Adidas Death proof
Två saker att ta upp, no time to lose!
Till att börja med så vill jag berätta om dagens shoppingrunda.
Meningen vara att jag skulle ta en sväng in till stan, innan bion, för att handla kläder. Shorts är vad jag behöver allra mest just nu och därför var detta plagg högst prioriterat. Ett problem som jag dock ofta utsätts för när det gäller just handel av shorts är att det är väldigt svårt för mig att hitta sådana i rätt storlek. Liksom övriga byxor är de ständigt för långa.
Hur som helst så mötte jag upp Per utanför centrala Åhléns. Perfekt att kunna slå två flugor i en smäll och skapa sig tillfälle att träffa den grabben, för att sedan använda sig av honom som smakråd. Vi började därefter att leta efter solglasögon till mig - förgäves. (Glömde kvar mina hos Kim igår, tillsammans med två st ölkorvar. Men jag fick tillbaka dem i dag så det är lugnt. Glasögonen alltså). Efter våran relativt korta visit på Åhléns så vandrade vi vidare till Adidas. I dena ljuvliga affär, som har växt extremt i mitt intresse under senaste tiden, så hittade jag till min obleskrivbara lycka ett stort sortiment av kläder som jag trodde redan var utsålda. Jag velade ett tag, gick därifrån för att tänka igenom saken och återvände efter 20 minuter.
Valet stod mellan blå-vitt Honolulu eller vit-orange-blå St. Tropez. En t-shirt och ett par skor var vad jag ville ha och de olika temamodellerna var båda väldigt tilltalande. I slutändan blev det dock St. Tropez för min del. Trots att Adidas förmodligen snart kör igång sin sommarrea så vågade jag inte avvakta och se kläderna säljas slut under jag kan få tag på dem. Däremot är det möjligt att jag köper fler plagg senare under rean.. det vill säga om jag har flyt.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Recension av Death proof
Risk för spoilers
Death proof är en av Tarantinos absolut bästa filmer! Den saken är det ingen tvekan om. Den är visuellt räknat en fröjd att se och är trots den medvetet sunkiga bildkvalitén är en av de snyggaste filmer jag sett. Rekvisitan, färgharmonin och kamerasnitten är genialiskt smakfyllt utvalda. Filmen är liksom tidigare nämnt inspirierad av 70-talet och detta gäller alltså inte bara själva filmupplägget, utan även det visuella innehållet. Kläder, bilar och miljöer är i härligt retrostuk, vilket jag personligen älskar. Vore det inte för de korta inslagen av mobiltelefoner, ipods och moderna bilar så skulle man förmodligen tro att filmen just utspelar sig ungefär 35 år bakåt i tiden.
Nu till handlingen! Stuntman Mike är en föredetta stuntis som uppenbarligen tröttnat på vad det sansade livet har att erbjuda. Vad har nu för tiden går igång på är att köra runt i sitt modifierade vrålåk och mosa kvinnor som han stöter på längs vägkanten. Han är dock inte helt obetänksam. Han förföljer ett gäng kvinnor till en bar, väntar tills de ska ta sig hem (efter att de både har rökt på samt druckit en bra mäng alkohol) och använder sedan sin egen bil för att döda sönder dem. Inga vittnen anndra än han själv finns därefter kvar i livet och av dödsmetoden att dömma så ser det ut att röra sig om en våldsam olycka. Fyra unga tjejer, kraftigt berusade, som frontalkrockar med en nykter man utan några till synes onda hämningar.
Metoden är effektiv dessutom. I filmen frågar en ung polisassistent om det finns några andra överlevande kvar än den illa skadade stuntmannen, varpå hans överordnade svarar att "Två ton stål kolliderar i 375 km/h. Med en grundkunskap i fysik och Newtons lära så kan man lätt konstatera att av de övriga olycksdrabbade finns bara mos kvar". Detta speglar på ett otäckt effektivt sätt brutaliteten i bilolyckor av detta slag, som faktiskt inträffar i verkligheten. Detta gör tveklöst Death proof till en av de mest skrämmande filmerna jag sett på länge. Det bär emot att se tjejerna demoliseras just eftersom man vet att det under dessa omständigheter inte är orealistiskt. Frontalkrockar man i den här farten, och utan säkerhetsbälte så får folk gå och plocka upp delar av ens livlösa kropp länge därefter.
I vilket fall som helst så är detta inget annat än njutning för våran kära vän Mike. Han tycks helt enkelt inte besitta mänskliga känslor.. inte till en början. En bra bit in i filmen så bestämmer han sig för att ta kål på två stuntbrudar, men misslyckas. Det misstaget blir någonting han får ångra då rollerna därefter helt kastas om - the predator becomes the pray.
Filmen är som sagt otroligt underhållande. Den har stil, den har humor och den har givetvis förstaklassig bilaction. Därmed är den en film som jag starkt rekomenderar. Vad som bland annat bidrar till att den blir så pass bra är att den faktiskt inte alls är orealistisk. Dialogerna är väldigt trovärdiga, skådespelerier likaså. Datorns inlfytande är minimaliserat och den halvsunkiga bildkvalitén bidragande till att detta inte ser ut som det miljonprojekt filmen är. Det enda som möjligtvis är svårt att tänka sig är att en så vansinnig och svarthjärtad man som Stuntman Mike kan existera i verkligheten. Men hey! Detta är Amerika - möjligheternas land!
Till att börja med så vill jag berätta om dagens shoppingrunda.
Meningen vara att jag skulle ta en sväng in till stan, innan bion, för att handla kläder. Shorts är vad jag behöver allra mest just nu och därför var detta plagg högst prioriterat. Ett problem som jag dock ofta utsätts för när det gäller just handel av shorts är att det är väldigt svårt för mig att hitta sådana i rätt storlek. Liksom övriga byxor är de ständigt för långa.
Hur som helst så mötte jag upp Per utanför centrala Åhléns. Perfekt att kunna slå två flugor i en smäll och skapa sig tillfälle att träffa den grabben, för att sedan använda sig av honom som smakråd. Vi började därefter att leta efter solglasögon till mig - förgäves. (Glömde kvar mina hos Kim igår, tillsammans med två st ölkorvar. Men jag fick tillbaka dem i dag så det är lugnt. Glasögonen alltså). Efter våran relativt korta visit på Åhléns så vandrade vi vidare till Adidas. I dena ljuvliga affär, som har växt extremt i mitt intresse under senaste tiden, så hittade jag till min obleskrivbara lycka ett stort sortiment av kläder som jag trodde redan var utsålda. Jag velade ett tag, gick därifrån för att tänka igenom saken och återvände efter 20 minuter.
Valet stod mellan blå-vitt Honolulu eller vit-orange-blå St. Tropez. En t-shirt och ett par skor var vad jag ville ha och de olika temamodellerna var båda väldigt tilltalande. I slutändan blev det dock St. Tropez för min del. Trots att Adidas förmodligen snart kör igång sin sommarrea så vågade jag inte avvakta och se kläderna säljas slut under jag kan få tag på dem. Däremot är det möjligt att jag köper fler plagg senare under rean.. det vill säga om jag har flyt.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Recension av Death proof
Risk för spoilers
Death proof är en av Tarantinos absolut bästa filmer! Den saken är det ingen tvekan om. Den är visuellt räknat en fröjd att se och är trots den medvetet sunkiga bildkvalitén är en av de snyggaste filmer jag sett. Rekvisitan, färgharmonin och kamerasnitten är genialiskt smakfyllt utvalda. Filmen är liksom tidigare nämnt inspirierad av 70-talet och detta gäller alltså inte bara själva filmupplägget, utan även det visuella innehållet. Kläder, bilar och miljöer är i härligt retrostuk, vilket jag personligen älskar. Vore det inte för de korta inslagen av mobiltelefoner, ipods och moderna bilar så skulle man förmodligen tro att filmen just utspelar sig ungefär 35 år bakåt i tiden.
Nu till handlingen! Stuntman Mike är en föredetta stuntis som uppenbarligen tröttnat på vad det sansade livet har att erbjuda. Vad har nu för tiden går igång på är att köra runt i sitt modifierade vrålåk och mosa kvinnor som han stöter på längs vägkanten. Han är dock inte helt obetänksam. Han förföljer ett gäng kvinnor till en bar, väntar tills de ska ta sig hem (efter att de både har rökt på samt druckit en bra mäng alkohol) och använder sedan sin egen bil för att döda sönder dem. Inga vittnen anndra än han själv finns därefter kvar i livet och av dödsmetoden att dömma så ser det ut att röra sig om en våldsam olycka. Fyra unga tjejer, kraftigt berusade, som frontalkrockar med en nykter man utan några till synes onda hämningar.
Metoden är effektiv dessutom. I filmen frågar en ung polisassistent om det finns några andra överlevande kvar än den illa skadade stuntmannen, varpå hans överordnade svarar att "Två ton stål kolliderar i 375 km/h. Med en grundkunskap i fysik och Newtons lära så kan man lätt konstatera att av de övriga olycksdrabbade finns bara mos kvar". Detta speglar på ett otäckt effektivt sätt brutaliteten i bilolyckor av detta slag, som faktiskt inträffar i verkligheten. Detta gör tveklöst Death proof till en av de mest skrämmande filmerna jag sett på länge. Det bär emot att se tjejerna demoliseras just eftersom man vet att det under dessa omständigheter inte är orealistiskt. Frontalkrockar man i den här farten, och utan säkerhetsbälte så får folk gå och plocka upp delar av ens livlösa kropp länge därefter.
I vilket fall som helst så är detta inget annat än njutning för våran kära vän Mike. Han tycks helt enkelt inte besitta mänskliga känslor.. inte till en början. En bra bit in i filmen så bestämmer han sig för att ta kål på två stuntbrudar, men misslyckas. Det misstaget blir någonting han får ångra då rollerna därefter helt kastas om - the predator becomes the pray.
Filmen är som sagt otroligt underhållande. Den har stil, den har humor och den har givetvis förstaklassig bilaction. Därmed är den en film som jag starkt rekomenderar. Vad som bland annat bidrar till att den blir så pass bra är att den faktiskt inte alls är orealistisk. Dialogerna är väldigt trovärdiga, skådespelerier likaså. Datorns inlfytande är minimaliserat och den halvsunkiga bildkvalitén bidragande till att detta inte ser ut som det miljonprojekt filmen är. Det enda som möjligtvis är svårt att tänka sig är att en så vansinnig och svarthjärtad man som Stuntman Mike kan existera i verkligheten. Men hey! Detta är Amerika - möjligheternas land!
Kommentarer
Trackback
