Med ett tungt tung samvete
Detta har hänt:
Jag fick för några dagar den utmärkta idén att slå två flugor i en smäll, genom att skriva ett brev till min kära vän Kana. Detta brev skulle jag skriva så gott jag kan och sedan ta med till japanskalektionen för korrigering. Det vill säga att jag gjorde en läxa och ett fint vänskapligt brev i samma veva - så långt, så väl.
Vad som däremot slog mig som ett välplacerat örfil var att nivån på språket i brevet var betydligt mer avancerad än vad mina kunskaper är. Till en början så övervägde jag då att skita i hela projektet, men beslöt mig till slut för att genomföra det - med hjälp från början till slut.
Under onsdagens lektion så frågade jag Mariko om hon hade tid och lust att hjälpa mig med detta hedersuppdrag och enligt mina föraningar så ställde hon genast upp.
Min japanskalärare, Mariko är bland de snällaste människorna jag har träffat. Hon är alltid på bra humör under lektionerna och gör verkligen sitt bästa för att kunna vara till så stor hjälp som möjligt för samtliga elever. Efter varje lektion så ger hon gladeligen svar på frågor man har om språket och det är inte ovanligt att jag under dessa stunder lär mig mer än vad jag gjort under själva lektionen.
I går så blev dock hennes uppoffring lite väl överdriven. I 45 minuter efter lektionen så gick vi igenom brevet - och jag vet själv att jag personligen aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att själv jobba 45 minuter övertid utan någon extra betalning. På grund av detta så blev mitt samvete bara sämre och sämre ju mer tiden flöt förbi. Hon ska ha en avtackningsgåva nästa vecka! (sista lektionen).
I dag så har jag i säkert två timmar kämpat med att konvertera om den bokstaverade texten till tecken, vilket jag tror att jag lyckades med ganska så bra, men så helt plötsligt när jag ska placera inlägget så funkat inte skiten. Tecnknen vill helt enkelt inte synas! Jobbigt värre! Jag får förmodligen återgå till bokstäver men det känns givetvis lite trist med tanke på hur mycket jag kämpat den senaste stunden. Nåväl, god träning var det i varje fall.
fortsättning följer..
