antipole

Kära dagbok! Detta har varit en intensiv dag, sanna mina ord!

Eftersom jag skulle befinna mig på IKEA drygt en timme efter jobbet så var det till att börja med ändring i planerna som gällde. Planen var att jag skulle gå till Spånga station, åka pendeltåg till Jakobsberg och stanna där för att käka, sedan ta bussen till IKEA. Därefter var det buss samt pendel in mot stan för att hinna med träningen efteråt.
  Allt var planerat i förväg! Med en väska packad med matlåda, träningskläder, extra tröja inför intervjuen samt andra nödvändigheter så begav jag mig till jobbet.. för att väl på plats bli medveten om att jag glömt plånboken hemma. Helvete!
  Nåväl, detta fick jag lösa genom att köpa mat i resturangen och spara matlådan till senare. Dessvärre så visade sig detta vara sämsta tänkbara dagen att tvingas äta i matsalen. Kocken måste definitivt ha vaknat på fel sida av sängen och det med en fast beslutsamhet att som plåster på såren också dra ner sina övriga medmänniskor i skiten. Det serverades nämligen snabbköps-köttbullar med någon sorts oidentifierbar makaronsubstans, som jag helst inte alls ville stoppa i munnen. Alternativet var zucchini  med tillbehöv. Fan vet hur det smakar.. jag vågade iaf inte chansa. Jag valde köttbullaran och valde därefter att inte äta dem. Det blev en ytterst mager lunch för min del.

Kl. 14.37(någonstans i slutet av minuten om jag minns rätt) så bestämde jag mig för att det var dags att börja avlägsna mig, men först så såg jag till att skära mig på något papper. Fingret blödde därefter oavbrutet i säkert en halvtimme (vilket gjorde mig orolig eftersom att med blodiga händer hälsa på arbetsgivare kan ge ett mindre tillfredsställande effekt)

Hur som helst så kom jag för övrigt relativt välbehållen fram till IKEA i lagom god tid. Så jag satte mig i soffan och väntade på att bli inkallad. Det dröjde därefter inte lång tid innan jag satt ensam i ett litet rum öga mot öga med en kille som tyst och observant betraktade mig på ett sätt som fick mig att känna ett styng av nervositet. Jag vill understryka att det var sättet han kollade på mig som gjorde mig nervös.. samt en slags osäkerhet i hans tonfall, som framgångsrikt smittade av sig. Trots att samtalet flöt på rätt så ständigt så var det ögonkontakten som krävde den mesta av min koncentration. 
  Intervjuen gick i min mening faktiskt nästan bättre än förväntat (trots att jag var ganska så självsäker redan från början). Jag fick en värmande komplimang för min djupa självinsikt och fick dessutom veta att kunskaper i japanska (som jag delvis besitter) är högt eftertraktade på IKEA. Najs!
  Jag kommer någon gång under nästa vecka få ett samtal med beslut rörande anställningen. Jag väntar med spänning! (Fast jag är redan rätt så säker på att jag lyckades charma grabben tillräckligt bra)

Senare så var det dags för träning. Här någonstans vände mitt tidigare rätt så goda humör. Vet inte hur mycket det har med själva träningen att göra, men jag kände för en stund att jag inte riktigt kände av den där gemenskapen i gruppen längre.. den som jag tidigare tyckt så mycket om. Jag återgår själv alltför lätt till mitt introverta jag. På så sätt så faller jag allt längre ur gemenskapens centrum, samtidigt som jag aldrig sätter någon annan än mig själv i centrum för mitt eget intresse. Finns en hel del att jobba på där, I guess.

Dagens arbetsinsats var ganska så mild. Inte alls vad jag hade fruktat under söndagskvällen. Hoppas innerligt att morgondagen rullar på i samma anda.