Att dö som Ingmar Bergman
Nej, jag kan utan att skämmas det minsta hävda att jag inte sett någon av hans filmer, inte sett någon utav hans teaterpjäser, inte läst någon utav hans böcker. Mästerkonstnären Ingmar Bergman var för mig enbart känd genom rykte och lovord. En av vår tids största, heter det tydligen. Jag kan inte annat än hålla med.
Det är svårt att förstå sig på en sann konstnär - även om man själv anser sig vara en. Särskillt problematiskt är det att handskas med den introverta typen, vilket Bergman enligt min uppfattning bör ha klassats som. Ofta tar dessa människor avstånd från diverse inslag i samhället, ibland ifrån alltsammans. I stället så ligger intresset djupt rotat inom en själv - dit man i stället måste nå för att kunna plocka fram ens förmåga att skapa.
Tidningarna har berättat för mig att Bergman hade sina inre demoner att kämpa mot, men vilka han även använde för att inspirera sin konst. Så sant - ingen konst utan lidelse. Det är inte ovanligt att de största genierna har problem med att hantera sig själva. Faktiskt är behovet av att kunna sköta sina egna inre konflikter ibland så pass stort att man inte har varken tid, ork eller lust att engagera sig i andra människor. Jag vet inte riktigt hur pass väl det stämmer in i detta fall, men det faktum att konstnären under den senar tiden av sitt liv isolerade sig på Fårö, Gotland, talar för att det finns tydliga kopplingar till hans introverta natur.
Vad jag då frågar mig själv är om människan var lycklig? Hans verk tycks ha präglats av en bitter syn på livet, en kritik som folk tog till sig, men som jag tvivelaktigt tror var avgörande (förutom inom hans innersta beundrarkrets) för att de ska ha ändrat deras egen syn på livet. Var det ens det han ville?
Jag tror att samtliga konstnärer, oavsett deras inställning till omvärlden, har som största behov av att få dela med sig av sina verk. Utan någon som observerar det man gör så är ens möda utan någon större funktion. Visst kan man själv uppskatta det, men det är svårt att fortsätta utan att man blir uppmärksammad. Bergman blev det. Han talade med världen, satte sitt spår i historien. Han gjorde sitt namn till en myt, ett begrepp, någonting som man, oavsett om intresset fanns där eller inte, åtminstone kännde igen. Jag har som sagt aldrig tagit del av hans verk, men är trots det berörd av hans storhet. Att få se allt folk som sörjer honom djupt, och för all del även alla dom som gör det av ren princip, väcker beundran.
Många människor uppskattas först efter dess död, andra redan innan. Jag känner redan till en handfull personer som jag vet kommer väcka minst lika stor uppståndelse då de lämnar oss. Individer som kommer älskas, hatas, beundras, föraktas, inspirera och influera - i generationer frammåt, kanske för evigt. Oavsett vad de uträttat i livet så kommer folk att minnas dem. Förhoppningsvis som ett tillskott som fört mänskligheten frammåt.
I stunder som denna tydliggörs saker och ting..
Att föra sitt inflytande bortsom tidernas gränser, att dö som Ingmar Bergman, det är meningen med livet!
Det är svårt att förstå sig på en sann konstnär - även om man själv anser sig vara en. Särskillt problematiskt är det att handskas med den introverta typen, vilket Bergman enligt min uppfattning bör ha klassats som. Ofta tar dessa människor avstånd från diverse inslag i samhället, ibland ifrån alltsammans. I stället så ligger intresset djupt rotat inom en själv - dit man i stället måste nå för att kunna plocka fram ens förmåga att skapa.
Tidningarna har berättat för mig att Bergman hade sina inre demoner att kämpa mot, men vilka han även använde för att inspirera sin konst. Så sant - ingen konst utan lidelse. Det är inte ovanligt att de största genierna har problem med att hantera sig själva. Faktiskt är behovet av att kunna sköta sina egna inre konflikter ibland så pass stort att man inte har varken tid, ork eller lust att engagera sig i andra människor. Jag vet inte riktigt hur pass väl det stämmer in i detta fall, men det faktum att konstnären under den senar tiden av sitt liv isolerade sig på Fårö, Gotland, talar för att det finns tydliga kopplingar till hans introverta natur.
Vad jag då frågar mig själv är om människan var lycklig? Hans verk tycks ha präglats av en bitter syn på livet, en kritik som folk tog till sig, men som jag tvivelaktigt tror var avgörande (förutom inom hans innersta beundrarkrets) för att de ska ha ändrat deras egen syn på livet. Var det ens det han ville?
Jag tror att samtliga konstnärer, oavsett deras inställning till omvärlden, har som största behov av att få dela med sig av sina verk. Utan någon som observerar det man gör så är ens möda utan någon större funktion. Visst kan man själv uppskatta det, men det är svårt att fortsätta utan att man blir uppmärksammad. Bergman blev det. Han talade med världen, satte sitt spår i historien. Han gjorde sitt namn till en myt, ett begrepp, någonting som man, oavsett om intresset fanns där eller inte, åtminstone kännde igen. Jag har som sagt aldrig tagit del av hans verk, men är trots det berörd av hans storhet. Att få se allt folk som sörjer honom djupt, och för all del även alla dom som gör det av ren princip, väcker beundran.
Många människor uppskattas först efter dess död, andra redan innan. Jag känner redan till en handfull personer som jag vet kommer väcka minst lika stor uppståndelse då de lämnar oss. Individer som kommer älskas, hatas, beundras, föraktas, inspirera och influera - i generationer frammåt, kanske för evigt. Oavsett vad de uträttat i livet så kommer folk att minnas dem. Förhoppningsvis som ett tillskott som fört mänskligheten frammåt.
I stunder som denna tydliggörs saker och ting..
Att föra sitt inflytande bortsom tidernas gränser, att dö som Ingmar Bergman, det är meningen med livet!
Kommentarer
Trackback
