antipole

Fredagen den 8 juni är utan tvekan en dag att minnas. Den bjöd på på positiva såväl som negativa inslag och var, trots att jag faktiskt mest satt still stora delar av dagen, ganska så intensiv.  Här följer en genomgående resumé som jag hoppas kan kompensera den brist på inlägg som under de senste dagarna varit normen.

Jag visste redan när jag satt på bussen, på väg mot Vällingby och tunnelbanan, att min klädsel inte alls var väl anpassad efter det rådande vädret. Med pikétröja och långbyxor kunde jag inte förvänta mig annat än att svettas som en apa.
  Hur som helst så var detta inte mitt enda problem. Jeanette, vars utspring jag var påväg mot, hade kvällen innan i full hast krävt att en flaska champagne skulle inhandlas, vilket ytterligare gjorde mitt schema allt mer pressat. När jag rusade in på systemet mest bara angelägen att komma därifrån fortast möjligt, och då det visade sig att sorten som jag spanat in på nätet inte längre fanns tillgänglig i model XL så valde jag hastigt den ersättare som fanns närmast till hands. Att den uppenbarligen inte alls liknade den andra i smaken var ingenting som jag för stunden fäste någon direkt oro vid. Jag rusade i stället över till 7eleven för att köpa första bästa svalkande dryck, men fick vänta i x antal minuter under tiden som kunderna framför mig valde smak på sitt kolsyrade vatten. Klockan tickade och solen gassade hänsynslöst - det vore sannerligen ett under om jag skulle klara mig igenom den här dagen utan magsår som följd.
  Under tiden så samlades allt mer folk vid kajen på Riddarholmen. I väntan på att båten, fylld till bredden av glädjeyra studenter, skulle anlända så gjorde folk allra bäst i att ta sin tillflykt till skuggorna. Själv så nådde jag platsen just lagom till att farkosten började närma sig land. Folket som stod på däck var liksom de flesta andra människor som slutat skolan till synes ovetande om det resterande livets jävligheter. En hel dags lycka tycker jag dock att samtliga avgångselever är värda. I vilket fall som helst så var det inte särskillt svårt att hitta personen som jag kommit dit för att fira. Vi stannade kort för att låta det obligatoriska fotandet ske och begav oss sedan iväg mot studentflaket som väntade på att få köra runt runt i centrala Stockholm och spy ur sig vedervärdig musik, till övriga människors beklagan. Efter att ha klättrat upp på flaket så blev jag dock informerad om att det inte fanns plats för fler människor och blev därför tvungen att kliva av... att fler människor ej rymdes fick jag i efterhand veta vara en lögn. Jag fick nöja mig med att stå vid sidan om och se på när allt glatt folk lämnade området. De enda anvisningarna jag hade var att vi återigen skulle mötas i Fittja kl. 16.45, fast nu var klockan inte mer än 13.30 och därmed fanns nu en rejäl lucka av död tid att fylla igen.

Lyckligtvis så ligger morsans jobb just på Riddarholmen, så det var utan någon närmare eftertanke dit jag valde att ta min tillflykt. Inne i Norstedts högkvarter så var det svalt och behagligt, någonting som jag fäste stort värde vid. Lutandes tillbaka så satt jag ner och läste den fotbollsrelaterade boken I skuggan av San Siro, som faktiskt var tämligen intressant. Jag hann inte läsa särskillt långt innan det var dags att lämnabyggnaden, men kanske har jag någon gång i framtiden orken att fortsätta med boken. Jag hoppas det!

Klockan närmade sig sakta men säkert 16.45 då tåget färdandes på den i stort sett outforskade röda linjen to mig allt längre bort från civilisationen och då jag slutligen steg av på stationen Fittja så kunde jag konstatera att detta var bland det längsta inom Stockholm jag färdats hemifrån. 38 tunnelbanestationer bort var jag närmare bestämt! Detta var alltså den andra sidan - lika långt bort från centrala Stockholm som Hässelby är, men åt helt annorlunda håll. Lustigt nog så fick jag helt plötsligt syn på mannen  som stått före mig i kön på 7elever, över 4 timmar tidigare och en evighetslång resa härifrån.. ödets vägar äro outgrundliga. Hur som helst så var det nu dags att plocka upp telefonen och begära guidning, eftersom jag inte hade den blekaste aning om var jag skulle ta nästa steg. Tydligen kunde jag välja mellan två olika bussar, slutdestinationen spelade ingen roll då jag bara skulle åka en station. Fem minuter stod jag mitt ute i vildmarken omgiven utav ett massivt köpcenter och en moské under uppbyggnad, men utan några som helst övriga byggnader i närheten. Jag hade givetvis åkt åt fel håll.

En stund senare så entrade jag för första gången det bruna rektangulära block som utgör Jeanettes hus. Folk var redan samlade.. men dessa bestod näst intill enbart av släktingar. Jag hälsade aldrig på dem, vilket jag både då och nu i efterhand tycker var extremt oartigt.. men jag fick aldrig riktigt något givet läge för det.
  Det bjöds inom kort på mat. Därefter bjöds det på mer mat, och kort efter det så bars desserten in, följt av snacks av alla dess slag. Friterade räkor, vårrullar, sushi, tårta, cheesecake samt många övriga rätter som jag aldrig smakade på. Jag var konstigt nog inte alls särskillt sugen på någon mat eller dricka, men tvingades trots det fylla talrik och glas gång på gång. En stund så befarade jag att jag kanske skulle börja må dåligt, men det slapp jag lyckligtvis dras med.  
  Fler vänner än jag själv var självklart inbjudna, varav en några stycken som hade jag mött förut. Jag tyckte att jag kände igen de flesta. Hur som helst så fanns bland de nya ansiktena en rätt likasinnad kille vid namn Tony. Jag visste att han var en bra människa så fort jag upptäckte att han bar de vit-röda adidasskorna med tokyotema - exakt samma model som jag själv hade på mig. Mycket riktigt så hade vi en del gemensamt, bland annat så är han en av de ytterst få människorna som delar min musiksmak. Vi rotade igenom varandras musikspelare och kunde snabbt konstatera att de var fyllda med otroligt bra material. När jag upptäckte att han hade ett album med Sambomaster så kunde jag bevisa för Jeanette att jag inte är den enda som gillar dem. Därefter töntförklarade hon oss båda. Vissa människor förstår sig inte på god smak.
  Många timmar spenderade vi i trädgården, och den tiden var till största del trevlig och underhållande. Våran värd verkade dock aningen stressad då hon ständigt flög omkring för att styra upp kalaset, såsom den control freak hon är. Inga problem för min del dock. Trots att jag inte kännde de andra gästerna väl så var de lätta att prata med.
  När klockan närmade sig 22.00 så var det dags att avlägsna oss. En dubbelshot ner i magen och sedan bar det iväg mot bussen.

Slutskivan hölls på Claras - en klubb som jag har haft väldigt delade åsikter om, men eftersom den är nyrenoverad och fräsch så antar jag att de flesta av dem är postiva. Stämningen som rådde var typisk studentfirandet - dvs. glädjerus och kollektiv anarki rörande uppförandet hos nästintill samtliga gäster. Jag har personligen inga direkta problem med den här sortens fester, men då min partyanda redan från början var näst intill obefintlig så bidrog den redan halvt som halvt kaotiska stämningen till att jag bara mer och mer ville ta avstånd från övriga människor.
  Det som slutligen fick mig att tröttna var min egen brist på ambition. Runt omkring mig såg jag folk som hade sin bästa stund ever, medan jag personligen varken brydde mig om vad de åstadkommit eller vad de nu väntar. Det jag avundades var enbart glädjen som  de alla delade, men som jag själv aldrig lyckades suga åt mig. Tidigare under kvällen så  sade Jeanette till mig att hennes vänner ibland frågat henne om den där tysta killen hon drar med sig till diverse fester verkligen har kul. Hon frågade mig detsamma och fick snabbt ett "Ja" till svar. Jag påstod att jag har kul, fast det kanske inte alltid är vad som stämmer in. Jag går alltid hemifrån med det som målsättning och förhoppningarna om  att ha en bra kväll finns förljer alltid med mig till en början, fast har därefter en tendens att dala. Jag trivs bäst i mina vänners sällskap, och då de inte längre finns tillgänliga så är jag oförmögen att underhålla mig på egen hand. Detta egentligen ett problem först då man inte har tillräckligt med bekanta med sig för att ständigt ha sällskap. Detta var anledningen till att jag slutligen lämnade skivan. Att begära att en och samma person ska följa genom hela kvällen är både egoistiskt och tjatigt.
  Jag lämnade det glada folket bakom mig och stegade ut i den ljuva sommarnatten, plockade fram min i-pod och lät Supercar slå  mig följe. Fan vet vad Koji Nakamura sjunger om, men förmedla känslor kan han. Till hans melankoliska stämma somnade jag snart in någonstans på vägen tillbaka mot Hässelby.
  Jag gick av bussen ett par stationer innan min egen. Natten var alltför skön för att gå miste om och än hade jag ett par spår (de bästa) kvar på albumet jag påbörjat inne i city. Jag kunde skymta solen resa sig över horisonten när jag närmade mig mitt hem. För en stund så stannade jag till och blickade upp mot himlen och plötsligt var det som om ett lugn lade sig över mig. Kalla mig sentimental, överemotionell, eller vad ni för övrigt behagar, men jag har ännu inte lyckats finna någon människa vackrare än himlen jag i den stunden hade ovanför mig. Det vid dessa ganska sällsynta tillfällen som jag verkligen känner mig motiverad till att kämpa vidare - för ambitonen har jag som sagt, den behövs bara stärkas.

Det jag fick ut av dagen motsvarade inte riktigt mina förväntningar, men var ändå tillräckligt för att jag inte ska bedömma den som en besvikelse. Jag hade trevligt, om så i intervaller. I fortsättningen så måste jag bara själv försöka se till att göra dessa intervaller mer frekventa.