antipole

Instruktionerna var enkla: kl. 22.00 skulle jag möta upp Jeanette någonstans centralt, för att på plats tilldelas gratis inträdesbiljetter till en viss studentskiva. Så långt allt väl. Jag fick enligt J under inga omständigheter ha på mig the worst shirt ever. Så eftersom temat på festen var "Oj! jag kom visst fel" så klädde jag mig i stället i bästa möjliga begravningsmundering. Vit slips och kostym - inte direkt kläder jag trivs i (oavsett innebörden av kläduppsättningen), men det var rätt kul att testa på någonting nytt.

Hur som helst så anlände jag som planerat 21.55 vid centralstationen men fick sedan vänta på övrigt sällskap. Jag satte mig ner på en bänk och såg mig omkring. Ständigt folk i rörelse, alla på väg någonstans. På väg mot skilda destinationer men med en och samma utgångspunkt. Jag kände plötsligt en stark törst efter att färdas här ifrån. Inte direkt till någon speciell plats, utan snarare med själva resan som mål. Känna att jag för en gångs skull är påväg någonstans. Mobilsignalen väckte mig snart ur mina djupa tankar - nu var det dags!
  Det visade sig att Jeanette i sista sekunden lyckats dra med sig ett hemligt tillskott till det som nu blev en trio. Jag och Ludde presenterades som två av hennes bästa vänner - prestigefyllt! L har om jag förstått det hela rätt kännt J ett bra tag, men lite till och från. En trevlig människa, det där.. och uppenbarligen även en trogen läsare av min blogg (vilket förhindrar mig att påstå någonting annat).
  Skivan visade sig vara microskopisk. Vi kom visserligen dit ganska så tidigt, men under tiden vi var där inne så märkte aldrig någonsin något väldigt flöde av ankommande gäster, utan snarare en och annan människa som droppade in lite då och då. Well well, det var åtminstone gratis... och det fanns gott om sittplatser. Visade sig vara en utmärkt plats för att inleda sin fylla på. Jag tänker inte nämna några namn, men en viss person gick som förväntat lite väl hårt frammåt och var efter två glas vin redan bra packad. Imponerande! Jag hade som sagt räknat med att hon skulle nå det stadiet någon gång under kvällen, men kanske inte efter bara en timme.

Något senare begav vi oss iväg till nästa plats, där vi snällt fick vänta i kön utanför i närmare en halvtimme. Tack vare Jeanettes väldiga nätverk av kontakter så lyckades vi faktiskt smita före åtminstone hälften av folksamlingen... en resa som annars hade tagit lång lång tid. Vi tog oss därefter problemfritt förbi Scarface, som kanske i själva verket är ganska så trevlig (han har trots allt bara bråkat med oss en gång tidigare). Ludde informerade oss dock om att den svarta tåren som han har tatuerad i ansiktet betyder att han dödat någon stackare. Inte helt otänkbart faktiskt.
  Hur som helst så kom vi så småningom in på stället och vad som sedan skedde är väll inte direkt nämnvärt. Några intressanta möten skedde i och för sig: bland annat mötet med de två legendariska danskillarna. En stor ära att få möta dem båda! 
  Resten av kvällen var väldigt trevlig, men som vanligt aningen beige. Ingen illa menat, utan det vad jag normalt tycker om klubbesök såhär i efterhand. Kanske har jag större förväntningar på kvällen än vad jag borde ha, eller så involverar jag helt enkelt inte mig själv särskillt väl i festligheterna.

Trion lämnade av olika anledningar klubben någon timme före stängningstid, vilket visade sig vara perfekt tajming för tåget mot Hässelby. Just perfect! 
  Den tidigare nämnda svampen var nu tillräckligt fylld för att behöva stöd för att hålla huvudet 1.70 cm ovanför marken. Jag är tacksam över att Ludde närvarade, för jag var inte särskillt sugen på att annars försäkra mig om att människan på ett säkert sätt skulle lyckas ta sig hem. Nu skildes jag i stället från dem, som vanligt vid slussen, och fortsatte ensam resan hem. 

Inga problem med att ta sig hem. Bussen stod redan inne när jag nådde H-strand, vilket betyder att jag kom hem  i relativt god tid. Borstade tänderna, fyllde ett glas vatten och slocknade i en djup och drömlös sömn. 
  Precis som alla gånger förr.