Baknykterhetsångest
Jag hatar söndagar
Klockradion går igång klockan 11.00. Som planerat. Vinyl är vad som ljuder i högtalaren.., jag förstår ej varför jag aldrig bytt frekvens. Fast musiken fyller trots allt sin funktion väldigt väl då den stärker motivationen till att lämna sängen.
Utan att lyfta den i kudden begravda blicken så sträcker jag vänstra armen utåt och greppar den signalfärgsröda plastmuggen. För den till mina läppar. Vatten. Dricker varenda droppe, men endast på grund utav att jag är törstig.
Jag har inga problem med att minnas förgående kväll. Jag gjorde av med hälften av mina pengar på inträde och garderob för två på Sthlm Kök & Bar. Väl inne hade jag därför inte mycket att göra av med. Sak samma. Jag gjorde åtminstone inte bort mig. Det gör jag aldrig.. eller?
Jag är verkligen inget partydjur! Möjligtvis en partyväxt kanske. En kaktus. En sådan som står och dricker kvällen igenom utan några som helst ambitioner till att förbättra sin position.. och om någon någonsin blir alltför närgången så sticker jag. Kalla mig selektiv, men det är verkligen få människor som jag skulle låta komma mig nära. Övriga människor är fullkomligt ointressanta. Det spelar därtill ingen roll hur packad jag blir... min smak försämras aldrig anmärkningsvärt mycket. En gåva eller en förbannelse, jag vet inte hur jag ska tolka min egenskap.
Fast mitt ointresse är ärligt talat inte den fullständiga orsaken till min oförmåga att komma andra människor nära. För det förekommer trots allt stunder då jag bedömmer folk värdiga mitt sällskap. Fast mycket längre än så kommer jag inte. Jag är för osäker för att charma folk verbalt, för snål för att köpa dem dricka och alltför prydd för att slemma mig på dansgolvet. Nej, jag förlitar mig på min utstrålning. En metod som visserligen fungerar, men som aldrig är tillräckligt pricksäker för att nå den önskade individen. Jag är introvert och passiv, ett stoppblock mitt i trafiken av överförfriskade människor som desperat försöker finna bot på sin ensamhet. Min ambition står under min beslutsamhet, som präglas av en ständig osäkerhet - en brist på erfarenhet av det jag föraktar.
I morgon är det måndag, och jag kommer då minnas helgen endast som en i mängden av obetydla dagar som jag, utan att ha blivit någon erfarenhet rikare av, lämnar bakom mig. Utan något betydligt värde i sig (annat än en välbehövlig paus från arbetet), men möjligtvis en rörelse mot en ljusare framtid.
Klockradion går igång klockan 11.00. Som planerat. Vinyl är vad som ljuder i högtalaren.., jag förstår ej varför jag aldrig bytt frekvens. Fast musiken fyller trots allt sin funktion väldigt väl då den stärker motivationen till att lämna sängen.
Utan att lyfta den i kudden begravda blicken så sträcker jag vänstra armen utåt och greppar den signalfärgsröda plastmuggen. För den till mina läppar. Vatten. Dricker varenda droppe, men endast på grund utav att jag är törstig.
Jag har inga problem med att minnas förgående kväll. Jag gjorde av med hälften av mina pengar på inträde och garderob för två på Sthlm Kök & Bar. Väl inne hade jag därför inte mycket att göra av med. Sak samma. Jag gjorde åtminstone inte bort mig. Det gör jag aldrig.. eller?
Jag är verkligen inget partydjur! Möjligtvis en partyväxt kanske. En kaktus. En sådan som står och dricker kvällen igenom utan några som helst ambitioner till att förbättra sin position.. och om någon någonsin blir alltför närgången så sticker jag. Kalla mig selektiv, men det är verkligen få människor som jag skulle låta komma mig nära. Övriga människor är fullkomligt ointressanta. Det spelar därtill ingen roll hur packad jag blir... min smak försämras aldrig anmärkningsvärt mycket. En gåva eller en förbannelse, jag vet inte hur jag ska tolka min egenskap.
Fast mitt ointresse är ärligt talat inte den fullständiga orsaken till min oförmåga att komma andra människor nära. För det förekommer trots allt stunder då jag bedömmer folk värdiga mitt sällskap. Fast mycket längre än så kommer jag inte. Jag är för osäker för att charma folk verbalt, för snål för att köpa dem dricka och alltför prydd för att slemma mig på dansgolvet. Nej, jag förlitar mig på min utstrålning. En metod som visserligen fungerar, men som aldrig är tillräckligt pricksäker för att nå den önskade individen. Jag är introvert och passiv, ett stoppblock mitt i trafiken av överförfriskade människor som desperat försöker finna bot på sin ensamhet. Min ambition står under min beslutsamhet, som präglas av en ständig osäkerhet - en brist på erfarenhet av det jag föraktar.
I morgon är det måndag, och jag kommer då minnas helgen endast som en i mängden av obetydla dagar som jag, utan att ha blivit någon erfarenhet rikare av, lämnar bakom mig. Utan något betydligt värde i sig (annat än en välbehövlig paus från arbetet), men möjligtvis en rörelse mot en ljusare framtid.
Kommentarer
Trackback
