antipole

Datumet var den 26e october, en fredag - en mycket efterlangtad sadan eftersom vi pa forhand planerat tillsammans med Kana att gora den sista dagen i Kyoto till nagonting alldeles sarskillt, vi skulle nu for en gangs skull smaka pa Japans nattliv.

  Dagen inledde vi dock i ett valdigt lugnt tempo. Dagen innan sa hade jag och Sidde bestamt oss for att se en japansk film pa en naraliggande biograf. Vi hade hastigt skummat igenom filmaffischerna och fastnat for nagot som sag ut som en saftig demon-samurairulle som tydligen hade premier just samma dag. Trots att vi valde att se filmen mitt pa dagen sa var vi darfor ganska sa forvanade da det verkade som om ingen annan an vi sjalva hade bokat biljetter. Nar vi entrade biosallongen sa var det endast en handfull medelaldersmanniskor samt en gammal tant som satt tillsammans med oss. Vi borjade ana orad.

  Nar filmen val startat sa forstod vi hastigt vad vi givit oss in pa. Det vi sag var namligen ingen ordinar spelfilm utan filmad kabuki - japansk teater. Med graten i halsen sa diskuterade jag kort med Sidde om vi skulle stanna kvar i tre timmar och en kvart for att se spektaklet. Vi valde att stanna en stund och se vad det var vi betalat for (biobiljetterna kostade trots allt 2500yen)

  The Lord of Lies visade sig dock var nagonting olikt det vi forst, nar vi insag att det var kabuki, forvantat oss att se. Den inneholl tunga musikspar, avancerad fightingkoreografi och en dramatik som vi trots att pjasen talades pa japansk till mesta dels kunde forsta oss pa. Det hela handlade om Rai, forst en enkel aventyrare som efter att ha forbannats men likval valsignats klattrar upp genom hierarkin genom svek och logner men som standigt kommer allt narmare sitt fall.

  Som sagt intressant och uppmuntrande att fa se nagonting olikt de till mestadels uttrakande och fantasilosa filmer man nu for tiden ar van att fa se pa bio.

Solen gick slutligen ner over hilmen och kvallslivet sparkade som vanligt igang runt 6-tiden. Vi fick dock vanta till ca halv 9 till vi fick mota Kana. Hon arbetade som vanligt overtid och motte upp oss pa hemvagen. 

  Kana arbetar pa ett foretag som saljer diverse produkter innehallandes svenska och finska blabar(!) Hennes boss ar tydligen valdigt fast vid att driva sina anstallda till att jobba over, snarare som regel an som undantag. Onsdagar ar speciellt utmarkta till icke-overtidsdagar, men annars sa bor man vara beredd pa atminstone ett par timmar extra (icke betalt) arbete. Det hander att folk tvingas jobba 15 timmar manga dagar i streck, vilket ar ungefar den dubbla tiden av de atta timmar som star som mall for arbetsplatserna runt om i Japan. Nar jag papekade att dena form av slavdrivande vore olaglig i Sverige sa kunde Kana inte annat an att halla med om att den borde vara detsamm i Japan. Synen pa arbete i Japan ar dock som bekant ljusar ifran den vi har i Sverige.

  Nog talat om arbete!

  Vi bestamde oss kort efter det att vi motts upp att vi skulle bege oss till nagon form av cafe for att invanta en battre tidpunkt att anlanda till nagon krog. I Japan sa ar det vanligt att folk dricker sig ordentligt packade direkt efter arbetet och darmor sa sag vi faktiskt redan runt 9-tiden kontorsman som vinglade runt pa gatorna. Nar vi satt pa ett litet cafe pa fjarde vaningen i en slags lagenhetsliknande lokal nagonstans kring krogdistriktet i Kyoto sa drojde det inte lange innan fyra valdigt overforfriskade typer entrade stallet. Det var, enligt vad Kana uppfattade det som, tva stycken larare och tva av deras elever. Den ena av lararna tittade med en glasartad blick och ett dumt smil pa lapparna pa oss och utbrast ett glatt "Harro!" innan bartendern desperat tog hans uppmarksamhet ifran oss. De fyra mannen bestallde darafter in varsin tequila och inledde darmed sin egen undergang.

  Tequila ar borjan pa slutet konstaterade vi och bestallde genast in Jagermeister da vi entradde den irlandska puben Pig & Whistle en bit ifran de kvarter dar vi forst tankt oss stanna pa. Puben var nu infor Halloween kladd i pumpor och fladdermoss och den muntra bartendern var kladd som greve Dracula. Han visade sig tidigt vara en underhallande typ som imponerande nog talade riktigt haftig irlandsk engelska.

  Vi satte oss ner i ett horn av krogen. Runt omkring oss sa var det ganska sa folktomt, kanske hade folk redan fatt i sig tillrackligt, eller sa sparade de sig kanske helt enkelt infor lordagen i stallet. Hur som helst sa var det ganska skont att det inte var alltfor livat - nu kunde vi atminstone prata ostort.

  Kana satte stop pa drickandet efter den inledande Jagermeistern samt en halv White Russian. Jag och Sidde forstatte ett bra tag darefter. Timmarna for forbi och plotsligt sa var klockan halv sex. Egentligen sa stangde puben vanligtvis kl. fem, men Sidde hade blivit basta kompis med bartendern efter att ha introducerat shoten flatline i Japan (dock inte utan min hjalp). Vi bjods pa diverse drinkar och Sidde fick nagra adresser att lagga pa minnet.

Efter att ha lamnat krogen sa foljde vi Kana hem. Val framme sa bestamde vi oss for att inviga snapsen som vi givit till henne da vi forst traffade henne i Japan. Vi drack varsit glas och sjong Hej Tomtegubbar och Helan gar innan vi sa hejda till Kana och borjade vandra tillbaka till vandrarhemmet. Pa vagen sa at vi strimlat kott med ris, vilket satt fint forutom att jag, pa grund av att vi nu var valdigt fnittriga, satte riskorn i nasan. Det sved ratt sa ordentligt.

  Vi kom fram till vandrarhemmet runt klockan 9.00 och killen i receptionen undrade vad vi gjort nu under morgonen. Av reaktionen att domma sa var han ganska sa imponerad nar han fick hora att vi faktiskt varit ute och druckit fram tills da. 

  Nar vi kom in pa rummet sa sa kollapsade Sidde genast pa sin futonsang. Jag bestamde mig for att inte sova nagonting, gick i stallet och borstade tanderna, kom tillbaka till rummet och slocknade pa plats.

Epilog

Klockan 10.50 sa vaknade Sidde med ett ryck och informerade mig om att det var dags att checka ut om tio minuter. Eftersom vi listigt nog hade packat vaskorna kvallen innan sa blev vi inte sa forsenade och receptionskillen var mest glad over att fa se att vi fortfarande levde.

  Vi satte oss pa taget mot Tokyo och sov mestadelen av vagen. Val framme i lagenheten sa sov jag vidare. Jag kande mig febrig och hade en hemsk brannande smarta i halsen. Jag at diverse mediciner pa lopande band och bad om att inte bli sjuk.  Dagen efter sa var jag mer om i min lever an dagen innan, men jag var faktiskt med undantag av en latt smarta i halsen frisk. I nulaget sa ar jag faktist nastan helt aterstalld, men planerna pa att forsaka hinna med festande aven i Tokyo har vi nu skrotat. Vi ar uppenbarligen i nulaget for svaga for att svepa alcohol i utbyte mot varan somn.

Vi har nu ett fatal dagar kvar i Japan innan vi atervander till Sverige. Visst saknar jag vissa saker i hemlandet, men jag ar overtygad om att jag kommer sakna Japan minst lika mycket. Den tid som vantar mig kommer besta av planlaggning for framtiden. Det ar ingen tvekan om att jag kommer atervanda hit - fragan ar bara nar och hur.

Det ar mojligt att detta blir mitt sista inlagg i Japan, men jag forsatter skriva ett tag nar jag kommer hem och jag ska se till att jag far en massa bilder upplaggda har pa bloggen. Sa glom inte att atervanda inom kort!