Plikten framför livet?
Jag ringde ett visst samtal i dag. Ett jobbigt sådant, men av stor vikt. Jag bröt ett avtal, gjorde mig skyldig till ett svek - någonting som jag sällan tillåter mig göra. Men jag tror att det i slutändan var rätt beslut jag fattade.
Som bekant så jobbade jag under våren som simtränare. Det har jag gjort till och från ända sedan dess att jag slutade träna själv för drygt 2½ år sedan. Både intresse och ansvarskänslor har drivit mig till att varje vecka besöka de välbekanta simhallarna i Vällingby och i Spånga, till och med under en period även i Beckomberga.
Detta har varit möjligt på grund av att jag under dessa tidsepoker antingen har gått utan arbete eller utan egen träningsverksamhet. Jag har haft överflödig tid och jag utan några motsättningar skänkt simklubben.
Nu ser situationen dock annorlunda ut. Jag jobbar heltid, tänker satsa på att träna TKD 3-4 gånger i veckan och försöker att träna så mycket japanska jag kan på fritiden. Någon överflödig tid existerar inte längre. Det insåg jag faktiskt först i dag.
För ett par veckor sedan så antog jag uppdraget att ytterligare en termin vara verksam som tränare. Men vad jag kom i underfund med i dag gjorde det omöjligt för mig att fullfölja de planerna. Jag insåg att om jag är tvungen att uppoffra min sista lediga tid för simträningen så är det knappast med glädje som jag sätter mig på bussen på väg mot simhallen. Jag kommer se jobbet som en plikt, någonting som jag är tvungen att utsätta mig för även om jag inte har lust. Under de omständigheterna kan jag inte jobba. Så jag ansåg att det var bättre att hoppa av redan nu (trots att det egentligen är för sent - den första veckan i tjänst har redan börjat) än att motvilligt härda ut under hela hösten.
Det var inte med gott samvete som jag ringde upp kansliet. Löften och överenskommelser värderar jag högt och när jag nu bröt mot dessa så kände jag mig rätt så usel på grund av vad jag gjorde. Men att tvinga mig själv till att ställa upp frivilligt, även det går emot mina principer.
Plötslig, omotiverat skönhetsduell - Eri Nobuchika vs Grigori Rasputin
信近エリ 5/5
Ефи́мович Распу́тин 0,5/5
...inte ens jag är så hjärtlös så att jag ger någon stackare en nolla
Som bekant så jobbade jag under våren som simtränare. Det har jag gjort till och från ända sedan dess att jag slutade träna själv för drygt 2½ år sedan. Både intresse och ansvarskänslor har drivit mig till att varje vecka besöka de välbekanta simhallarna i Vällingby och i Spånga, till och med under en period även i Beckomberga.
Detta har varit möjligt på grund av att jag under dessa tidsepoker antingen har gått utan arbete eller utan egen träningsverksamhet. Jag har haft överflödig tid och jag utan några motsättningar skänkt simklubben.
Nu ser situationen dock annorlunda ut. Jag jobbar heltid, tänker satsa på att träna TKD 3-4 gånger i veckan och försöker att träna så mycket japanska jag kan på fritiden. Någon överflödig tid existerar inte längre. Det insåg jag faktiskt först i dag.
För ett par veckor sedan så antog jag uppdraget att ytterligare en termin vara verksam som tränare. Men vad jag kom i underfund med i dag gjorde det omöjligt för mig att fullfölja de planerna. Jag insåg att om jag är tvungen att uppoffra min sista lediga tid för simträningen så är det knappast med glädje som jag sätter mig på bussen på väg mot simhallen. Jag kommer se jobbet som en plikt, någonting som jag är tvungen att utsätta mig för även om jag inte har lust. Under de omständigheterna kan jag inte jobba. Så jag ansåg att det var bättre att hoppa av redan nu (trots att det egentligen är för sent - den första veckan i tjänst har redan börjat) än att motvilligt härda ut under hela hösten.
Det var inte med gott samvete som jag ringde upp kansliet. Löften och överenskommelser värderar jag högt och när jag nu bröt mot dessa så kände jag mig rätt så usel på grund av vad jag gjorde. Men att tvinga mig själv till att ställa upp frivilligt, även det går emot mina principer.
Plötslig, omotiverat skönhetsduell - Eri Nobuchika vs Grigori Rasputin
信近エリ 5/5Ефи́мович Распу́тин 0,5/5...inte ens jag är så hjärtlös så att jag ger någon stackare en nolla
Kommentarer
Trackback
