Midgård
Körde risk i går. Yep, jag var löjligt entusiasitisk när jag satte mig ner i vardagsrummet tillsammans med brorsan och mina föräldrar, för att påbörjad spelet som liksom alla gånger förr krävde en massa timmar av våran tid för att sedan helt snopet avbrytas när kriget var som blodigast.
Temat var sagan om ringen och målet att bli härskare över hela midgård. Jag anslöt mig som vanligt till den mörka sidan och tog kommando över de röda orcerna. Till min stora lycka så började jag väldigt fördelaktigt med stora delar av Mörkmården under min kontroll (detta är ett av de områden som enklast kan försvaras och därmed en perfekt plats att grunda sitt imperium på). Därefter så utplånade jag skoningslöst varje fragment av hot runt omkring mig. Snabbt och successivt expanderades mitt rike till följd av de lägre stående rasernas brist på nämnvärt motstånd och för stunden så såg mina förutsättningar väldigt lovande ut.
Under tiden så hade brorsans svarta armé haft stora framgångar på andra sidan dimmiga bergen. Till alla andras förtvivlan så hade han snart utrotat näst intill samtliga alver och människor i Arnor, det största och därmed mest värefulla området i Midgård. Det enda som stod mellan honom och total kontroll var en samling alver som fortfarande bjöd på motstånd i Vattnadal. Vattnadal är en av Midgårds starkaste befästningar och därför väldigt svårintagligt och därför samlade brorsan på sig en enorm armé innan han försökte sig på att storma området.
Det var ungefär här som spelet spårade ur. Äcklet intog stället utan någon egen förlust (någonting som bryter mot alla tänkbara sannolikhetsberäkningar) och fortsatte från och med där med snuskig tur att triumfera i väst. Vilken jävel! Han har utan tvekan sållt sin själ.
Hur som helst så lyckades jag faktiskt klara mig ganska så bra medan mina föräldrar gick ett grymmare öde tillmötes. Men trots detta så klarade vi oss igenom kvällen utan några särskillda konflikter vid sidan om spelplanen - trevligt! Det är kul att komma ifrån datorn för en gångs skull, men Risk lägger jag nog på hyllan för ett bra tag frammåt.
Temat var sagan om ringen och målet att bli härskare över hela midgård. Jag anslöt mig som vanligt till den mörka sidan och tog kommando över de röda orcerna. Till min stora lycka så började jag väldigt fördelaktigt med stora delar av Mörkmården under min kontroll (detta är ett av de områden som enklast kan försvaras och därmed en perfekt plats att grunda sitt imperium på). Därefter så utplånade jag skoningslöst varje fragment av hot runt omkring mig. Snabbt och successivt expanderades mitt rike till följd av de lägre stående rasernas brist på nämnvärt motstånd och för stunden så såg mina förutsättningar väldigt lovande ut.
Under tiden så hade brorsans svarta armé haft stora framgångar på andra sidan dimmiga bergen. Till alla andras förtvivlan så hade han snart utrotat näst intill samtliga alver och människor i Arnor, det största och därmed mest värefulla området i Midgård. Det enda som stod mellan honom och total kontroll var en samling alver som fortfarande bjöd på motstånd i Vattnadal. Vattnadal är en av Midgårds starkaste befästningar och därför väldigt svårintagligt och därför samlade brorsan på sig en enorm armé innan han försökte sig på att storma området.
Det var ungefär här som spelet spårade ur. Äcklet intog stället utan någon egen förlust (någonting som bryter mot alla tänkbara sannolikhetsberäkningar) och fortsatte från och med där med snuskig tur att triumfera i väst. Vilken jävel! Han har utan tvekan sållt sin själ.
Hur som helst så lyckades jag faktiskt klara mig ganska så bra medan mina föräldrar gick ett grymmare öde tillmötes. Men trots detta så klarade vi oss igenom kvällen utan några särskillda konflikter vid sidan om spelplanen - trevligt! Det är kul att komma ifrån datorn för en gångs skull, men Risk lägger jag nog på hyllan för ett bra tag frammåt.
Kommentarer
Trackback
