Live Earth: "This could be good"
Jag har helt klart underskattat Madonna. Hon bjöd oss tittare på en storslagen show, och ett värdigt slut på Londonkonserten. Inledde gjorde hon med själva temalåten till Live Earth, som efter 19 timmar blivit ganska så uttjatad. Hur som helst så var den i varje fall väl framförd och därmed ändå accepterad. Efteråt följde tre väl utvalda låtar från olika delar av hennes karriär. Jag måste erkänna att jag är imponerad! Madonna är otroligt talangfull, inte minst live, och kan utan några större problem charma de flesta publikmassorna. Hennes dansare ska också ha cred. Deras robot dance under låten Ray of ligt var minst sagt imponerande.
Macy Gray följde tätt därefter med en vacker föreställning (dock endast på två låtar). Nu har jag inte riktigt hennes låtnamn i huvudet men ni känner garanterat igen musiken om ni hör den. Riktigt fint.
Kanye West och Bon Jovi fick också visa vad de går för. Godkända I guess. Senare uppträdde också Smashing Pumpkins, som gjorde en strålande föreställning men utan något vidare publikstöd. Det är synd, jag tycker att de var värda mer uppmärksamhet än vad de fick.
Sedan var det äntligen dags för artisten jag sett fram emot större delen av den senare halvan av galan ? Lenny Kravitz! Så bra. Så rock?n roll. Han är the essence of coolnes!
Han inleder starkt med Are you gonna go my way? och fortsätter därefter med Let love rule. Vad som var väldigt sorgligt var att den brasilianska publiken tycktes vara helt inkompetent. Trots ständiga uppmaningar om att sjunga med i låt nr två så gjorde de inget annat är log och skrek. Verkligen tråkigt att se.
Kravitz följdes av diverse återblickar från dygnet som varit. Bland annat fick vi se två låtar till från Linkin Park. Med sina nio låtar är de det band som stannat i rutan allra längst, men det är de värd ? deras spelning i Tokyo var fantastisk. Särskilt om man dömer efter publikens tycke. Inget annat nämnvärt band fick jag chansen att se... förutom den sista allra sista låten som framfördes av legenden Yellow Magic Orchestra.
När sändningen efter 22 timmar nådde sitt slut så var bristerna ett faktum.
Macy Gray följde tätt därefter med en vacker föreställning (dock endast på två låtar). Nu har jag inte riktigt hennes låtnamn i huvudet men ni känner garanterat igen musiken om ni hör den. Riktigt fint.
Kanye West och Bon Jovi fick också visa vad de går för. Godkända I guess. Senare uppträdde också Smashing Pumpkins, som gjorde en strålande föreställning men utan något vidare publikstöd. Det är synd, jag tycker att de var värda mer uppmärksamhet än vad de fick.
Sedan var det äntligen dags för artisten jag sett fram emot större delen av den senare halvan av galan ? Lenny Kravitz! Så bra. Så rock?n roll. Han är the essence of coolnes!
Han inleder starkt med Are you gonna go my way? och fortsätter därefter med Let love rule. Vad som var väldigt sorgligt var att den brasilianska publiken tycktes vara helt inkompetent. Trots ständiga uppmaningar om att sjunga med i låt nr två så gjorde de inget annat är log och skrek. Verkligen tråkigt att se.
Kravitz följdes av diverse återblickar från dygnet som varit. Bland annat fick vi se två låtar till från Linkin Park. Med sina nio låtar är de det band som stannat i rutan allra längst, men det är de värd ? deras spelning i Tokyo var fantastisk. Särskilt om man dömer efter publikens tycke. Inget annat nämnvärt band fick jag chansen att se... förutom den sista allra sista låten som framfördes av legenden Yellow Magic Orchestra.
När sändningen efter 22 timmar nådde sitt slut så var bristerna ett faktum.
Kommentarer
Trackback
