The new era
Efter jobbet och innan träningen så var det hög tid för att äta. Som vanligt så begav jag mig då till Kungshallen - den absolut vanligaste destinationen jag väljer när jag är hungrig, näst efter köket i mitt hus.
När jag besöker det stället så står jag inför en mängd olika maträtter med rötter i diverse kulturer, men trots det så har jag bara käkat ett fåtal av dem. Det beror på att när jag dyker upp i Kungshallen så är jag alltid så vansinnigt hungrig (eller åtminstone medveten om att jag behöver få i mig mycket mat) och då vågar jag inte ta riskerna med att testa på någonting nytt som jag inte vet om jag kan äta. Därför äter jag bara på en resturang och då oftast även samma rätt. Om jag inte minns fel så käkade jag kebabtallrik från och med det att jag för första gången besökte Kungshallen och därefter i ca 2-3 år, innan jag testade på någonting annat.
Därefter var det kinesresturangen som blev standard. En av mina vänner inspirerade mig till att äta Yakiniku, och därefter var jag fast. Endast ett fåtal gånger sedan dess (en eller två) har jag återgått till kebaben. Annars så har jag valt mellan Yakiniku, kyckling med cashew eller nudlar. Maten har varit god, fast på senaste tiden så har jag fått ont i magen när jag käkat på just den resturangen och därför så började jag som följd fundera på om någon annan resturang är värdig nog att ersätta kinesen.
I dag så tog jag det gigantiska klivet, som på sikt kan komma att förändra hela min livssituation, - jag valde att pröva på indisk mat! Jag har sedan en tid tillbaka haft någnting emot indisk mat. Dels tycker jag att den inte ser särskillt inbjudande ut, men främst beror dessa fördommar på en händelse som jag inte tänker ta upp just i detta ögonblick. Hur som helst så trotsade jag min ångest och beställde en Tikki Mansala, indieresturangernas flaggskepp. Tasty, och det trots att maträtten ser ut som orange geggamoja med klumpar! Utseendemässigt inte särskillt estetiskt tilltalande, men när käket kommer till sitt rätta bruk (ätas) så är det syndigt gott. Enda synpunkten jag hade var väll att den, liksom den mesta maten i Stockholm nu för tiden, är lite väl dyrt (70 spänn eller någonting i den stilen) och att kycklingen var lite för torr.
I varje fall så är det faktiskt inte helt otänkbart att jag från och med i dag går in i en ny period av mitt liv, entrar en ny era - en era av smakupplevelser som tidigare för mig varit näst intill okända. Det är här spännande! Ja, jag är extatisk!
Kort om Indien: Ett till synes trevligt land i sydmellersta Asien. Världens näst största befolkning. För större delen av den svenska befolkningen endast märkvärt tack vare den goda maten (som sägs vara nyttig dessutom).
Kort om mig: Jag är väldigt misshandlad just nu. I morgon kommer jag inte kunna resa mig ur sängen och jag kommer att ha blåmärken stora som apelsiner (fråga mig inte varför jag valde att jämföra dem med just apelsiner, men blåbär är i varje fall för små).
Kort om det globalt politiska: Det rullar på.
När jag besöker det stället så står jag inför en mängd olika maträtter med rötter i diverse kulturer, men trots det så har jag bara käkat ett fåtal av dem. Det beror på att när jag dyker upp i Kungshallen så är jag alltid så vansinnigt hungrig (eller åtminstone medveten om att jag behöver få i mig mycket mat) och då vågar jag inte ta riskerna med att testa på någonting nytt som jag inte vet om jag kan äta. Därför äter jag bara på en resturang och då oftast även samma rätt. Om jag inte minns fel så käkade jag kebabtallrik från och med det att jag för första gången besökte Kungshallen och därefter i ca 2-3 år, innan jag testade på någonting annat.
Därefter var det kinesresturangen som blev standard. En av mina vänner inspirerade mig till att äta Yakiniku, och därefter var jag fast. Endast ett fåtal gånger sedan dess (en eller två) har jag återgått till kebaben. Annars så har jag valt mellan Yakiniku, kyckling med cashew eller nudlar. Maten har varit god, fast på senaste tiden så har jag fått ont i magen när jag käkat på just den resturangen och därför så började jag som följd fundera på om någon annan resturang är värdig nog att ersätta kinesen.
I dag så tog jag det gigantiska klivet, som på sikt kan komma att förändra hela min livssituation, - jag valde att pröva på indisk mat! Jag har sedan en tid tillbaka haft någnting emot indisk mat. Dels tycker jag att den inte ser särskillt inbjudande ut, men främst beror dessa fördommar på en händelse som jag inte tänker ta upp just i detta ögonblick. Hur som helst så trotsade jag min ångest och beställde en Tikki Mansala, indieresturangernas flaggskepp. Tasty, och det trots att maträtten ser ut som orange geggamoja med klumpar! Utseendemässigt inte särskillt estetiskt tilltalande, men när käket kommer till sitt rätta bruk (ätas) så är det syndigt gott. Enda synpunkten jag hade var väll att den, liksom den mesta maten i Stockholm nu för tiden, är lite väl dyrt (70 spänn eller någonting i den stilen) och att kycklingen var lite för torr.
I varje fall så är det faktiskt inte helt otänkbart att jag från och med i dag går in i en ny period av mitt liv, entrar en ny era - en era av smakupplevelser som tidigare för mig varit näst intill okända. Det är här spännande! Ja, jag är extatisk!
Kort om Indien: Ett till synes trevligt land i sydmellersta Asien. Världens näst största befolkning. För större delen av den svenska befolkningen endast märkvärt tack vare den goda maten (som sägs vara nyttig dessutom).
Kort om mig: Jag är väldigt misshandlad just nu. I morgon kommer jag inte kunna resa mig ur sängen och jag kommer att ha blåmärken stora som apelsiner (fråga mig inte varför jag valde att jämföra dem med just apelsiner, men blåbär är i varje fall för små).
Kort om det globalt politiska: Det rullar på.
Kommentarer
Trackback
