antipole

Har du svårt att klara av språket när du surfar? Nu finns räddningen! Varsågod att beskåda antipole i dirrektöversatt till pika..

Vill du översätta andra sidor så kan du göra det genom att knappa in följande adress

http://pikachize.eye-of-newt.com/

Känner du igen denna form av inlägg? Gör du det så är det ett tecken på att du börjar bli gammal!

Livets jävligheter i en skala på 1-5 ( 1/ Förjävligt,  2/ Illa,  3/ Utan direkt betydelse, 4/ Trevligt,  5/ Jävligt najs)

1/ De älskade helgdagarna är slut! Nu följer en sommar och höst utan någon som helst ledighet annan än den under helgerna. Kommer jag stå ut fram till min ledighet i October? Det är tveksamt. Snart flippar jag. 

2/ Spelade Mario Party 6 i går. Vilken jävla skrot! Liret handlar först och främst om att ha så mycket snuskigt flyt som möjligt. Eftersom jag själv varken är duktig på minispelen eller på att slå tärnin så ser jag under större delen av spelets pågående rött. Sämsta partyspelet ever!

3/  Av någon anledning så hamnar nu DN dagligen i min brevlåda. Det vore väldigt trevligt om det inte vore så att jag redan lusläser tidningen på jobbet. Nåväl, under helgerna så fyller prenumerationen ändå en viss funktion. 

4/ Det fina vädret ser ut att hålla i sig ännu ett tag. Jag hoppas att jag ska hinna utnytja detta, och inte göra den här sommaren till densamma som förra året. Där snackar vi om outnyttjad solenergi!

5/ Supercar är för tillfället en av de största musikfavoriterna. Bandet, som har sina rötter i det sena 90-talet, har gått igenom en rad olika perioder med varierande sound. I min mening är dock det mesta de gjort riktigt jävla bra. Utforska dem! De har bland annat en drös riktigt sköna musikvideos att stå  till svars för (som ni för övrigt framöver kan förvänta er att få smakprov på).

Flibbster här.

'SUP WORLD! Ja, jag har infekterat Antipoles schöna lilla sida med mitt sjuka jag, på hans egen begäran. Tydligen så ska resten av kvällen, som Snuggles missade, förtäljas av undertecknad. Enjoy, biznatches.

Så, när allas vår Ruben drog sig tillbaka till sitt lilla palats han kallar hus så började det hela sakta men säkert spåra ur. Jag skulle till och med vilja påstå att det metaforiska tåget tog en liten tripp till good ol' Lucifer för en fika. För alla bråkade verkligen med alla. Det började med att en pojkvän var sotis på sin flicka, och det resulterade i lite gammal hederlig kvinnomisshandel. Eftersom att detta inte uppskattas så mycket som det gjorde för sisådär femtio år sedan, så flög ungefär halva festen på killen. He had it coming.
   Men hur som helst så lyckades vi faktiskt lösa det utan mer våld, utan snubben blev bara ordentligt jävla utkörd. Jobbigt nog så slutade det inte där. För vi hade, roligt nog, ett gäng blonda emo fjortisar på G. Dem skulle självklart vara lite självdestruktiva genom att springa efter killen och skrika diverse könsord och spy ut några rasistiska uttalanden. När han inte kom tillbaka så började dem skrika på alla andra istället. Vi löste det hela genom att grilla korv. Jag svär, grillkorv skulle kunna skapa fred i Irak. Varför Bush inte tar Air Force One dit med ett eller två paket Scan och en engångsgrill från Ikea is beyond me.
    Tyvärr så har allt gott ett slut, även grillkorv. Självklart så uppstod smärre konflikter ännu en gång vid denna tidpunkt, som resulterade i en jävla massa tårar, pipiga röster som förmodligen sprängde ljudvallen så många gånger att den tog en välförtjänt semester, och en halft insparkad dörr.

En helsvensk midsommar, med andra ord.

Peace out.

Natten tillhör dessa som jag helt enkelt bara är glad att jag överlevt. Det som startade som fridfullt midsommarfirande har likt en förädisk port till helvetet dragit ner mig i avgrunden. Jag har varit där. Jag har snuddat vid skärselden. Jag konstaterade redan i går att jag i dag skulle vakna upp och må alldeles utmärkt, men vägen dit har varit tuff.. och visst känner jag mig fortfarande rätt så öm i levern.


Midsommar 07 hade varit en efterlängtad högtid. I veckor så hade jag sett fram emot denna favorit bland helgdagar som, oberoende av vilket väder det är, ligger mig närmast om hjärtat. Det var inte utan stor entusiasm som jag satt till bords, tidigt på förmiddagen och njöt av den läckra potatis och sill som serverades.
  Gästerna som satt med familjen bestod till en första början av farbror Per och hans fru, Eva. Trevligt att ha dem uppe i Stockholm! Oavsett vad man brukar säga om släkten så tycker jag att de i regel tillför en positiv atmosfär. Lite senare så anlände övriga gäster, medan jag själv förberedde mig för att gästa Sidde. Kl. 18.00 var vad vi hade kommit överens om, och eget käk skulle man tydligen också ha med sig. Jag plockade ett par spett lax & scampi, marinerade på  något okänt vis. Berusningsmedlet fanns redan hos kvällens värd - återstod enbart att bege sig dit!

Hos Sidde var partystämningen långt ifrån befintlig. Sid and Mange stod vid grillen och kämpade, men lyckades faktiskt till skillnad från förra gången med att få upp en riktigt beundransvärd glöd. Jag är fortfarande imponerad. Under tiden så lade jag mig på soffan och slappnade av.. jag skulle snart på slita.
  När övrigt folk dök upp så agerade jag stollt rollen som  grillmästare. Jag vågar nog påstå att mina matlagningsegenskaper är rätt så fina, men när det kommer till just grillning så är jag fortfarande blåbär- så träning är just vad jag behöver! Det mesta köttet brann bättre än vad jag hade förväntat mig, men trots det så blev min fisk inte riktigt genomstekt och i dag så ska jag börja oroa mig för binnikemask.
  Hur som helst så hade allt det nämnvärda folket dykt upp då vi satte oss till bords (jag tänker hur som helst inte nämna någon utan speciell anledning, även om de är värda det). Sakta men säkert så började jag arbeta mig igenom den öl som jag tvingat mig själv att handla. Egentligen så avskyr jag den drycken i alla dess former, men jag har insett att jag måste börja vänja mig nu. Jag skötte mig faktiskt riktigt duktigt i går. Till dessa så drack jag vid sidan om ett par snaps. Jag och Sidde hade inför kvällen köpt oss ett 10-pack med miniflarror, men jag nöjde mig med två  stycken, vilket jag senare skulle inse var fullt tillräckligt.

Kort efter måltiden så  begav vi oss mot Gardell. Han hade liksom Sidde anordnat en midsommarfest och det var redan i förväg bestämt att vi skulle slå oss samman efter måltiderna. Detta skedde ganska så tidigt, då solen fortfarande belyste himlen och folk än så länge var i sina sinnens fulla bruk.
  Väl framme så såg festligheterna ut att bli de bästa på länge. Gardell var i happy mode, gästerna likaså, och framför storbilds tv:n fanns Playstation laddat med Singstar. Jag har faktiskt aldrig tidigare kört det spelet, trots att jag länge velat gjort det. Det var därtill en evighet sedan jag senast sjöng Karaoke.  Den här kvällen var sannerligen välsignad!
  Maggie var den första att utmana mig. Hon ville duellera med mig i The Darkness låt The thing called love. Jag har hört henne sjunga den tidigare och visste redan i förväg att hon skulle tokäga mig. Maggie är begåvad som sångerska och kan dessutom texten utantill.. jag har själv endast ett par meningar från refrängen i minnet. Till hjälp fick jag Joyce, men vi var ärligt talat chanslösa - vi blev brutalt ägda. Kort därefter mötte vi Tusse, som även han visade sig vara väldigt begåvad.. åter igen förlorade vi.
  Efter dessa två tunga förluster så var det dags för mig att utmana Maggie på egen hand och den här gången valde jag själv låt. George Michael - Wham! Är det någon låt som jag hade en chans att spöa henne på så  var det den. Hastigt drog musiken igång. Folket som stod en bit bort och shit chatade vände sig häpet om för att bemötas av de inledande sångraderna. Det här var titanernas kamp! Våldsamt jämn var den dessutom. I slutändan så visade sig det dock att Maggie än en gång vann, men med en minimal marginal. Jag försvarar mig med att jag inte hade koll på vilken färg jag hade. Nåväl, nästa gång är det min tur att briljera!

Efter att ha spelat en stund så var det dags för de mest intressanta gästerna att lämna huset. Sidde var upptagen på annat håll och Emir & co var inte närvarande för stunden. Dessutom hade jag en ständigt växande huvudvärk, som höll på att omvandla kvällen till någonting allt mer outhärdigt. Jag lämnade kort därefter festen - förutsättningarna för att jag skulle ha fortsatt glädje av den var rätt låga. Jag gick hem och somnade i min säng, trodde att när jag dagen därpå skulle vakna så skulle det vara i välmående tillstånd... oj, vad fel man kan ha.

Någon gång kring kl. 5.00 så  vaknade jag upp. Huvudvärken hade nu gått över från ett lätt tryck till brutal migrän. Jag var hjälplös - likt en ryggradslös mask krälade jag i sängen. Smärtan var outhärdig! Huvudet gav ständiga tecken på att när som helst kunna blåsas sönder innifrån. Efter mycket om och men så gick jag upp till köket och svepte ett glas med alvedon. Just så gick Sidde, Kim och Mange förbi huset. Jag sprang ut på gatan endast iklädd ett par blommiga badshorts, kritvit och till synes febrig. Jag antar att den synen måste ha varit minst sagt förbryllande. En kort stund så samtalade vi och jag blev bland annat informerad om att festen hade spårat ur totalt efter det att jag stuckit. Kylan gjorde sig påmind och efter en stund återvände jag till sängen. Huvudvärken var nu lyckligtvis på väg att dö ut. Jag var belåten.


Kvällens (bak)fylla: Huvudvärken som angrep mig var den mest hänsynslösa som jag kan minnas. Det var fruktansvärt.
Kvällens bravad: Joyce och Maggie lyckades dela Siddes hängmatta på mitten. Bra jobbat!
Kvällens singstar: Jag tvingas erkänna att Maggie var bäst och att Tusse kom tätt därefter. Det var enbart i Wham! som jag kunde erbjuda någon form av utmaning. Nästa gång så lovar jag bättre motstånd.
Kvällens replik: Sidde: I like girls! I leave you for girls!

Jag antar att ni lagt märke till förändringarna här på sidan. Känner ni för att klaga eller ge smickrande komplimanger så gör det då här!

Börjar i kronologisk ordning med att för er återge gårdagens middagsbjudning...

Kl. 5.28 i förrgår morse så fick jag ett sms av Mr. Sidde. Med detta meddelade han mig om  att han tänkte bjuda in de närmsta grabbarna till en middag samma kväll. På grund av diverse förhinder så blev dock inbjudan flyttad till tisdagen i stället.
  Hur som helst så var det runt 17.30 som jag, Mange och Kim möttes upp på buss nr 541, på väg mot Vällingby. På grund av en kombination av pollenallergi och ögoninflamation så såg Kim ut ungefär som en levande död, direkt hämtad ur exempelvis 28 dagar senare. Ögonen var duktigt blodsprängda, ansiktet likvitt och med en skymmande luva över ansiktet därtill så är jag inte det minsta förvånad över att folk förmodligen tog honom för en gonomsnittlig junkie. Under tiden som jag och Kim väntade på  Magnus utanför systemet så antar jag att vi måste sett ganska så suspekta ut.
  Efter ett visst antal minuter så steg vi in hos Sidde. Micke hade redan avlägsnat sig. Han var bjuden till sin syster, som tydligen fyllde år, och kunde därför inte närvara. Sällskapet bestod därför ursprungligen av fyra personer. Det var innan Oscar dök upp..
  Jag ska försklara Oscars relation till Micke och Sidde för er. Han är en typisk sitcom-granne. Människan som oinbjuden stegar in genom dörren, slängen iväg en karaktärstypisk oneliner och som därefter börjar rota i kylskåpet - det är Oscar. Han uppenbarade sig kort efter att vi övriga människor anlänt och var därefter genast en given del av sällskapet.
   Maten som serverades bestod av köttfärssås och spagetti, vilket kanske inte låter särskillt avancerat men det var faktiskt väldigt gott. Under måltiden så underhöll Oscar oss genom att ställa en massa frågor av genren "vilken är din favorit...?". Vi hade inget bättre samtalsämne till hands, så det fick duga. Oscar verkade förresten ganska så speedad kvällen igenom. Vi konstaterade att den människan kan inte ha tråkigt särskillt ofta - den tiden han inte snackade med oss andra så snackade han med sig själv.
  Glass och jordgubbar serverades som efterrätt. Det var väldigt gott! Därefter så chillade vi en stund innan det var dags för mig att återvända hem. En klart lyckad dag, det vill jag lova!

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Mitt arbete går i stora drag ut på två olika arbetsuppgifter. Den ena är att plocka böcker från lagret. Med en vagn så går man runt och samlar in ett visst antal exemplar av olika boktitlar. Den andra uppgiften är att packa böcker i lådor, som i sin tur ska vidare till butiker runt om i landet. Oftast så plockar jag böcker och packar dem därefter själv, det är så flexibelt mitt arbete kan bli och där med det som funkar bäst i längden.
  I dag så blev jag dock beordrad att enbart packa böcker. Det fina med denna uppgift är att när man packar så kan man shitchatta med arbetskollegerna (vilket är svårt när man ägnar sin tid åt den andra arbetsuppgiften). I dag fanns det mycket att samtala om och därför flöt tiden snabbt förbi. Faktiskt så går arbetet förresten inte långsammare då man diskuterar diverse samtalsämnen eftersom man snarare blir seg då man enbart spenderar dagen med sig själv som sällskap.
  Som krona på verket såvar ett informationsmöte inplanerat på eftermiddagen, vilket gjorde att tiden efter lunch var extremt slapp. Tack vare dessa faktorer så blev den här arbetsdagen än av de bästa pålänge, särskillt i kontrast med gårdagens arbete som sög stenhårt!

Jag ser verkligen fram emot morgondagen och den kommande helgen. Den senaste tiden så har många arbetsdagar gått bort tack vare väl placerade helgdagar, och eftersom den här veckan har varit utan extra ledighet så har den därför kännts lite slitsam. Nästa vecka är otroligt skön, men därefter är helgdagarna slut. När sommaren är som hetast såkommer jag arbeta som mest intensivt. Lite sorgligt kanske, men jag är övertygad om att lönen (som kommer nästa vecka) kan muntra upp mig en aning. Pengarna är i dessa dagar min största tröst!

Att jag tidigare inte använt itunes radiofunktion beror främst på att jag helt klart har underskattat den. Här kan jag välja och vraka mellan oräkneliga stationer av olika nationaliteter. Perfekt! 
  Genom att dagligen lyssna på japansk radio så hoppas jag kunna utveckla mina språkkunskaper ytterligare. Jag har hittills endast funnit två stycken olika stationer på det språket, men jag hoppas på att det finns flera. Jag ska även rota i podcastarkivet efter ytterligare språkkurser.

Pengarna rasar in och jag gör mitt bästa för att få dem att rasa ut i en likartad fart. Faktiskt så lägger jag undan en hel del pengar till en förebyggande kassa och betalar samtidigt en överkomlig summa till mina föräldrar, men övriga Gustav Vasa-lappar kan jag praktiskt sett göra vad jag vill med. Under en genomsnittlig arbetsmånad så skulle jag exempelvis kunna unna mig ungefär 5.000 Banana Skids - hade jag som barn haft den möjligheten så skulle jag med all säkerhet inte ha den kropp jag har i dagsläget.
  Åter igen så växer den efterlänktade vetskapen i mig - vetskapen om att vara snuskigt rik. Att arbeta är visst ganska så omständigt, men när man efter ett pass kan gå hem med gott samvete och dreglar över sina växande besparingar så kan jag omöjligen påstå att den tiden jag arbetat är onödigt bortkastad. Pengar är en grundläggande drivkraft, någonting som är nödvändigt för att jag ska lyckas genomföra mina framtida planer - det här är vad som krävs för att jag ska nå dit jag vill, och om det betyder att jag är tvungen att arbeta så är det vad jag är beredd att göra.
  Ibland så känner jag mig vidrigt lyckligt lottad. Jag saknar avancerad utbildning samt erfarenheter och mitt arbete är dessutom långt ifrån slitsamt - ändå så tjänar jag långt mycket mer pengar somliga av mina medmänniskor någonsin kommer att göra. I dag så läste jag i tidningen om kinesiska fabriksarbetare som jobbar 15 timmar, 7 dagar i veckan för motsvarande 4kr/h. Utöver dessa så finns det därtill miljontals människor som arbetar under ännu sämre förhållanden. Kan jag verkligen vara glad över mina pengar när jag vet att folk i övriga världen svälter. Jo, jag antar det. Jag vet att jag skulle kunna skänka en stor del av min lön till välgörenhet, utan att egentligen själv behöva leva fattigt, men samtidigt så tror jag att jag bara får lite tid och fritt spelrum så kan jag i framtiden göra ännu större nytta. Gäller bara att inte skjuta på dessa ambitioner allt för länge.

Jag fick förresten ett paket från Hongkong i dag. Min order från Yesstyle har äntligen anlänt! Skärpet är ännu snyggare än vad jag först trott och kommunisttröjan sitter förvånande bra (jag har varit oroad av att den inte ska passa). Vad som dock var något av en besvikelse för skjortan. Den är lite väl tajt, och riskerar även att krympa ytterligare i tvätten. Jag får se hur det blir med den saken. Jag är som bekant kreativ.

Det här är resultatet av det ihärdiga arbete jag lagt ner på mitt senaste projekt, en student-/födelsedagspresent till en viss vän. Det är en uppvikbar spegel av märket Muji, gjord i aliminium. Jag är relativt nöjd med hur målningen i slutändan ser ut, men hade på grund av pressat tidsschema inte tillfälle att utföra de sista finputsningarna. Det är jag ledsen för. Dessutom så befarar jag att det hamnade lite lack på själva spegeln, men jag hoppas och tror att den kan skrapas bort utan  att lämne efter sig några allt för tydliga spår.

Motivet är återigen baserat på zodiaken, denna gång stjärntecknet tvillingen. Inspiration till tvillingparet har jag tagit ifrån Izanagi och Izanami ur den japanska mytologin. Tillsammans så står de fast i den våldsamma strömmen som omger dem. Tecknet på Izanagis rygg är zodiakens tecken för tvillingarna (jag är dock inte särskillt nöjd med den här detaljen eftersom den blev helt sne). Noterna i bakgrunden är hämtade från Fat boy slims låt Praise you, som enligt mig själv är ett praktexemplar på den som man snabbt och villkorslöst blir fäst vid, och som man, vare sig man älskar den eller hatar den, inte kan släppa.

Baksidan är av olika anledningar väldigt enkel. Min signatur finns med samt ännu en skrift - en kaka till den som översätter!

Sammanfattningsvis så är jag ändå nöjd med arbetet. Det blev verkligen inte som jag först tänkt mig, men förvisso bestämmer jag heller inte särskillt mycket i förhand när jag målar. Jag ser detta som en utmärkt erfarenhet och förhoppningsvis en uppskattad gåva (det här är bland det mest värdefulla jag givit bort).

Fredagen den 8 juni är utan tvekan en dag att minnas. Den bjöd på på positiva såväl som negativa inslag och var, trots att jag faktiskt mest satt still stora delar av dagen, ganska så intensiv.  Här följer en genomgående resumé som jag hoppas kan kompensera den brist på inlägg som under de senste dagarna varit normen.

Jag visste redan när jag satt på bussen, på väg mot Vällingby och tunnelbanan, att min klädsel inte alls var väl anpassad efter det rådande vädret. Med pikétröja och långbyxor kunde jag inte förvänta mig annat än att svettas som en apa.
  Hur som helst så var detta inte mitt enda problem. Jeanette, vars utspring jag var påväg mot, hade kvällen innan i full hast krävt att en flaska champagne skulle inhandlas, vilket ytterligare gjorde mitt schema allt mer pressat. När jag rusade in på systemet mest bara angelägen att komma därifrån fortast möjligt, och då det visade sig att sorten som jag spanat in på nätet inte längre fanns tillgänglig i model XL så valde jag hastigt den ersättare som fanns närmast till hands. Att den uppenbarligen inte alls liknade den andra i smaken var ingenting som jag för stunden fäste någon direkt oro vid. Jag rusade i stället över till 7eleven för att köpa första bästa svalkande dryck, men fick vänta i x antal minuter under tiden som kunderna framför mig valde smak på sitt kolsyrade vatten. Klockan tickade och solen gassade hänsynslöst - det vore sannerligen ett under om jag skulle klara mig igenom den här dagen utan magsår som följd.
  Under tiden så samlades allt mer folk vid kajen på Riddarholmen. I väntan på att båten, fylld till bredden av glädjeyra studenter, skulle anlända så gjorde folk allra bäst i att ta sin tillflykt till skuggorna. Själv så nådde jag platsen just lagom till att farkosten började närma sig land. Folket som stod på däck var liksom de flesta andra människor som slutat skolan till synes ovetande om det resterande livets jävligheter. En hel dags lycka tycker jag dock att samtliga avgångselever är värda. I vilket fall som helst så var det inte särskillt svårt att hitta personen som jag kommit dit för att fira. Vi stannade kort för att låta det obligatoriska fotandet ske och begav oss sedan iväg mot studentflaket som väntade på att få köra runt runt i centrala Stockholm och spy ur sig vedervärdig musik, till övriga människors beklagan. Efter att ha klättrat upp på flaket så blev jag dock informerad om att det inte fanns plats för fler människor och blev därför tvungen att kliva av... att fler människor ej rymdes fick jag i efterhand veta vara en lögn. Jag fick nöja mig med att stå vid sidan om och se på när allt glatt folk lämnade området. De enda anvisningarna jag hade var att vi återigen skulle mötas i Fittja kl. 16.45, fast nu var klockan inte mer än 13.30 och därmed fanns nu en rejäl lucka av död tid att fylla igen.

Lyckligtvis så ligger morsans jobb just på Riddarholmen, så det var utan någon närmare eftertanke dit jag valde att ta min tillflykt. Inne i Norstedts högkvarter så var det svalt och behagligt, någonting som jag fäste stort värde vid. Lutandes tillbaka så satt jag ner och läste den fotbollsrelaterade boken I skuggan av San Siro, som faktiskt var tämligen intressant. Jag hann inte läsa särskillt långt innan det var dags att lämnabyggnaden, men kanske har jag någon gång i framtiden orken att fortsätta med boken. Jag hoppas det!

Klockan närmade sig sakta men säkert 16.45 då tåget färdandes på den i stort sett outforskade röda linjen to mig allt längre bort från civilisationen och då jag slutligen steg av på stationen Fittja så kunde jag konstatera att detta var bland det längsta inom Stockholm jag färdats hemifrån. 38 tunnelbanestationer bort var jag närmare bestämt! Detta var alltså den andra sidan - lika långt bort från centrala Stockholm som Hässelby är, men åt helt annorlunda håll. Lustigt nog så fick jag helt plötsligt syn på mannen  som stått före mig i kön på 7elever, över 4 timmar tidigare och en evighetslång resa härifrån.. ödets vägar äro outgrundliga. Hur som helst så var det nu dags att plocka upp telefonen och begära guidning, eftersom jag inte hade den blekaste aning om var jag skulle ta nästa steg. Tydligen kunde jag välja mellan två olika bussar, slutdestinationen spelade ingen roll då jag bara skulle åka en station. Fem minuter stod jag mitt ute i vildmarken omgiven utav ett massivt köpcenter och en moské under uppbyggnad, men utan några som helst övriga byggnader i närheten. Jag hade givetvis åkt åt fel håll.

En stund senare så entrade jag för första gången det bruna rektangulära block som utgör Jeanettes hus. Folk var redan samlade.. men dessa bestod näst intill enbart av släktingar. Jag hälsade aldrig på dem, vilket jag både då och nu i efterhand tycker var extremt oartigt.. men jag fick aldrig riktigt något givet läge för det.
  Det bjöds inom kort på mat. Därefter bjöds det på mer mat, och kort efter det så bars desserten in, följt av snacks av alla dess slag. Friterade räkor, vårrullar, sushi, tårta, cheesecake samt många övriga rätter som jag aldrig smakade på. Jag var konstigt nog inte alls särskillt sugen på någon mat eller dricka, men tvingades trots det fylla talrik och glas gång på gång. En stund så befarade jag att jag kanske skulle börja må dåligt, men det slapp jag lyckligtvis dras med.  
  Fler vänner än jag själv var självklart inbjudna, varav en några stycken som hade jag mött förut. Jag tyckte att jag kände igen de flesta. Hur som helst så fanns bland de nya ansiktena en rätt likasinnad kille vid namn Tony. Jag visste att han var en bra människa så fort jag upptäckte att han bar de vit-röda adidasskorna med tokyotema - exakt samma model som jag själv hade på mig. Mycket riktigt så hade vi en del gemensamt, bland annat så är han en av de ytterst få människorna som delar min musiksmak. Vi rotade igenom varandras musikspelare och kunde snabbt konstatera att de var fyllda med otroligt bra material. När jag upptäckte att han hade ett album med Sambomaster så kunde jag bevisa för Jeanette att jag inte är den enda som gillar dem. Därefter töntförklarade hon oss båda. Vissa människor förstår sig inte på god smak.
  Många timmar spenderade vi i trädgården, och den tiden var till största del trevlig och underhållande. Våran värd verkade dock aningen stressad då hon ständigt flög omkring för att styra upp kalaset, såsom den control freak hon är. Inga problem för min del dock. Trots att jag inte kännde de andra gästerna väl så var de lätta att prata med.
  När klockan närmade sig 22.00 så var det dags att avlägsna oss. En dubbelshot ner i magen och sedan bar det iväg mot bussen.

Slutskivan hölls på Claras - en klubb som jag har haft väldigt delade åsikter om, men eftersom den är nyrenoverad och fräsch så antar jag att de flesta av dem är postiva. Stämningen som rådde var typisk studentfirandet - dvs. glädjerus och kollektiv anarki rörande uppförandet hos nästintill samtliga gäster. Jag har personligen inga direkta problem med den här sortens fester, men då min partyanda redan från början var näst intill obefintlig så bidrog den redan halvt som halvt kaotiska stämningen till att jag bara mer och mer ville ta avstånd från övriga människor.
  Det som slutligen fick mig att tröttna var min egen brist på ambition. Runt omkring mig såg jag folk som hade sin bästa stund ever, medan jag personligen varken brydde mig om vad de åstadkommit eller vad de nu väntar. Det jag avundades var enbart glädjen som  de alla delade, men som jag själv aldrig lyckades suga åt mig. Tidigare under kvällen så  sade Jeanette till mig att hennes vänner ibland frågat henne om den där tysta killen hon drar med sig till diverse fester verkligen har kul. Hon frågade mig detsamma och fick snabbt ett "Ja" till svar. Jag påstod att jag har kul, fast det kanske inte alltid är vad som stämmer in. Jag går alltid hemifrån med det som målsättning och förhoppningarna om  att ha en bra kväll finns förljer alltid med mig till en början, fast har därefter en tendens att dala. Jag trivs bäst i mina vänners sällskap, och då de inte längre finns tillgänliga så är jag oförmögen att underhålla mig på egen hand. Detta egentligen ett problem först då man inte har tillräckligt med bekanta med sig för att ständigt ha sällskap. Detta var anledningen till att jag slutligen lämnade skivan. Att begära att en och samma person ska följa genom hela kvällen är både egoistiskt och tjatigt.
  Jag lämnade det glada folket bakom mig och stegade ut i den ljuva sommarnatten, plockade fram min i-pod och lät Supercar slå  mig följe. Fan vet vad Koji Nakamura sjunger om, men förmedla känslor kan han. Till hans melankoliska stämma somnade jag snart in någonstans på vägen tillbaka mot Hässelby.
  Jag gick av bussen ett par stationer innan min egen. Natten var alltför skön för att gå miste om och än hade jag ett par spår (de bästa) kvar på albumet jag påbörjat inne i city. Jag kunde skymta solen resa sig över horisonten när jag närmade mig mitt hem. För en stund så stannade jag till och blickade upp mot himlen och plötsligt var det som om ett lugn lade sig över mig. Kalla mig sentimental, överemotionell, eller vad ni för övrigt behagar, men jag har ännu inte lyckats finna någon människa vackrare än himlen jag i den stunden hade ovanför mig. Det vid dessa ganska sällsynta tillfällen som jag verkligen känner mig motiverad till att kämpa vidare - för ambitonen har jag som sagt, den behövs bara stärkas.

Det jag fick ut av dagen motsvarade inte riktigt mina förväntningar, men var ändå tillräckligt för att jag inte ska bedömma den som en besvikelse. Jag hade trevligt, om så i intervaller. I fortsättningen så måste jag bara själv försöka se till att göra dessa intervaller mer frekventa.

............................................________
....................................,.-??...................``~.,
.............................,.-?...................................?-.,
.........................,/...............................................?:,
.....................,?......................................................\,
.................../...........................................................,}
................./......................................................,:`^`..}
.............../...................................................,:?........./
..............?.....__.........................................:`.........../
............./__.(.....?~-,_..............................,:`........../
.........../(_....?~,_........?~,_....................,:`........_/
..........{.._$;_......?=,_.......?-,_.......,.-~-,},.~?;/....}
...........((.....*~_.......?=-._......?;,,./`..../?............../
...,,,___.\`~,......?~.,....................`.....}............../
............(....`=-,,.......`........................(......;_,,-?
............/.`~,......`-...............................\....../\
.............\`~.*-,.....................................|,./.....\,__
,,_..........}.>-._\...................................|..............`=~-,
.....`=~-,_\_......`\,.................................\
...................`=~-,,.\,...............................\
................................`:,,...........................`\..............__
.....................................`=-,...................,%`>--==``
........................................_\..........._,-%.......`\
...................................,<`.._|_,-&``................`\

• Den här dagen har gått i skiftande toner. Till en början funkade allting oroväckande väl, men ironiskt nog så var det just när jag lämnade jobbet som tillvaron gick i obalans. Jag kan som exempel nämna att jag var förbi webhallen för att hämta min beställda ghostbusters-tröja. Förväntningarna var skyhöga! När varan läggs upp på disken så inser jag dock att om jag ska funka i den tröjan så är jag tvungen att lägga på mig ca 60 mjölkpacket på kroppsmassa, för t-shirthelvetet är som bekant, då det gäller amerikanska modeller, stort som ett tält (det trots att jag valde storlek small!). Jag förstår ärligt talat inte hur folk i min storlek överlever USA. Är de tvungna att penda över till Mexico för att finna rätt anpassade kläder? I don't get it.. Som om det inte vore nog så var dessutom första träningspasset inställt i dag,  vilket betyder att jag blev tvungen att sitta av en timme näst intill sysslolös. Tur att det är gradering i morgon, det fick mig åtminstone att träna litegrann på egen hand.
•   På  tal om taekwondon så blev jag i dag helt plötsligt medveten om att jag inte alls är så pass snuskigt rik som  jag under den senaste veckan tyckt att jag varit. Jag har mycket pengar på kontot just nu, men det är innan jag betalat av skulden till mina föräldrar (för att jag ska få bo kvar hemma), som med tanke på att jag fick dubbellön nu senast hamnar runt ca 4500 kr. Dessutom så ska jag i morgon betala träningsavgift på närmare 2500 kr - surt värre!
•   Stan kryllar i dessa dagar av förväntingsfulla studenter. Det är härligt.. under en vecka så förvandlas innerstaden under eftermiddagarna till en dunkande allmän festlighet. De flesta som själv har tagit studenten känner nog igen sig i glädjeyran som råder - mina egna minnen är väldigt färska (det är svårt att tänka sig att det just i dag var för ett helt år sedan jag lämnade studierna bakom mig). Först och främst så är jag avundsjuk på deras stundande lycka, men samtidigt mycket väl medveten om hur framtiden så markant skilljer sig ifrån vad man ser framför sig under den dagen man står där på flaket och vrålar till Sommartider, som sakta men säkert nöter ner tålamodet hos den äldre generationen som stått ut med denna kalabalik i decenier. Jag hade sommarlov i en vecka, innan jag sattes i fabrikarbete under resten av sommaren, den sommaren som klassades som den hittills väderleksmässigt bästa under min livstid.
•   Till följd av Linkin Parks spelning i Globen så har jag nu laddat ner deras senaste album, Minutes to Midnight. Faktiskt så  är jag just i detta nu inte fullt så nöjd. Den här plattan är utan tvekan deras rockigast hittills, faktiskt i den grad att de går alldeles för långt ifrån deras ursprungliga sound. För några år sedan så hade jag kanske sett detta avståndstagande från hip-hopen som  någonting positivt, men tycker jag bara att musiken utan de inslagen blir lite onödigt intetsägande. Däremot så har jag helt otippat fått upp ögonen för deras tidigare sammarbete med Jay-Z - Collision Course. Den skivan har jag tidigare inte haft mycket intresse av alls, och därför så är den ganska så outforskad för min del (trots att det bara rör sig om 6 låtar). Både Linkin Park och Jay-Z gör här ett utmärkt jobb, vilket inte uppmärksammats särskillt väll eftersom de flesta av Linkin Parks fans föredrar linkin park som rockband. Riv murarna, säger jag, för det här är faktiskt riktigt skön musik om man bara vågar tycka om den!