland så föredrar jag att ha någon annan än mig själv att anpassa mig efter.
Slutligen så var det dags för att inta träningslokalen och efter en förhållandevis aktiv dag så var jag minst sagt uppvärmd. Att jag så ihärdigt höll ut under eftermiddagen visade sig i alla fall vara väl värt mödan - detta träningspass var ett av de bästa på länge! Bande dollytjagi, som jag så länge visat mig helt värdelös i att utföra lyckades jag nu åtminstone förstå mig på en aning. För en gångs skull så kände jag mig inte så efterbliven som jag tidigare gjort i en aningen för avancerad grupp.
Så, när jag väl satt punk för dagen och utmattad stegade ut i den svala marskvällen, som temperatursmässigt var som hämtad ur en genomsnittlig sommarnatt, så kände jag mig slutligen nöjd. Blickandes tillbaka på dagen som varit så kände jag för en stund att trots mitt livs alla uppenbara brister så var min tillvaro just i denna stund så gott som fullständig.
Kom nyss att tänka på att...
Rubbad statistik
Hur många av er som känner till last.fm vet jag inte. Men om sidan är okänd sedan tidigare så rekommenderar jag starkt att ni registrerar er nu.
Den går till på så vis att man till att börja med skapar ett konto och därefter laddar ner ett program som används för att registrera den musiken man spelar på sin dator. Man kan välja vilka mediaspelare programmet ska känna av och dölja andra, om man nu tex. vill undvika att folk ska lägga märke till ens kärlek till Village People etc. Därefter skapas statistik på sidan... vilka artister man lyssnat mest på under veckan, favolåtar osv.
Jag har personligen funnit stor nytta av sidan, eftersom man genom den kan söka sig till likasinnade människor eller andra band som påminner om de man själv lyssnar på.
En aningen besvärlig effekt av detta är dock att man blivit mycket mer medveten om vilken musik man lyssnar på... så jag måste ständigt balansera bland banden som jag värdesätter högst. Under den senaste veckan har jag däremot varit fullkomligt beroende av Daft Punk! (som jag tidigare lyssnat på ytterst sällan) Eftersom min ipod är ur funktion så har jag inte haft något annat val än att använda datorn till att stilla min hunger efter deras ljuva toner, och på grund av detta så har de gått om alla tidigare favoriter och placerat sig strax under topp tre. Jag förnekar inte att de är bra, men att de nu visar sig vara en av mina personliga favoriter är kanske inte helt sanningsenligt.
Abstinens
Transformers
Yapp! Där det där bekräftar vad man så länge påstått - robotar är sannerligen hjärtlösa!
Dagens frustrationsobjekt
Telefonsamtal under bussresan på väg mot fredagens träning
Jag: Ja hallå!
Tränarkollega: Hej! det är ----
Jag: Ah tja!
Tränarkollega: Är du på väg till träningen?
Jag: Ja
Tränarkollega: Ok... Jag tänkte kolla om du vill vikariera för mig.
Jag: I dag? (hoppas, då har jag en vettig ursäkt för att undgå)
Tränarkollega: På söndag
Jag: Ok (helvete)... nja jag vet inte
Tränarkollega: Jag pratade med din syrra ------ (hör inte pga att busschauffören helt oprovocerat börjar föra oväsen av sig)
Jag: (Tyst)
Tränarkollega: (Tyst)
Jag: Eh... ok då
Tränarkollega: Vad snäll du är! Tack!
Jag: Jo...
Jag tror att det hon ville informera mig om var att min syrra tackade nej eftersom familjen är bjuden till middag hos mormor i dag. Inte direkt ngt som jag är evigt bitter över att missa, men det känns ändå onödigt att ställa sig i simhallen och svettas i stället. Fast min stollthet förbjuder mig att dra mig ur nu i efterhand.
Stålmannen?
Festen i går var bland de bättre jag varit med om på senaste tiden. Mycket bra folk man kände igen, förhållandevis gott musikval och en stämning som åtminstone var trevligt tills dess att jag vandrade iväg. Däremot så kanske jag ska skaffa mig aningen mindre berusningsmedel nästa gång, för jag ger mig sällan innan allt är slut... och det är på gränsen till för sent. Men hur som helst så är jag nöjd och ser nu fram emot den kommande sommaren med en rad liknande tillställningar (om min ekonomi nu tillåter mig att närvara vid dem).
Kineser...
Förmodligen så har de här problembarnen säkert andra problem.. de är kanske vanskapta eller bärandes på någon smittsam hudsjukdom, som förhindrar dem att vistas bland folk. Där sitter de i stället hemma och målar i flitigaste mekaniska anda. Fast detta får inte mig att må särskillt mycket bättre, eftersom på internet så spelar det ingen roll om vem man är irl.
Nåväl, sporrad blir man i vilket fall som helst och jag är övertygad om att en dag så kommer de i sin tur att avundas mig.
Sabotage
Förmodligen en av de hårdaste musikvideorna som gjorts. Tyck vad du vill om Beasty Boys, men detta är en klassiker gjord för att överleva länge.
...fan vad jag mår illa..
Nr.2 - aldrig igen!
Steg upp och åt frukost någon gång runt 10-tiden i dag. Det var inga problem med det, utan det blev mackor som vanligt och ett glas vatten... och en flourtablett.
Ca 3 timmar senare så bestämmer jag mig för att äta mellanmål. För en sekund så funderar jag på om jag ska nöja mig med ett äpple och en kopp te, så att jag är hungrig fram till middagen, eller om jag ska slå på stort och vara mätt resten av dagen. Jag väljer alternativ nr.2, och efter ett okänt antal mackor med marmelad samt lite frukt så kollapsar jag i fåtöljen och drar fram min Game Boy. Fulladdar av energi så ser jag fram emot att spendera resten av min eftermiddag på en och samma plats. Då, bara några minuter senare, kommer morsan plötsligt hem med sushi (!) Jag erkänner att jag faktiskt var mycket väl medveten om att den rätten skulle utgöra dagens middag, men att dagens middag skulle serveras direkt efter lunch var lite mer otippat. Dessutom så visar det sig att min mamma är sjuk, så hon skänker mig hälften av sig måltid. Tack så mycket!, precis vad jag behövde... Jag väljer dock motvilligt att vänta några timmar med läckerheterna, eftersom magen är full.
Jag vill informera er om jag aldrig har mått så dåligt av ett gäng bitar sushi.. och att jag aldrig förut blivit så mätt på skivor av rostat bröd (med marmelad) För tillfället så mår jag ungefär som barbapappa borde göra om han ätit upp hela sin familj. Dessutom så fick jag huvudvärk av pokémonspelandet.
En förnekad kärlek till människans bästa vän
Såg nyss klart dramaserien Kimi wa petto och upplever för tillfället blandade känslor. Det visade sig vara en serie där man faktiskt aldrig helhjärtat kunde ställa sig bakom någon av parterna och på så sätt inte heller känner sig fullständigt lycklig i slutet. Men trots detta gillade jag den skarpt rakt igenom. Jag ska beskriva det hela något närmare.
Kimi wa Petto handlar om Iwaya Sumire, en karriärskvinna på 28-år som efter sitt misslyckade tidigare förhållande bestämt sig för att klara sig ensam framöver. En kväll hittar hon dock en låda utanför sitt hus, innehållandes en medvetslös kille som hon bestämmer sig för att ta upp till sin lägenhet och plåstra om. Det visar sig att denne Goda Takashi är en lösaktig 20-åring som livnär sig på andra människor, och det dröjer inte länge innan han ber Sumire om att få stanna kvar. Hon går mot all förmodan med på detta på ett villkor: att Takashi ska ta sig på rollen som Momo, hennes husdjur som hon hade som liten. Det är nämligen så att hon inte klarar av att visa sina känslor inför andra människor och snart så växer sig banden i stället starkare mellan henne och det nyss funna husdjuret. I längden så medför sig dock deras udda relation problem.. speciellt när Sumires förlorade kärlek, Hasumi-senpai återvänder från Rio de Janeiro.
Låter som värsta soppan, jag vet. Men jag är trots det inte desto mindre beroende av den. J-drama är min terapi, min stundande drog som erbjuder mig allt det som saknas i mitt eget liv. Sorgligt men sant, att jag sällan mår så bra som just efter ett av dessa avsnitt. Utåt sett så hävdar jag naturligtvis att jag ser de japanska dramaserierna i studiesyfte men innerst inne så vet jag att det egentligen inte är nödvändigt, eftersom de här serierna talar ett språk som alla redan förstår.
Jävlar vad sentimentalt det blev, det här... Nej! Bäst att ge mig innan man visar sig vara alltför blöthjärtad.
Nya fräscha länkar
Om ni har undgått att lägga märke till det så kan jag informera om att två nya länkar finns upplagda på sidan, under min "länksamling". Det leder till två stycken andra bloggar. Ärligt talat så läser jag sällan det andra människors bloggar, men jag antar att de här är ett par undantag (även om jag inte följer dessa regelbundet).
Bloggfrossa & Mannen som blev trött... är skriven av Mikebike och handlar till största del om hans något hysteriska inställning till sin annars ganska så tilltalande vardag. Jag vågar nog påstå att den här mannen är ett geni inom sin verksamhet. Uppenbarligen så är den här bloggen därför ganska så välbesökt, så många av er vet förmodligen redan vad jag talar om.
Checkerboard är skriven av en god vän till mig och handlar även den om vardagslivet, men ur ett aningen mer samlat perspektiv. Det är en kvalitétsbeskrivning av allt värt att lägge märke till. Faktiskt även en ganska så avgörande morot för att få mig själv att börja skriva.
Poseidon
Jag har svårt att förstå mig den filmindustri som lägger ner flera miljontals dollar på en produktion som kan dirrektklassificera sig som avfall. Att budgeten ens klarar av att gå runt är någonting som är för mig är lika oförståeligt som danska. Vore det inte bättre att skicka iväg pengarna till välgörenhet i stället, få lite god PR? Det vore välbehövligt... för båda parterna.
När vi två blir en...
"Binnikemasken är en parasitisk bandmask med bland annat människan som värd. Masken är platt, vit eller gulaktig och liknar ett 1 cm brett band med leder, avsmalnande mot huvudändan. Den blir ofta över 4-5 m lång. En av de längsta man hittat var av feminin typ och var 24 m lång.
I allmänhet när man pratar om binnikemaskar åsyftas den breda binnikemasken (Diphyllobothrium latum). Hos människan lever den i tarmen som parasit vilket hos den drabbade kan medföra avmagring och anemi (blodbrist). Dess längd kan uppgå till 20 meter och den kan leva i 10 år. En infekterad människa behandlas med preparatet niklosamid. Den breda binnikemaskens livscykel omfattar tre värdorganismer: djurplankton, fisk och till sist ryggradsdjur, oftast fåglar. Förstadiet kallas för dynt. Denna förekommer som halvgenomskinliga blåsor hos värddjuret. När fisk, framför allt arterna gädda, abborre, lake och gärs, äter smittat djurplankton, infekteras även de. Larverna, som utvecklas hos värdfisken, kan sedan påträffas i fiskens alla organ liksom i dess muskulatur. Om insjöfisk, och i synnerhet de ovan nämnda arterna, inte upphettas eller fryses tillräckligt innan de förtärs av människor eller andra fiskätande ryggradsdjur finns risk för binnikemaskinfektion. Hos den sista värdorganismen blir masken könsmogen, varefter den lägger ägg som med avföringen når vatten där de äts av djurplankton."
Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Binnikemaskar
Vartifrån detta hastigt tilltagna intresset för binnikemaskar kommer ifrån vet jag ej, men jag förmodar att jag bara i förhand vill veta vad som krävs för att hålla dem borta för all framtid. Utan tvekan världens mest ocharmiga varelse. När vi två blir en så förtär jag flugsvamt tills en av oss fått nog.
BTW
På tal om nostalgi.... så har vi här ett sant mästerverk. Teddybears Sthlm är för övrigt en favorit för stunden.
Feberdrömmar
Jag har bland annat hunnit med ett gäng filmer som jag sett alltför få gånger. Kvalitétsrullar som Starship Troopers, Kill Bill och Cableguy, skönheter som jag i vanliga fall inte har tid att unna mina ögon. Egentligen så borde jag lägga ner tid på både bra filmer som jag sett men även filmer som jag inte sett och som anses var bra, men det är svårt att peta ner datorn från prioritering-ligans top.
På tal om prioriteringar så är min själ för tillfället mer eller mindre såld till nintendo, och då menar jag inte någon nymodighet inom wii. Det är gameboy som gäller! Gameboy Color och spelet som stal mina tidiga ungdomsår och som i mitt hjärta etsade fast en evig kärlek till chibimonster och blip-blopmusik.
Det är faktiskt ingen tillfällighet att Pokémon som en löpeld spred sig över världen under 90-talet eftersom de ursprungliga spelen, röd och blå, faktiskt är geniala. De är än i dag lika beroendeframkallande nu som de var då, när de kom som en nyhet. Personligen så tycker jag dessutom att den primitiva Game Boy-grafiken och det monotona soundtracket är otroligt charmig, men även bland kritikerna så har jag har svårt att tänka mig att någon som upplevt spelstämningen som ung kan undgå att känna en skvätt nostalgisk värme i bröstet.
Hur mycket av min tid jag är beredd att tillägna spelet denna gång (och hur många av de små krypen jag lyckas fånga) är för tillfället osäkert, men jag kommer utan tvekan att uppskatta hela resan från Pallet Town till Indigo Plateau - det är en sak som är säker!
Risk för AIDS
Jag gör mitt bästa för att vara politiskt korrekt, men ibland tar det emot!
Yes, you can always get what you want
Besökte caliroots i dag... Javisst, en ordentlig pungspark mot min ekonomi men onekligen en välmotiverad sådan. Jag har länge gått och suktat efter en t-shirt av märket Fienden. De kännetecknas av att vara våldsamt rebelliska, minst sagt egendomliga och tryckta i ett mindre antal exemplar. Jag fick tag på en tjusig buddha-tröja i regnbågens alla färger och min goda vän, herr S, skaffade sig en smutsbrun tröja med tecknat tidelag - bland de mer smaklösa trycken jag skådat. Jag kommer förvisso bli fattig inom kort om jag fortsätter på det här viset, men detta var trots allt ett högst nödvändigt köp då jag faktiskt har ett noterbart underskott på t-shirts. Jag är inte besviken, inte det minsta.
Dessvärre så verkar jag ha skaffat mig mer än bara kläder. När jag åkte hemifrån i morse så kände jag att min hals inte direkt var i sin bästa form, och detta tillstånd är någonting som försämrats gradvis under dagen. Eftersom jag hade en tung förkylning för bara några veckor sedan så vore det verkligen taskigt om jag så kort därefter utsätts för ett liknande sjukdomsfall. Allt är basketens fel, det är jag övertygad om!
För den nyfikne så finns tröjorna att beskåda här:
http://caliroots.com/system/search/product.asp?id=8367
http://caliroots.com/system/search/product.asp?id=8371
Drama
Att jag ens funderar på att sätta mig klistrad framför min älskade j-drama när jag redan erbjuds stormiga relationer live, här i min egna värld. Jesus!
Med en aktiv basket-eftermiddag (enfaldig fjollsport enligt min mening), två uppsättningar glass (två uppsättningar skulder) och en kväll färgad av temat förräderi och försoning, så tillhör denna dag utan några motsättningar de mest anmärkningsvärda på länge. <Bittersweet!>
Inspiration levererad, dirrekt från Tokyo
http://style-arena.jp/
Varsågod! För alla mode-töntar därute så garanterar jag att detta är en sida värd att kasta en blick på. Klarar du inte av att ta på dig den rollen så är detta en exemplarisk chans till att skärpa sig. Om dessa klädkombinationer är någonting värt att följa helhjärtat är väll värt att diskutera, men låt er åtminstone inspireras.
Sidan finns på japanska och engelska, men jag rekomenderar att välja originalspråket så fort du lärt dig att navigera. Vid varje foto kan man välja att se helbild, närbild eller detaljer, men det är en funktion som endast den japanska versionen erbjuder.
Värmande stollthet (och någonstans bak i reptilhjärnan en skymt av förhoppning)
Med en kopp ångande Makoto Sencha och fem st bitar skivat bröd, toppat med smör &messmör, (min basföda) inledde jag dagen med att sammanbiten ta mig an jobbsökandet, alfa-blanketterna osv. Grejen är den att när man väl kommer igång med uppgifterna så är de inte särskillt jobbiga att genomföra, bara man kommer igång. Detta känner ni säkert till, men kan ni med handen på hjärtat påstå att det gör er mer beslutsamma att ta er an skiten? Nej, det tvivlar jag på!
Jag har dock fortfarande inte förstått mig på de där blanketterna helt och hållet, så jag antar att fortsättning följer. Förmodligen så får jag inte några pengar för januari-februari, men om det visar sig att jag gör det så vore det jämförbart med att i ett mörkt och bortglömt hörn av sin garderob hitta ett kuvert med gamla present-pengar som innehåll - dvs total lycka! Jag håller tummarna...
Over and out! (eller vad man nu säger)
Cheer up!
Clammbon - Chicago, enjoy!
Orka!
Jag vet inte hur pass engendomlig min personliga variant av slapphet är, men det går ut på följande:
Har jag intresse så går det mesta, jag är inte slö fysiskt sett utan snarare motsatsen. Jag tränar tre gånger i veckan och åker vid varje tillfälle från Hässelby till Slussen. Vi snackar om en resa på över en timme.. enkelväg - otroligt ambitiöst enligt min mening.
Värre är det med de saker som tilltalar mig desto mindre. Så fort jag slutade plugget (för ungefär ett år sedan) så fick jag ett heltidsjobb serverat, där jag sedan stannade fram till december. Gissa om jag är bortskämd! Nu sitter jag framför datorn och letar efter heltidsarbeten som inte kräver någon särskilld utbildning och som dessutom stämmer överens med mitt övriga schema. Jag kan avslöja för er att de är ganska så få och handlar nästan enbart om telefonförsäljning (en arbetskategori under min värdighet). På grund av detta så söker jag ganska så få jobb. Jag har försökt att ge mig in på att söka bredare, men det blir aldrig av. Så fort jag läser beskrivningen av sökresultaten så är jag farligt nära på att explodera av brist på intresse. Jag stänger av datorn och spelar pokémon i stället - fan så mycket mer givande!
Nu undrar säkert kritikerna varför jag klagar. Om jag nu är så fientligt inställt till att sysselsätta mig med någonting vettigt så har jag trots allt ett år framför mig att mysa tillsammans med min a-kassa. Sanningen är den att jag faktiskt inte har gjort en fullständig ansökan än. Att hålla den där ersättningen vid liv ska tydligen vara långt mycket mer omständigt än att arbeta, eftersom de till att börja med kräver en på en orealisktisk mängd ifyllda blanketter och intyg - jag orkar helt enkelt inte!
Det finns dagar då jag tycker att jag tillför världen, eller i varje fall mig själv, ganska så mycket.. men detta är helt klart inte en av dessa ljuspunkter i min allt mer dunkla vardag. Jag måste ta mig samman! ...fast det får bli i morgon.
En något mager, men trots det ganska så översiktlig inledning på någonting som du förhoppningsvis lär dras med ett tag
Låt mig presentera mig själv kortfattigt... Jag föddes under 80-talet men tack och lov sent nog för att slippa vara med om skiten. Jag är i stället uppfödd på Power Rangers, Sonic 2 och musik som folk skrattade åt redan när den spelades på radio.
Nu för tiden har jag ett anmärkningsvärt överflöd av ledig tid, någonting som jag personligen inte dirrekt ser som någonting negativt men som möjligtvis skulle kunna utnytjas bättre. Vad jag sysslar med i stället för att arbeta lär ni hur som helst förr eller senare få reda på.
Varför jag skriver är även för mig ganska så oklart. Om det beror på att jag inte har någonting bättre för mig eller om det handlar om att jag vill överträffa övriga bloggare, vet jag inte... men jag antar att båda alternativen spelar en viss roll bakom denna plötsliga ström av motivation. Samtidigt så vore det kanske dags att i ren allmänhet läxa upp folk i gammal god envägskommunikativ anda.
För tillfället har jag fullt upp med att få den här sidan att formas efter eget behag. Men jag kan försäkra er om att jag återvänder inom kort, med färska godbitar ur min härligt mediokra tillvaro.
