Svenska "favoriter" (fyra nyanser av smutsbrun plåga)
Det är Svenska favoriter som gäller på jobbet. Nej, missförstå mig inte! Jag talar om radiostationen, och där spelas sannerligen inte många favoriter. Ärligt talat så varierar klassen på det som stationen erbjuder mitt hörselsinne. Men fortfarande kvarstår det faktum att de väljer och vrakar mellan ungefär 15 spår, som de spelar om och om igen i all oändlighet - och de spåren tröttnar man på, vare sig de är bra eller dåliga redan från början.
Nu är jag mycket väl medveten om att jag skrev om musik så sent som i går, men det är ett stort fenomen, värt att lägga mycket intresse i.
Såå.. under de senaste veckorna har jag motvilligt men icke desto mindre tålmodigt tvingats bearbeta allt ifrån slemmiga kärlektballader till prepubertala Magnus Uggla-visor i bästa möjliga kiss- och bajsanda. Det har ärrat mitt musikaliska sinne för en lång tid frammåt, fast fakiskt också lärt mig ett och annat.
Till att börja med så kan jag konstatera att det på radiostationen spelas artister som kan placeras i en av följande genrer.
Den sentimentalskadade kärleksförklaringen i tvivelaktig musikalisk form (Ballader)
"För att du ääälskar"
Det här är bland de sliskigaste man finner i ljudvågsform. Blöthjärtade texter så ryggradslösa och opersonliga så att de i intet bildar ett slags vakum som effektivt suger ut de sista fragmenten av förstånd som fortfarande rymms i ens huvud. Ingen harmoni existerar mellan raderna, som sakta men säkert leder dig bakåt i utvecklingen. Yep, då övriga hjärnan gör sitt bästa för att skärma av eländet så blir reptilhjärnan tvungen att ta fulla ansvaret för din fortsatta funktionalitet - därav den tomma blicken och den uttrykslösa släpande kroppshållningen du antar då du utsätts för fanskapet.
Ondskan, Schlagern
"Det gör ont!"
Den här musikgenren uppstod i tidernas begynnelse men dog snabbt ut, mer eller mindre på grund av dess fullkomliga oduglighet. Efter att misshandlats i skärselden som straff för den ondska musiken utsatt oskyldiga människor för så utvecklades den tidsnog till någonting mörkt, onaturligt och oförståeligt. Ett isande skri från helvetet - det vill jag lova! Det här är satans verk. Ren och skär ondska!
Ovärdiga idiotklubb-hits - gjorda av och för amöbor
"Cara cara mia cara cara mia cara cara mia"
Nej förresten, det här är fan värre än schlager. Tunga ord, javisst, men ren och skär sanning.
Miserabla försök till musik som märkbart förpestar ens tillvaro minst en gång i timmen - endast för att återkomma inom kort. Du kan inte fly från dessa låtar eftersom samtliga radiostationer spelar dem flitigt, så det bästa överlevnadsförslaget jag kan ge er är att lugnt och sansat lägga sig ner på golvet, hålla händerna för öronen (om du har tillgång till bomull eller silikonpistol så kan du alternativt fylla öronhålorna med isolerande medel) och vänta i ungefär 3 minuter, då låten borde vara över. Därefter går du förhoppningsvis säker en liten stund frammåt, eftersom även programledarna är tillräckligt mänskliga för att känna att mer än ett sådant spår i kvarten är lite väl psykiskt påfrestande.
Komiskt menade musikala misstag
"Kung för en dag"
Den här musiken kan jag inte hata, utan jag tycker oftast mer synd om den ansvarige artisten. Det är oftast one hit wonders som visst etablerar artister i musiksverige, men det med ett dyrt pris - att aldrig någonsin igen bli tagen på allvar igen. Många stackare går under gjorden efter sin stund i rampljuset, och därefter är de i princip helt och hållet bortglömda.. fram tills dess att deras ångrade verk spelas på radion någon enstaka gång, och människorna i deras omgivning skrattar åt dem rått.
Det finns vissa undantag här. Magnus Uggla och Markolio heter dem. De verkar inte ha känna någon skam, utan säljer i stället frivilligt sin värdighet för uppmärksamhet och pengar. Vilka jävlar!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hur som helst så kan jag inte helt ärligt påstå att jag hatar all musik som Svenska favoriter spelar. I bland så händer det att jag hör en låt som faktiskt är vacker, eller på annat sätt tilltalande. Detta får jag dock under inga omständigheter visa offentligt, de det skulle sänka min värdighet långt under fryspunkten. Uppmärksamt ser jag mig om, ställer mig nära radion, greppar slumpmässigt en bok och låtsas intresserat studera dess omslag i närmaste 4 minuter av stilla harmoni. För även om stationen vanligtvis plågar mina sinnen så händer det faktiskt att jag slutligen finner de där favoriterna som faktiskt existerar.
Nu är jag mycket väl medveten om att jag skrev om musik så sent som i går, men det är ett stort fenomen, värt att lägga mycket intresse i.
Såå.. under de senaste veckorna har jag motvilligt men icke desto mindre tålmodigt tvingats bearbeta allt ifrån slemmiga kärlektballader till prepubertala Magnus Uggla-visor i bästa möjliga kiss- och bajsanda. Det har ärrat mitt musikaliska sinne för en lång tid frammåt, fast fakiskt också lärt mig ett och annat.
Till att börja med så kan jag konstatera att det på radiostationen spelas artister som kan placeras i en av följande genrer.
Den sentimentalskadade kärleksförklaringen i tvivelaktig musikalisk form (Ballader)
"För att du ääälskar"
Det här är bland de sliskigaste man finner i ljudvågsform. Blöthjärtade texter så ryggradslösa och opersonliga så att de i intet bildar ett slags vakum som effektivt suger ut de sista fragmenten av förstånd som fortfarande rymms i ens huvud. Ingen harmoni existerar mellan raderna, som sakta men säkert leder dig bakåt i utvecklingen. Yep, då övriga hjärnan gör sitt bästa för att skärma av eländet så blir reptilhjärnan tvungen att ta fulla ansvaret för din fortsatta funktionalitet - därav den tomma blicken och den uttrykslösa släpande kroppshållningen du antar då du utsätts för fanskapet.
Ondskan, Schlagern
"Det gör ont!"
Den här musikgenren uppstod i tidernas begynnelse men dog snabbt ut, mer eller mindre på grund av dess fullkomliga oduglighet. Efter att misshandlats i skärselden som straff för den ondska musiken utsatt oskyldiga människor för så utvecklades den tidsnog till någonting mörkt, onaturligt och oförståeligt. Ett isande skri från helvetet - det vill jag lova! Det här är satans verk. Ren och skär ondska!
Ovärdiga idiotklubb-hits - gjorda av och för amöbor
"Cara cara mia cara cara mia cara cara mia"
Nej förresten, det här är fan värre än schlager. Tunga ord, javisst, men ren och skär sanning.
Miserabla försök till musik som märkbart förpestar ens tillvaro minst en gång i timmen - endast för att återkomma inom kort. Du kan inte fly från dessa låtar eftersom samtliga radiostationer spelar dem flitigt, så det bästa överlevnadsförslaget jag kan ge er är att lugnt och sansat lägga sig ner på golvet, hålla händerna för öronen (om du har tillgång till bomull eller silikonpistol så kan du alternativt fylla öronhålorna med isolerande medel) och vänta i ungefär 3 minuter, då låten borde vara över. Därefter går du förhoppningsvis säker en liten stund frammåt, eftersom även programledarna är tillräckligt mänskliga för att känna att mer än ett sådant spår i kvarten är lite väl psykiskt påfrestande.
Komiskt menade musikala misstag
"Kung för en dag"
Den här musiken kan jag inte hata, utan jag tycker oftast mer synd om den ansvarige artisten. Det är oftast one hit wonders som visst etablerar artister i musiksverige, men det med ett dyrt pris - att aldrig någonsin igen bli tagen på allvar igen. Många stackare går under gjorden efter sin stund i rampljuset, och därefter är de i princip helt och hållet bortglömda.. fram tills dess att deras ångrade verk spelas på radion någon enstaka gång, och människorna i deras omgivning skrattar åt dem rått.
Det finns vissa undantag här. Magnus Uggla och Markolio heter dem. De verkar inte ha känna någon skam, utan säljer i stället frivilligt sin värdighet för uppmärksamhet och pengar. Vilka jävlar!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hur som helst så kan jag inte helt ärligt påstå att jag hatar all musik som Svenska favoriter spelar. I bland så händer det att jag hör en låt som faktiskt är vacker, eller på annat sätt tilltalande. Detta får jag dock under inga omständigheter visa offentligt, de det skulle sänka min värdighet långt under fryspunkten. Uppmärksamt ser jag mig om, ställer mig nära radion, greppar slumpmässigt en bok och låtsas intresserat studera dess omslag i närmaste 4 minuter av stilla harmoni. För även om stationen vanligtvis plågar mina sinnen så händer det faktiskt att jag slutligen finner de där favoriterna som faktiskt existerar.
Kommentarer
Trackback
