Feberdrömmar
Feber, yepp. Jag kan väll knappast påstå att den var jämförbar med härdsmältan för några veckor sedan, men ändå tillräckligt vidrig för att bjuda upp mig på en svettig och sömnlös natt som jag sent kommer glömma. Men trots detta veka tillstånd så tycker jag ändå att jag har lyckats vara rätt så aktiv och därmed för en gångs skull lyckats lämna datorn i fred.
Jag har bland annat hunnit med ett gäng filmer som jag sett alltför få gånger. Kvalitétsrullar som Starship Troopers, Kill Bill och Cableguy, skönheter som jag i vanliga fall inte har tid att unna mina ögon. Egentligen så borde jag lägga ner tid på både bra filmer som jag sett men även filmer som jag inte sett och som anses var bra, men det är svårt att peta ner datorn från prioritering-ligans top.
På tal om prioriteringar så är min själ för tillfället mer eller mindre såld till nintendo, och då menar jag inte någon nymodighet inom wii. Det är gameboy som gäller! Gameboy Color och spelet som stal mina tidiga ungdomsår och som i mitt hjärta etsade fast en evig kärlek till chibimonster och blip-blopmusik.
Det är faktiskt ingen tillfällighet att Pokémon som en löpeld spred sig över världen under 90-talet eftersom de ursprungliga spelen, röd och blå, faktiskt är geniala. De är än i dag lika beroendeframkallande nu som de var då, när de kom som en nyhet. Personligen så tycker jag dessutom att den primitiva Game Boy-grafiken och det monotona soundtracket är otroligt charmig, men även bland kritikerna så har jag har svårt att tänka mig att någon som upplevt spelstämningen som ung kan undgå att känna en skvätt nostalgisk värme i bröstet.
Hur mycket av min tid jag är beredd att tillägna spelet denna gång (och hur många av de små krypen jag lyckas fånga) är för tillfället osäkert, men jag kommer utan tvekan att uppskatta hela resan från Pallet Town till Indigo Plateau - det är en sak som är säker!
Jag har bland annat hunnit med ett gäng filmer som jag sett alltför få gånger. Kvalitétsrullar som Starship Troopers, Kill Bill och Cableguy, skönheter som jag i vanliga fall inte har tid att unna mina ögon. Egentligen så borde jag lägga ner tid på både bra filmer som jag sett men även filmer som jag inte sett och som anses var bra, men det är svårt att peta ner datorn från prioritering-ligans top.
På tal om prioriteringar så är min själ för tillfället mer eller mindre såld till nintendo, och då menar jag inte någon nymodighet inom wii. Det är gameboy som gäller! Gameboy Color och spelet som stal mina tidiga ungdomsår och som i mitt hjärta etsade fast en evig kärlek till chibimonster och blip-blopmusik.
Det är faktiskt ingen tillfällighet att Pokémon som en löpeld spred sig över världen under 90-talet eftersom de ursprungliga spelen, röd och blå, faktiskt är geniala. De är än i dag lika beroendeframkallande nu som de var då, när de kom som en nyhet. Personligen så tycker jag dessutom att den primitiva Game Boy-grafiken och det monotona soundtracket är otroligt charmig, men även bland kritikerna så har jag har svårt att tänka mig att någon som upplevt spelstämningen som ung kan undgå att känna en skvätt nostalgisk värme i bröstet.
Hur mycket av min tid jag är beredd att tillägna spelet denna gång (och hur många av de små krypen jag lyckas fånga) är för tillfället osäkert, men jag kommer utan tvekan att uppskatta hela resan från Pallet Town till Indigo Plateau - det är en sak som är säker!
Kommentarer
Trackback
