antipole

 

Att söka efter det onåbara, det är temat till mitt senaste konstverk.
Jag har målat en bricka till ett halsband. Tog mig ungefär två dagar och som vanligt så har jag jobbat efter improvisation men med en stor det eftertanke.

Pingviner och isbjörnar är varandras motsvarighet. De har mycket gemensamt och de är i stort sett ensamma bosatta på polerna. Men änn mer skilljer de sig från varandra. De är som natt och dag, svart och vitt, skillda från varandra med en evighet.

Pusselbiten de båda saknar representerar de brister som hindrar människor från att vara fulländade.
 
Fiskarna utgör en splittrad personlighet. Ett kluvet hjärta.

Siffrorna har flera olika sorters betydelse. Dels bildar de tillsammans talet 42 - enligt den brittiske författaren Douglas Adams, meningen med livet. Vad som fått mig att reagera är att meningen med livet uppenbarligen blir sex, men jag hade inte riktigt det i åtanke när jag målade det här verket.
  Återigen har jag använd Brailles skrift (denna gång med borrmaskin som hjälpmedel, så nu kan man faktiskt känna texten) och för den här gången så kommer jag att berätta vad den står för. Tricket är nämligen att man måste läsa texten baklänges, så att den tillsammans med siffrorna bildar "t(w)o long fo(u)r"




Här nedan följer en bild som visar smyckets storlek i förhållande till min hand.

Hört i fikarummet under sista rasten, fem minuter efter det att den är över

- Dags att jobba!
-Jag är fast anställd

----------------------------------------------------------

Det svenska välfärdssamhällets drönare i ett nötskal

Det här är Ranger nummer 5. Den sista i serien.
Det har varit kul att arbeta på ett projekt och sedan för omväxlings skull även slutföra det! Jag tvivlar dock på att jag kommer kunna sälja några tröjor, såsom jag hoppats, men det här har som sagt varit en väldigt nyttig erfarenhet åtminstone. Tack alla ni som givit mig ert stöd!

Om ni mot all förmodan är intresserade av någon av mina tröjor så kommer jag ganska så snart införa en intresseanmälan. Ha tålamod tills dess!

Er traf ein Mädchen, das war blind
Geteiltes Leid und gleichgesinnt
Sah einen Stern vom Himmel gehen
Und wünschte sich sie könnte sehn

Sie hat die Augen aufgemacht
Verließ ihn noch zur selben Nacht
                                      Rammstein,  Zerstören


Jag har återigen fått upp ögonen för dem.
Rammstein, de är på alla sätt och vis tveklöst ett utav de bästa banden jag känner till.
Bakom den grövsta fasad som tänkas kan så finns texter som upplyser och berör.
Ta del av dem!
 

Att Plastic Tree väljer att spela inför Svensk publik ungefär en timme innan jag landar på Arlanda är smått ironiskt. Ärligt talat så berör det mig dock inte allt för mycket. Jag vill onekligen se dem spela igen, men då helst på hemmaplan. Den övergripande stämningen som jag kan tänka mig omfattar den svenska spelningen är inte av den typen jag föredrar. Nej, jag väntar tålmodigt på atten ny chans såsmåningom ska dyka upp. Det gör den, utan tvekan.

Vad som däremot är positivt är att när jag återvänder hem till Sverige så har jag fortsatt jobb garanterat. Från den första November till den sista December fortsätter min anställning att gälla. Det här är viktigt, eftersom jag vid hemkomsten kommer vara beroende av att snabbt bygga upp en stark ekonomi igen. Jag vill ha valmöjligheter och sådana är beroende av pengar.

På tal om pengar så känner jag nu att jag snart inte klarar av att hålla i dem längre. Snart måste jag köpa någonting. Jag måste köpa mig någonting som själ mig uppmärksamhet för en stund och dämpar den allt mer tilltagande längtan efter 3e Oktober.

Jag är för övrigt inte ensam om att lämna Sverige bakom mig. Under den närmaste tiden så har två stycken av mina mest betydelsefulla vänner rest till avlägsna länder, och de är där för att stanna! Korvar bosätter sig i den Amerikanska södern samtidigt som Jeanette tar sig an Shanghai. Jag känner ett behov av att göra detsamma, men det blir inte av just för tillfället. Jag har varken det stipendiestödet som Korre har eller den blanding av optimism och gamblerattityd som Jeanette dras med. Nej, jag måste binda min tid. Sakta men metodiskt skapar jag mig min väg bort härifrån. Jag har inte bråttom, inte än!