En förnekad kärlek till människans bästa vän
Obs! Spoilervarning över detta inlägg. Läs på egen risk!
Såg nyss klart dramaserien Kimi wa petto och upplever för tillfället blandade känslor. Det visade sig vara en serie där man faktiskt aldrig helhjärtat kunde ställa sig bakom någon av parterna och på så sätt inte heller känner sig fullständigt lycklig i slutet. Men trots detta gillade jag den skarpt rakt igenom. Jag ska beskriva det hela något närmare.
Kimi wa Petto handlar om Iwaya Sumire, en karriärskvinna på 28-år som efter sitt misslyckade tidigare förhållande bestämt sig för att klara sig ensam framöver. En kväll hittar hon dock en låda utanför sitt hus, innehållandes en medvetslös kille som hon bestämmer sig för att ta upp till sin lägenhet och plåstra om. Det visar sig att denne Goda Takashi är en lösaktig 20-åring som livnär sig på andra människor, och det dröjer inte länge innan han ber Sumire om att få stanna kvar. Hon går mot all förmodan med på detta på ett villkor: att Takashi ska ta sig på rollen som Momo, hennes husdjur som hon hade som liten. Det är nämligen så att hon inte klarar av att visa sina känslor inför andra människor och snart så växer sig banden i stället starkare mellan henne och det nyss funna husdjuret. I längden så medför sig dock deras udda relation problem.. speciellt när Sumires förlorade kärlek, Hasumi-senpai återvänder från Rio de Janeiro.
Låter som värsta soppan, jag vet. Men jag är trots det inte desto mindre beroende av den. J-drama är min terapi, min stundande drog som erbjuder mig allt det som saknas i mitt eget liv. Sorgligt men sant, att jag sällan mår så bra som just efter ett av dessa avsnitt. Utåt sett så hävdar jag naturligtvis att jag ser de japanska dramaserierna i studiesyfte men innerst inne så vet jag att det egentligen inte är nödvändigt, eftersom de här serierna talar ett språk som alla redan förstår.
Jävlar vad sentimentalt det blev, det här... Nej! Bäst att ge mig innan man visar sig vara alltför blöthjärtad.
Såg nyss klart dramaserien Kimi wa petto och upplever för tillfället blandade känslor. Det visade sig vara en serie där man faktiskt aldrig helhjärtat kunde ställa sig bakom någon av parterna och på så sätt inte heller känner sig fullständigt lycklig i slutet. Men trots detta gillade jag den skarpt rakt igenom. Jag ska beskriva det hela något närmare.
Kimi wa Petto handlar om Iwaya Sumire, en karriärskvinna på 28-år som efter sitt misslyckade tidigare förhållande bestämt sig för att klara sig ensam framöver. En kväll hittar hon dock en låda utanför sitt hus, innehållandes en medvetslös kille som hon bestämmer sig för att ta upp till sin lägenhet och plåstra om. Det visar sig att denne Goda Takashi är en lösaktig 20-åring som livnär sig på andra människor, och det dröjer inte länge innan han ber Sumire om att få stanna kvar. Hon går mot all förmodan med på detta på ett villkor: att Takashi ska ta sig på rollen som Momo, hennes husdjur som hon hade som liten. Det är nämligen så att hon inte klarar av att visa sina känslor inför andra människor och snart så växer sig banden i stället starkare mellan henne och det nyss funna husdjuret. I längden så medför sig dock deras udda relation problem.. speciellt när Sumires förlorade kärlek, Hasumi-senpai återvänder från Rio de Janeiro.
Låter som värsta soppan, jag vet. Men jag är trots det inte desto mindre beroende av den. J-drama är min terapi, min stundande drog som erbjuder mig allt det som saknas i mitt eget liv. Sorgligt men sant, att jag sällan mår så bra som just efter ett av dessa avsnitt. Utåt sett så hävdar jag naturligtvis att jag ser de japanska dramaserierna i studiesyfte men innerst inne så vet jag att det egentligen inte är nödvändigt, eftersom de här serierna talar ett språk som alla redan förstår.
Jävlar vad sentimentalt det blev, det här... Nej! Bäst att ge mig innan man visar sig vara alltför blöthjärtad.
Kommentarer
Trackback
