Dagens frustrationsobjekt
Telefonsamtal under bussresan på väg mot fredagens träning
Jag: Ja hallå!
Tränarkollega: Hej! det är ----
Jag: Ah tja!
Tränarkollega: Är du på väg till träningen?
Jag: Ja
Tränarkollega: Ok... Jag tänkte kolla om du vill vikariera för mig.
Jag: I dag? (hoppas, då har jag en vettig ursäkt för att undgå)
Tränarkollega: På söndag
Jag: Ok (helvete)... nja jag vet inte
Tränarkollega: Jag pratade med din syrra ------ (hör inte pga att busschauffören helt oprovocerat börjar föra oväsen av sig)
Jag: (Tyst)
Tränarkollega: (Tyst)
Jag: Eh... ok då
Tränarkollega: Vad snäll du är! Tack!
Jag: Jo...
Jag tror att det hon ville informera mig om var att min syrra tackade nej eftersom familjen är bjuden till middag hos mormor i dag. Inte direkt ngt som jag är evigt bitter över att missa, men det känns ändå onödigt att ställa sig i simhallen och svettas i stället. Fast min stollthet förbjuder mig att dra mig ur nu i efterhand.
