antipole

Natten tillhör dessa som jag helt enkelt bara är glad att jag överlevt. Det som startade som fridfullt midsommarfirande har likt en förädisk port till helvetet dragit ner mig i avgrunden. Jag har varit där. Jag har snuddat vid skärselden. Jag konstaterade redan i går att jag i dag skulle vakna upp och må alldeles utmärkt, men vägen dit har varit tuff.. och visst känner jag mig fortfarande rätt så öm i levern.


Midsommar 07 hade varit en efterlängtad högtid. I veckor så hade jag sett fram emot denna favorit bland helgdagar som, oberoende av vilket väder det är, ligger mig närmast om hjärtat. Det var inte utan stor entusiasm som jag satt till bords, tidigt på förmiddagen och njöt av den läckra potatis och sill som serverades.
  Gästerna som satt med familjen bestod till en första början av farbror Per och hans fru, Eva. Trevligt att ha dem uppe i Stockholm! Oavsett vad man brukar säga om släkten så tycker jag att de i regel tillför en positiv atmosfär. Lite senare så anlände övriga gäster, medan jag själv förberedde mig för att gästa Sidde. Kl. 18.00 var vad vi hade kommit överens om, och eget käk skulle man tydligen också ha med sig. Jag plockade ett par spett lax & scampi, marinerade på  något okänt vis. Berusningsmedlet fanns redan hos kvällens värd - återstod enbart att bege sig dit!

Hos Sidde var partystämningen långt ifrån befintlig. Sid and Mange stod vid grillen och kämpade, men lyckades faktiskt till skillnad från förra gången med att få upp en riktigt beundransvärd glöd. Jag är fortfarande imponerad. Under tiden så lade jag mig på soffan och slappnade av.. jag skulle snart på slita.
  När övrigt folk dök upp så agerade jag stollt rollen som  grillmästare. Jag vågar nog påstå att mina matlagningsegenskaper är rätt så fina, men när det kommer till just grillning så är jag fortfarande blåbär- så träning är just vad jag behöver! Det mesta köttet brann bättre än vad jag hade förväntat mig, men trots det så blev min fisk inte riktigt genomstekt och i dag så ska jag börja oroa mig för binnikemask.
  Hur som helst så hade allt det nämnvärda folket dykt upp då vi satte oss till bords (jag tänker hur som helst inte nämna någon utan speciell anledning, även om de är värda det). Sakta men säkert så började jag arbeta mig igenom den öl som jag tvingat mig själv att handla. Egentligen så avskyr jag den drycken i alla dess former, men jag har insett att jag måste börja vänja mig nu. Jag skötte mig faktiskt riktigt duktigt i går. Till dessa så drack jag vid sidan om ett par snaps. Jag och Sidde hade inför kvällen köpt oss ett 10-pack med miniflarror, men jag nöjde mig med två  stycken, vilket jag senare skulle inse var fullt tillräckligt.

Kort efter måltiden så  begav vi oss mot Gardell. Han hade liksom Sidde anordnat en midsommarfest och det var redan i förväg bestämt att vi skulle slå oss samman efter måltiderna. Detta skedde ganska så tidigt, då solen fortfarande belyste himlen och folk än så länge var i sina sinnens fulla bruk.
  Väl framme så såg festligheterna ut att bli de bästa på länge. Gardell var i happy mode, gästerna likaså, och framför storbilds tv:n fanns Playstation laddat med Singstar. Jag har faktiskt aldrig tidigare kört det spelet, trots att jag länge velat gjort det. Det var därtill en evighet sedan jag senast sjöng Karaoke.  Den här kvällen var sannerligen välsignad!
  Maggie var den första att utmana mig. Hon ville duellera med mig i The Darkness låt The thing called love. Jag har hört henne sjunga den tidigare och visste redan i förväg att hon skulle tokäga mig. Maggie är begåvad som sångerska och kan dessutom texten utantill.. jag har själv endast ett par meningar från refrängen i minnet. Till hjälp fick jag Joyce, men vi var ärligt talat chanslösa - vi blev brutalt ägda. Kort därefter mötte vi Tusse, som även han visade sig vara väldigt begåvad.. åter igen förlorade vi.
  Efter dessa två tunga förluster så var det dags för mig att utmana Maggie på egen hand och den här gången valde jag själv låt. George Michael - Wham! Är det någon låt som jag hade en chans att spöa henne på så  var det den. Hastigt drog musiken igång. Folket som stod en bit bort och shit chatade vände sig häpet om för att bemötas av de inledande sångraderna. Det här var titanernas kamp! Våldsamt jämn var den dessutom. I slutändan så visade sig det dock att Maggie än en gång vann, men med en minimal marginal. Jag försvarar mig med att jag inte hade koll på vilken färg jag hade. Nåväl, nästa gång är det min tur att briljera!

Efter att ha spelat en stund så var det dags för de mest intressanta gästerna att lämna huset. Sidde var upptagen på annat håll och Emir & co var inte närvarande för stunden. Dessutom hade jag en ständigt växande huvudvärk, som höll på att omvandla kvällen till någonting allt mer outhärdigt. Jag lämnade kort därefter festen - förutsättningarna för att jag skulle ha fortsatt glädje av den var rätt låga. Jag gick hem och somnade i min säng, trodde att när jag dagen därpå skulle vakna så skulle det vara i välmående tillstånd... oj, vad fel man kan ha.

Någon gång kring kl. 5.00 så  vaknade jag upp. Huvudvärken hade nu gått över från ett lätt tryck till brutal migrän. Jag var hjälplös - likt en ryggradslös mask krälade jag i sängen. Smärtan var outhärdig! Huvudet gav ständiga tecken på att när som helst kunna blåsas sönder innifrån. Efter mycket om och men så gick jag upp till köket och svepte ett glas med alvedon. Just så gick Sidde, Kim och Mange förbi huset. Jag sprang ut på gatan endast iklädd ett par blommiga badshorts, kritvit och till synes febrig. Jag antar att den synen måste ha varit minst sagt förbryllande. En kort stund så samtalade vi och jag blev bland annat informerad om att festen hade spårat ur totalt efter det att jag stuckit. Kylan gjorde sig påmind och efter en stund återvände jag till sängen. Huvudvärken var nu lyckligtvis på väg att dö ut. Jag var belåten.


Kvällens (bak)fylla: Huvudvärken som angrep mig var den mest hänsynslösa som jag kan minnas. Det var fruktansvärt.
Kvällens bravad: Joyce och Maggie lyckades dela Siddes hängmatta på mitten. Bra jobbat!
Kvällens singstar: Jag tvingas erkänna att Maggie var bäst och att Tusse kom tätt därefter. Det var enbart i Wham! som jag kunde erbjuda någon form av utmaning. Nästa gång så lovar jag bättre motstånd.
Kvällens replik: Sidde: I like girls! I leave you for girls!