Rubbad statistik
http://www.last.fm
Hur många av er som känner till last.fm vet jag inte. Men om sidan är okänd sedan tidigare så rekommenderar jag starkt att ni registrerar er nu.
Den går till på så vis att man till att börja med skapar ett konto och därefter laddar ner ett program som används för att registrera den musiken man spelar på sin dator. Man kan välja vilka mediaspelare programmet ska känna av och dölja andra, om man nu tex. vill undvika att folk ska lägga märke till ens kärlek till Village People etc. Därefter skapas statistik på sidan... vilka artister man lyssnat mest på under veckan, favolåtar osv.
Jag har personligen funnit stor nytta av sidan, eftersom man genom den kan söka sig till likasinnade människor eller andra band som påminner om de man själv lyssnar på.
En aningen besvärlig effekt av detta är dock att man blivit mycket mer medveten om vilken musik man lyssnar på... så jag måste ständigt balansera bland banden som jag värdesätter högst. Under den senaste veckan har jag däremot varit fullkomligt beroende av Daft Punk! (som jag tidigare lyssnat på ytterst sällan) Eftersom min ipod är ur funktion så har jag inte haft något annat val än att använda datorn till att stilla min hunger efter deras ljuva toner, och på grund av detta så har de gått om alla tidigare favoriter och placerat sig strax under topp tre. Jag förnekar inte att de är bra, men att de nu visar sig vara en av mina personliga favoriter är kanske inte helt sanningsenligt.
Hur många av er som känner till last.fm vet jag inte. Men om sidan är okänd sedan tidigare så rekommenderar jag starkt att ni registrerar er nu.
Den går till på så vis att man till att börja med skapar ett konto och därefter laddar ner ett program som används för att registrera den musiken man spelar på sin dator. Man kan välja vilka mediaspelare programmet ska känna av och dölja andra, om man nu tex. vill undvika att folk ska lägga märke till ens kärlek till Village People etc. Därefter skapas statistik på sidan... vilka artister man lyssnat mest på under veckan, favolåtar osv.
Jag har personligen funnit stor nytta av sidan, eftersom man genom den kan söka sig till likasinnade människor eller andra band som påminner om de man själv lyssnar på.
En aningen besvärlig effekt av detta är dock att man blivit mycket mer medveten om vilken musik man lyssnar på... så jag måste ständigt balansera bland banden som jag värdesätter högst. Under den senaste veckan har jag däremot varit fullkomligt beroende av Daft Punk! (som jag tidigare lyssnat på ytterst sällan) Eftersom min ipod är ur funktion så har jag inte haft något annat val än att använda datorn till att stilla min hunger efter deras ljuva toner, och på grund av detta så har de gått om alla tidigare favoriter och placerat sig strax under topp tre. Jag förnekar inte att de är bra, men att de nu visar sig vara en av mina personliga favoriter är kanske inte helt sanningsenligt.
En förnekad kärlek till människans bästa vän
Obs! Spoilervarning över detta inlägg. Läs på egen risk!
Såg nyss klart dramaserien Kimi wa petto och upplever för tillfället blandade känslor. Det visade sig vara en serie där man faktiskt aldrig helhjärtat kunde ställa sig bakom någon av parterna och på så sätt inte heller känner sig fullständigt lycklig i slutet. Men trots detta gillade jag den skarpt rakt igenom. Jag ska beskriva det hela något närmare.
Kimi wa Petto handlar om Iwaya Sumire, en karriärskvinna på 28-år som efter sitt misslyckade tidigare förhållande bestämt sig för att klara sig ensam framöver. En kväll hittar hon dock en låda utanför sitt hus, innehållandes en medvetslös kille som hon bestämmer sig för att ta upp till sin lägenhet och plåstra om. Det visar sig att denne Goda Takashi är en lösaktig 20-åring som livnär sig på andra människor, och det dröjer inte länge innan han ber Sumire om att få stanna kvar. Hon går mot all förmodan med på detta på ett villkor: att Takashi ska ta sig på rollen som Momo, hennes husdjur som hon hade som liten. Det är nämligen så att hon inte klarar av att visa sina känslor inför andra människor och snart så växer sig banden i stället starkare mellan henne och det nyss funna husdjuret. I längden så medför sig dock deras udda relation problem.. speciellt när Sumires förlorade kärlek, Hasumi-senpai återvänder från Rio de Janeiro.
Låter som värsta soppan, jag vet. Men jag är trots det inte desto mindre beroende av den. J-drama är min terapi, min stundande drog som erbjuder mig allt det som saknas i mitt eget liv. Sorgligt men sant, att jag sällan mår så bra som just efter ett av dessa avsnitt. Utåt sett så hävdar jag naturligtvis att jag ser de japanska dramaserierna i studiesyfte men innerst inne så vet jag att det egentligen inte är nödvändigt, eftersom de här serierna talar ett språk som alla redan förstår.
Jävlar vad sentimentalt det blev, det här... Nej! Bäst att ge mig innan man visar sig vara alltför blöthjärtad.
Såg nyss klart dramaserien Kimi wa petto och upplever för tillfället blandade känslor. Det visade sig vara en serie där man faktiskt aldrig helhjärtat kunde ställa sig bakom någon av parterna och på så sätt inte heller känner sig fullständigt lycklig i slutet. Men trots detta gillade jag den skarpt rakt igenom. Jag ska beskriva det hela något närmare.
Kimi wa Petto handlar om Iwaya Sumire, en karriärskvinna på 28-år som efter sitt misslyckade tidigare förhållande bestämt sig för att klara sig ensam framöver. En kväll hittar hon dock en låda utanför sitt hus, innehållandes en medvetslös kille som hon bestämmer sig för att ta upp till sin lägenhet och plåstra om. Det visar sig att denne Goda Takashi är en lösaktig 20-åring som livnär sig på andra människor, och det dröjer inte länge innan han ber Sumire om att få stanna kvar. Hon går mot all förmodan med på detta på ett villkor: att Takashi ska ta sig på rollen som Momo, hennes husdjur som hon hade som liten. Det är nämligen så att hon inte klarar av att visa sina känslor inför andra människor och snart så växer sig banden i stället starkare mellan henne och det nyss funna husdjuret. I längden så medför sig dock deras udda relation problem.. speciellt när Sumires förlorade kärlek, Hasumi-senpai återvänder från Rio de Janeiro.
Låter som värsta soppan, jag vet. Men jag är trots det inte desto mindre beroende av den. J-drama är min terapi, min stundande drog som erbjuder mig allt det som saknas i mitt eget liv. Sorgligt men sant, att jag sällan mår så bra som just efter ett av dessa avsnitt. Utåt sett så hävdar jag naturligtvis att jag ser de japanska dramaserierna i studiesyfte men innerst inne så vet jag att det egentligen inte är nödvändigt, eftersom de här serierna talar ett språk som alla redan förstår.
Jävlar vad sentimentalt det blev, det här... Nej! Bäst att ge mig innan man visar sig vara alltför blöthjärtad.
Poseidon
Ja vad ska man säga? Såg fanskapet för blott en stund sedan och kan genast konstatera att den aktiviteten, trots det faktum att den var gratis och dessutom bara några meter ifrån datorn, var helt och hållet meningslös. Filmen var bland det mest lama och förutsägbara jag sett under den senaste tiden. Till och från var den möjligtvis aningen klaustrofobisk, det kan jag väll medge, men det var faktiskt den enda känslan som den tillförde.
Jag har svårt att förstå mig den filmindustri som lägger ner flera miljontals dollar på en produktion som kan dirrektklassificera sig som avfall. Att budgeten ens klarar av att gå runt är någonting som är för mig är lika oförståeligt som danska. Vore det inte bättre att skicka iväg pengarna till välgörenhet i stället, få lite god PR? Det vore välbehövligt... för båda parterna.
Jag har svårt att förstå mig den filmindustri som lägger ner flera miljontals dollar på en produktion som kan dirrektklassificera sig som avfall. Att budgeten ens klarar av att gå runt är någonting som är för mig är lika oförståeligt som danska. Vore det inte bättre att skicka iväg pengarna till välgörenhet i stället, få lite god PR? Det vore välbehövligt... för båda parterna.
Inspiration levererad, dirrekt från Tokyo
http://style-arena.jp/
Varsågod! För alla mode-töntar därute så garanterar jag att detta är en sida värd att kasta en blick på. Klarar du inte av att ta på dig den rollen så är detta en exemplarisk chans till att skärpa sig. Om dessa klädkombinationer är någonting värt att följa helhjärtat är väll värt att diskutera, men låt er åtminstone inspireras.
Sidan finns på japanska och engelska, men jag rekomenderar att välja originalspråket så fort du lärt dig att navigera. Vid varje foto kan man välja att se helbild, närbild eller detaljer, men det är en funktion som endast den japanska versionen erbjuder.
