antipole

Bäst att ta det hela från början..
  År 2000 så  slog bandet Linkin Park igenom massivt och klättrade snabbt upp till världstoppen inom sin genre (inom samtliga genrer). Själv så började jag lyssna på dem aningen senare, men kan nog trots det våga påstå att jag har varit med dem ända från början. De var länge mina största favoriter - till och med när de redan efter Hybrid Theory visade tendenser på att dröja lite väl länge innan de kunde producera nytt material. Jag stod faktiskt även bakom dem när de tillsammans med Jay-Z tycktes ha kört ner sig själva totalt i hip-hopträsket. Även om minialbumet Collision Course inte alls besvarade mina förväntningar så  var jag självklart det älskade bandet troget.
  Men sedan tog det stopp. Linkin Park hade kört stenhårt redan från början av sin häpnadsväckande karriär och många menade att de nu hade fått nog av sina enorma framgångar och deras fans förväntningar. De var redan rika som troll och kunde utan tvekan välja att pensionera sig vilken sekund som helst. Jag gav inte dirrekt upp hoppet på att de skulle komma tillbaka, men på grund av deras frånvaro så gled vi längre och längre ifrån varandra.
  Det som kanske tog mig hårdast var det faktum att du under hela sin massiva karriär aldrig besökt Sverige. Trots ett gigantiskt intresse i bandet och ett rykte, att vara bland de främst nationerna när det handlar om hängivenhet och kärlek till konserter, så fick vi aldrig möta våra musikaliska förebilder annat än på video. Inte konstigt att bandet till slut tappade otroligt många av sina tidigare beundrare.


I går var det dags. Efter en evighets längtan så anlände hjältarna till Sverige. Folkstödet var enormt. Globen var fylld och trots att jag till en början inte hade kännt någon entusiasm alls för konserten så kunde jag inte undgå de förväntningarna som plötsligt, liksom för så länge sedan, började bubbla upp inom mig.
  Förbanden var inte precis någonting att hänga i julgranen. De svenska Blindside mötte inga direkta framgångar och 30 Sekonds to Mars var verkligen ingenting annat än scenuppvärmare - fast sångaren Jaro Leto skötte faktiskt den uppgiften förvånadsvärt bra. Han sköng inte särskillt mycket, utan ödslade i stället energin på att locka fram publikens rätta anda. Ljudnivån höjdes dramatiskt redan under denna förakt, men själv så sparade jag min egen röst (den skulle behövas senare). Under ett tillfälle så uppmanade Leto samtliga personer i publiken att lysa med sina mobiltelefoner i det nedsläckta Globen, vilket var väldigt vackert. De steg av scenen med en upprymd publik bakom sig, men utan att faktiskt riktigt ha demonstrerat sin egen musik.
 
Därefter så var det dags för huvudakten - den som näst intill samtliga människor kommit till Globen för att se. Pinsamt nog så minns jag faktiskt intre med vilket spår de öppnade, men det var utan tvekan just när dessa toner tog sin form som Globen exploderade på allvar. Inget utdraget intro här, utan snarare motsatsen,  vilket fick publiken att ge allt redan från start. Första hitlåten, Somewhere I belong mötte snabbt prov på den svenska publikens kärlek till bandet - själv sjöng jag redan med trots att min hals var svullen och rösten dessförinnan varit väldigt lågmäld. 
  Efter 2-3 låtar tog de båda frontfigurerna Chester Bennington och Mike Shinoda till ord då de framförde sin lycka över att äntligen få vara här i Sverige. De påstod att de velat göra den här konserten länge, men tidigare haft ständiga förhinder. Jag har svårt att tänka mig att de omöjligt hade kunnat dyka upp här under sju års tid, men kanske bör man inte klandra själva bandet för detta. I vilket fall som helst så såg de väldigt nöjda ut på de stora bildskärmarna i taket - deras glädje verkade vara mer eller mindre äkta.
  Under spelningen så framförde bandet de flesta megahitsen som vi alla känner igen, låtar såsom exempelvis Numb, Crawling, In the end, Breaking the Habit, Fainth med fler. Hybrid Theorys öppningsspår Papercut är också mångas favorit, vilket klart och tydligt märktes.. fastän just denna låt var lite väl platt under framförandet. Låten Pushing me away framfördes i balladversion, villket fungerade utmärkt, och det förvånade mig hur väl jag kom ihåg låttexten, som jag inte hört på en evighet. Faktiskt så var jag väldigt engagerad under hela konserten och sjöng hjärtligt med, trots att övriga personer på läktaren var betydligt mindre hängivna. Det svärmande folkhavet framför scen bjöd dock på allt de hade, och trots att en del fighter uppstod och en del personer svimmade av utmattning så var det var det dessa människor som bar huvudansvaret för det väldiga publikstödet. I mitten av konserten så   uttryckte Shinoda ganska så förvånat att "You guys are amazing. Yoy know all of our lyrics!". Ärligt talat så tror jag att bandet faktiskt bland annat underskattat svenskarnas kunskap i engelska, någonting som de nu fick motbevisat.
  Konserten var inte så väldigt lång, utan omfattade det mest vitala. De framförde låtarna som gjort dem stora, samt några stycken från nya plattan Minutes to midnight. Innan de klev av scenen så tycktes var de, trots deras erfarenhet av att tillhöra världens största rockband, vara upprymda och tackade publiken hjärtligt. Chester lovade de svenska fansen att Linkin Park återvänder, vilket mötte stort jubel. De lämnade Globen på samma sätt som de skulle ha gjort på den gamla goda tiden när de var som allra störst.

Sammanfattningsvis så var konserten helt klart lyckad. Både bandet och publiken överraskades säkerligen av varandras engagemang. Personligen så skulle jag gärna velat hört någonting från plattan Reanimation,  men konserten i går kväll bestod enbart av deras mer naturligt "rockiga" låtar. Kanske var det trots allt positivt, eftersom  om de fått för sig att framföra något av deras hip-hopnummer så  hade publiken förmodligen ledsnat.
  Linkin park har fortfarande inte gottgjort sin evighetslånga frånvaro. De har varit dryga och improduktiva under en så pass lång tid att mitt intresse för bandet förmodligen aldrig att återgå till att bli vad det en gång varit. Men fredagen den 25e maj 2007 så bevisade de att de än inte har tappat intresset för deras fans, liksom deras fans aldrig fullståndigt tappat intresset för dem. De kommer hit igen, och när de gör det (om de gör det) så ska jag stå längst fram i publikhavet, bland de främsta beundrarna och visa min fulla hängivenhet.