antipole

Under en smärtsamt gassande sol så anlände vi - jag, Gardan och Danne.  Efter att nyss ha stoppat i oss varsin kebab så kände vi oss stärkta och reda att ta oss an vad många människor med sin största hängivenhet sett fram emot under hela sommaren, och en bra bit dessförinnan. Det var för första gången någonsin dags för dir en grey, Japans otvivelaktigt största band inom Europa, att besöka Sverige.
  För icke insatta personer så kan jag kort beskriva musiken som en ganska så tung form av GothMetal. Vad som bidragit till deras framgångar är att de kan klassas som Visual kei, en subkategori inom den japanska hårdrocken som kännetecknas av att bandmedlemmarna ofta lägger ner minst lika mycket energi på deras image som själva musiken de producerar. Vanligt är att de sminkar sig överdrivet mycket och klär sig i feminina kläder med goth som ledmotiv (dessa artister är nästan uteslutande män, jag har faktiskt aldrig sett något undantag). Dir en grey är liksom jag tidigare nämnde det största namnet inom japansk musik, från Europa sett. Flera gånger tidigare har de besökt Tyskland och Frankrike, men på grund av den enorma skara fans som uppstått här i Scandinavien så väljer de den här gången även att gästa norra Europa.

Vad som kanske bör tilläggas är att jag personligen inte har något direkt intresse av dir en grey. Att jag valde att gå på konserten berodde i första hand på att Gardell ville ha sällskap, men även till viss del på att jag också var smått intresserad av att uppleva det kraftiga drag som jag kunde förvänta mig att publiken skulle bistå med.
  Så, där stod vi alltså. Klockan sedan länge passerat den tid så konserten i själva verket skulle startat. Den massiva kön, beståendes av allt ifrån JapanEmoister till JapanGothare (som för övrigt också är till synes emotionellt instabila) -samtliga svartklädda, sminkade och generöst peircade (jag hade god lust att informera dem om att pride tog slut i helgen), började nu bli änn mer otålig. Eftersom spelningen var utsåld så förväntade jag mig mycket folk, men att få se den väldiga samlingen j-rockare var ändå imonerande.. jag visste inte att det fanns SÅ många av dem.

Hur som helst så blev vi såsmåningom insläppta. Eftersom all fotografering var förbjuden så var jag aningen orolig för att min kamera skulle bli konfiskerad, men väl nog så lyckades jag smuggla in den utan besvär. Att fota bandet skulle vara att ej respektera dem köpte jag inte alls. Jag tror inte att dir en grey bryr sig det minsta om deras fans tar ett gäng kort, utan det är snarare så att det ligger i själva skivbolagets intresse att få behålla sin monopol på idolbilder. Hur som helst så gick det hela enligt mina förhoppningar - snart så stod jag mitt framför scenen, några meter från stängslet som skillde åskådare och band ifrån varandra. Jag kunde tydligt se de varma svettångorna stiga ovanför den redan hårt sammanpackade skaran människor. Jag trodde just för det ögonblicket inte riktigt att det skulle bli mycket trängre än såhär - oj, vad fel man kan ha!
  Jag fick intrycket av att förbandet, Fair to Midland, gjorde hyfsat väl ifrån sig. Även om de flesta sparade på krafterna inför dem som de egentligen kommit för att se så verkade majoriteten uppskatta bandet, som för övrigt tydligen lyckats rätt bra med att etablera sig här i Sverige. Jag tycker däremot att de var pinsamt kassa. Musiken var allmänt ouppseendeväckande med skräpiga synthinslagg lite här och där. Sångaren gjorde en allmänt svag insats och försökte i stället väga upp det hela med en dans som, med risk för att Kim är den enda som förstår, närmast liknade en handsfreeversion av tjernobylbarnet. Rätt så komiskt, måste jag säga, i förhållande till det sorgliga musikutbudet.

Ett öronbedövande ljubel välkommnade japanerna när de entrade scenen. Folket som redan stod skoningslöst packade tryckten samman ytterligare. Ett flertal tjejer längst fram i publikhavet hade redan blivit bortdragna då de antingen svimmat eller vart bra nära på att göra det. Hur som helst så var det största problemet för min del att jag ofrivilligt blivit placerad mitt bakom tillställningens absolut längsta kille - jag såg ingenting alls! Lyckligtvis så lyckades jag trycka mig en bit åt sidan och framför mig så kunde jag, bara ett par meter framför mig, skymta sångaren och frontfiguren Kyo torna upp sig. Fastän jag som tidigare nämnt inte tillhör bandets fans så kunde jag inte undgå att njuta av stundens storhet.
  Försiktigt och obervant så plockade jag upp kameran ur fickan och tog de första bilderna. Eftersom publiken rörde sig som vildar och lamporna växlade i intensivt tempo så var det dock omöjligt att få en klar bild. Efter ännu ett par bilder så hände det plötsligt att jag blev påkommen och jag var nu tvungen att röra mig bakåt i publiken för att undgå att bli utslängs. Hoppet om att få med mig en användbar bild hem var förlorat.
  Efter att ha givit upp fotoplanerna så gick jag genast och köpte en ny tröja, för den jag hade på mig var bokstavligt talat dränkt i svett. 280 kr kostade det mig och jag ångrade mig nästan genast. Därefter träffade jag på Joyce med syster, vilka jag därefter höll mig samman med resten av spelningen.

Vad jag märkte in bit in under dir en greys uppträdande var att jag hade tappat nycklarna som jag hade på mig! Nycklarna hem, till cyckeln och till skåpet på jobbet var alla försvunna. Att de låg någonstans framme i folkmassan där densiteten var som tätast var det ingen tvekan om. Tålmodigt fick jag därför vänta tills först efter konserten med att leta, men det utan framgång. Trots hjälpen jag fick så fanns nycklarna ingenstans att finna. Med mer att tänka på en just spelningen som varit så tvingadesjag lämna Fryshuset mer irriterad än nöjd. (Jag har i skrivandet stund ännu inte fått tag på dem och det ser oturligt nog ut som om jag är tvungen att skaffa mig en ny uppsättning nycklar)

Sammanfattningsvis så tycker jag ändå helt klart att konserten var en mycket positiv överraskning. Jag hade förväntat mig någonting som dir en grey inte alls gav sken av att vara - nämligen visial kei. Har man inte sett deras musikvideos eller tidigare konserter så skulle man inte alls ta dem för det som de hittills varit. Det band som bemannade scenen var enligt mitt tycke både smakfullt klädda och med ett musikutbud och ett engagemang som helt ändrade mig bilden av bandet. Jag har tidigare helt och hållet tagit avstånd från dem men ser positiva sidor hos bandet som jag tidigare gått misste om. Även om jag förmodligen ändå inte kommer lyssna särskillt mycket mer på dem för den delen (deras musik är fortfarande lite för svårsmält för min smak) så respekterar jag dem från och med nu och frammåt.
  .. och det är ett rejäl förändring i helt rätt riktning.