antipole

  Asakusa Jinta är härmed en utav mina absolut bästa musikuppelvelser någonsin. Till vänster, trumpet- och saxofonisten som får spunnet socker att i verka våldsamt bittert. Till höger, sångaren och bassisten som som fick publiken att dansa, sjunga och avnjuta ett musikaliskt framförande som åtminstone jag sent kommer glömma.

Jag hade förväntat mig mycket av japanska 浅草ジンタ, som i går gästade stockholms innerstad då de framförde en konsert för Södra teatern. Jag hade förväntat mig mycket, men vad jag såg, hörde och kände där borta överträffar tveklöst mina vildaste förhoppningar.
  Niklas frågade mig på vägen in mot stan vilka mina bästa konsertminnen är. Hade han väntat ett par timmar med den frågan så hade jag genast tillagt "Asakusa Jinta".


Adolf Fredriks torg måste vara den ideala platsen för denna typ av musikaliska framföranden. Centralt och lätttillgängligt, luftigt och vackert. Publiken som samlats framför operan, där scenen var belagd, liknade lustigt nog inte alls den som tågat inför dir en greys konsert. Jag såg inte en enda j-emo, vilket befogar alla påståenden angående hur insatta de är i japansk musik. Så fort ett stort affischnamn kommer hit så samlas de likt lämlar, men då ett mindre och mer okänt band spelar så är de inte det minsta intresserade. Jag säger då det, att det är band som Asakusa Jinta som utgör det absolut bästa ur japansk musikverksamhet.
  I vilket fall som helst så fanns ganska så mycket folk på plats, men då vi anlände drygt 20 minuter innan konsertens start så hade jag och Niklas inte de minsta problem med att få tag på en exemplarisk plats framme vid stängslet.

När introt Sky Zero väl drog igång så rörde sig en ilning av välbehag genom kroppen, tonerna som kännetecknar Asakusa Jinta är hämtade från, jazz, japansk folkmusik, ska och punk, för att bara nämna ett fåtal genrer som de omfattar. Trumperna utgjorde grunden i introt och gjordes snart sällskap av rytmiskt trummande, kort därefter intågade sjumannabandet på scenen och välkommnades genast av den förväntansfulla publiken.
  De inledde spelningen med ett par vilda låtar med hysteriskt tempo, vilket lyckades få igång åskådarna och bjuda dem in i uppträdandet. Det fanns konserten rakt igenom ett starkt band framför människorna på scen och framför den - det känndes aldrig som om vi var separerade!
  Mellan låtarna så växlade alla artister, förutom gitarristen och trummisen, ständigt instrument. Bland de mest häpnadsveckande var den specialkonstruerade trumpeten som sångaren ett par gånger använde sig av. Det måste vara det absolut häftigaste instrumentet jag någonsin sett. Innan han plockade fram denna märkliga skapelse så tycke jag att hans massiva, silvriga och ihåliga bas var anmärkningsvärd, men trumpeten var verkligen i en helt annan liga. Närmaste liknelse jag kan göra är att beskriva den som någon slags bazooka med inte mindre än 9 trumpeter vastmonterade. Den välde ifrån sig allt ifrån trafikhornsläten till bombalarmsliknande ljud. Fantastiskt!
  Vad som nästan berörde mig mest var att bandet under spelningen präglades av en hysterisk glädjeyra, som självklart smittade av sig på publiken. Då och då gjorde artisterna små försök till att prata svenska och engelska, med varierande resultat, men det spelade egentligen inte någon större roll vad som sas - för publiken älskade dem i alla fall. Mitt framför mig på scen så stod den kvinnliga trupet- och saxofinisten. I spelningens mitt så tog hon fram ett pappersark och började, i den mest sockersöta stämman jag må ha hört, presentera näst låt i engelska. Det var tydligen en gammal visa från Tokyostadsdelen Asakusa, hon hoppades att vi tyckte om den. Balladen drog igång, och det tidigare så hysteriska bandet visade nu prov på en fullkomligt motsatt form av musikframförande. Det var en vacker låt som ljöd och till min stora häpenhet så kunde nu inte trumpettjejen hålla tillbaka tårarna. Hon stod tyst vid sidan om och snyftade när vokalisten hävde ur sig de utsökta sångraderna. Det här var och kommer en lång tid frammåt vara bland det mest rörande jag sett.

De lugna låtarna utgjorde inte mycket av musikutbudet, utan snarare så var spelningen till mesta del fart- och glädjefylld rakt igenom. När bandet lämnade scenen så blev de, knappast förvånande, inropade på nytt (någonting som jag inte är helt säker på att de planerat). De gav oss ett par sista låtar och lovade dyrt och heligt att återvända. Den svenska publiken älskade dem, och jag såg inga tecken på att de inte älskade oss tillbaka (faktum är att de under konsertens gång upprepade gånger sa att de älskade, både på japanska och engelska).
  Ett tjugotal meter ifrån scenen var ett tällt upprest. Där flockades snart åskådarna. T-shirts och cd-skivor sålldes i mängder. Jag köpte själv deras album Sky Zero, som om det inte vore för Niklas heroiska insats jag hade blivit tvungen att strunta i - eftersom jag idiotiskt nog själv inte hade mycket pengar med mig. I tältet träffade jag på Mariko, min japanskalärare. Vi växlade ett par ord, men på grund av den stora mängden människor så hade vi inte riktigt möjlighet att föra någon längre konversation. Någon japnskakurs i höst, ser det dock tråkigt nog inte ut att bli.
   Jag fick möjlighet att träffa ett något förvirrat band. På grund av den stora samling människor som ville ha deras autografer så visste de inte riktigt var de skulle börja. Hur som helst så fick jag mitt exemplar av deras album och kunde växla ett fåtal tafatta meningar. Jag förstod imponerande nog det mesta av vad de sa och jag tror att de förstod de få ord som jag kastade ur mig. Hur som helst så var jag tvungen att lämna plats åt övrigt folk och kunde tyvärr inte få prata något med med bandet. Jag var aningen nedstämd över detta då jag lämnade torget.

Sammanfattningsvis så vill jag meddela att alla de personer som jag bjudit med mig, men som i sista sekund hoppat av, gjorde ett stort misstag. Det här var helhetligt sett en utav de allra bästa konserter jag varit på, och jag tror att även om Asakusa Jintas musik inte riktigt faller en in i smaken så går det inte att undvika att glädjas åt dem på scen - för Asakusa Jinta är glädje förkroppsligad!





Sist, men absolut inte minst, trumpetbazookan som sångaren använde sig av i ett par låtar. Helt bissar!