antipole

Bilden svartnar och texten börjar som bekant efter ett ögonblick passera över tv-rutan. Historien är avslutad, slutet på berättelsen avslöjat, men jag sitter fortfarande kvar i soffan, stilla, med en tankeverksamhet som faktiskt överstiger den som tidigare rådit. Inte särskillt påverkad av filmens handling, utan snarare av känslorna den förmedlar, de som driver mitt eget tänkande. Ett friskt intag av syre i ett liv som präglas av vakum. Det är inte sällan som jag ser en film som innehåller mer livskvalitét än min egen tillvaro, och trots att jag är medveten om allt detta är iscensatt så kan jag inte undgå att ryckas med av de ingredienser som fattas i den vardag som utgör min verklighet. Låter det flummigt? Det är det.
  Detta gäller inte enbart filmer. Musik, målningar , fotografier, till och med andra människor påminner mig ofta och väl om vad jag själv saknar. Till en början så tar jag tacksamt till mig värmen i vad jag ser eller känner av omgivningen, men slutligen finns alltid medvetandet kvar - att jag i själva verket är isolerad, har valt att göra mig det och utan någon förändring kommer fortsätta vara det.

Är jag nöjd med det jag har? - Nej!
Är jag medveten om att det finns mer att hämta? - Ja!
Är jag redo att göra någonting åt saken?