antipole

Blää!!

Jag hade onekligen glömt bort hur jävligt det är att arbeta.. eller, rättare sagt, hur jobbigt och energikrävande det kan vara. Trots att arbetet skedde i ett väldigt lågt tempo och under väldigt goda arbetsförhållanden så tog den ca 8 timmar långa promenaden, på hårt betonggolv som mosar mina fötter, musten ur mig. Jag har för närvarande en lätt huvudvärk samt en infernalisk halsbränna som jag verkligen inte vill känna av i morgon...att stå ut med både den pinan samt det ganska så dryga jobbet är verkligen inte någonting att föredra.
  Men annars så var arbetsplatsen väldigt bra, och kollegerna verkar vara trevliga. Det faktum att jag började arbeta fredagen den 13:e har faktiskt inte stört mig heller. Lite vidskeplig är jag kanske, men paraskavedekatriafob är jag åtminstone inte. Ödet har i varje fall varit harmlöst.
  Vad som däremot oroade mig en aning var mitt möte med kocken i matsalen.. Det var nämligen så att jag hade hört att man kunde köpa mackor och betala för dem i efterhand (vilket var aktuellt eftersom jag inte hade plånboken på mig), så jag gick på första fikarasten in till matsalen och greppade en macka..

Jag: Jag tar den här!
Kocken: Ok, det blir 15 spänn.
Jag: Ok, kan jag betala för den på måndag?
Kocken: Det går bra.
Jag: Eh, ska du skriva upp mitt namn kanske?
Kocken: Det behövs inte.. jag har bra minne, jag kommer ihåg dig.

Antingen så är den där kocken väldigt godtrogen eller så har han någon form av X-manförmåga som han använder sig av, eftersom det krävs jävligt bra minne för att memorera alla de skulder som ständigt svävar runt inom företaget (med flera hundra anställda).  Jag borde inte känna mig obekväm med detta, eftersom jag har tänkt betala honom på måndag, men det var någonting i hans självsäkerhet som fick mig att vara på min vakt.

Börjar jobba kl 7.00 i morgon... det kommer kännas förjävligt att gå upp så tidigt på en lördag, men med tanke på den dubbla betalningen som jag belönas med så känner jag mig ändå rätt på motiverad.