antipole

I DN så beskrivs Cornelius som en artist som fått massvis av kritiker på sin sida, snarare än att ha sållt många album. Detta tror jag stämmer in på honom väldigt bra. Keigo Oyamadas (som han egentligen heter) musik är komplicerad och svår att älska, men som person så är han minst sagt älskvärd. Detta är någonting som man i högsta grad blir medveten om då man för första gången ser honom spela live.

Eftersom jag faktiskt inte direkt är någon inbiten fan av Cornelius så har jag faktikst inte så mycket att säga om de enskilda låtarna, utan detta blir snarare en helhetsbeskrivning. Det är dock kanske vad som passar denna konsert bäst, då uppträdandet mer tog formen av en helhetsakt än en samling välkända låtar.
  Vad som framförallt bidrog till detta var duken bakom scenen, som ständigt belystes av diverse bildspel  och musikvideos. Konserten igenom så hade man hela tiden valet att antingen se på  Cornelius eller på  bildspelet bakom honom, vilket jag tycker fungerade otroligt bra. Liksom han själv nämnt så behöver man faktiskt inte vara intresserad av musiken för att uppskatta hans konsert - i stället för att enbart erbjuda musik så binder han samman ett flertal estetiska element i en och samma upplevelse. Musikvideorna är därtill vansinnigt bra. De är originella, smarta och underhållande - precis vad som  krävs för att hålla publiken fängslag under hela konserten.
  Cornelius uppträder inte ensam. Till hans hjälp har han ett band på tre övriga medlemmar, samt publiken. Ett flertal gånger bjuder han in åskådarna att vara med och forma showen, villket gör det hela så mycket mer dynamiskt och levande - mer trovärdigt på något sätt, och ett prov på hans geniförklarade musikaliska sinne. 
  Han älskar det han gör och det verkar som om publiken gör detsamma. Trots att majoriteten av åskådarna förmodligen aldrig hört honom  spela tidigare så är de alla tills synes hängivna fans i slutet av konserten. Som sagt så är det svårt att inte tycka om Cornelius när man väl ser honom uppträda på ett sätt som ger plats åt mer än hans musikaliska färdigheter.

Vad som var lite synd var att fotografering var förbjuden under konserten, så tyvär kan jag inte dela med mig av showen annat är i beskrivande text. Egentligen så tänkte jag ta några bilder i alla fall,  men jag kunde inte stänga av blixten (inte min kamera), så  jag vågade inte. Nåväl, jag hade ändå inte den bästa platsen för det ändamålet. Spelningen ägde rum på södra teatern och jag var placerad uppe på en utav balkongerna, tillräckligt nära för att se bandet utmärkt men lite för långt ifrån för att kunna ta tjusiga bilder.
  Hur som helst så fick jag tillfälle att träffa Cornelius efteråt. Jag köpte ett exeplar av skivan Point,  som jag sedan fick signerad (bild kommer eventuellt upp inom kort). Hastigt så  slängde jag ur mig några lama ord på japanska.. "Arigato", sa jag. "Monosugoku omoshirokatta!" Han svarade med ett "Arigato" men jag är tveksam på om han faktiskt hörde vad jag sa. Apropå japanskan så fick jag höra en hel del sådan under kvällen. Till spelningen så kom nämligen fler japaner än vad jag trodde det fanns i Stockholm. Vanligtvis så är de väldigt sällsynta, men när en väletablerad landsfrände söker sig hit till Sverige så visade sig en trogen skara av dem. Trevligt, men samtidigt en varningsklocka för att jag måste ta språkträningen på högsta allvar om jag ska kunna använda mig av japanskan nu i höst. Jag har en lång lång bit kvar.






Det här är min personliga favorit, Drop. Jag rekomenderar er dock att spana in Cornelius övriga videos, eftersom det finns massvis av högklassiga sådanna att upptäcka. Jag hade sett några stycken innan konserten, men de flesta var nya. Jag blev aldrig besviken över innehållet!