Play
DJförtroende har jag fått inför morgondagen. Listan är redo! Här kan du i förtid se den i sin fulla prakt..
(en närmare beskrivning kan komma att följa)
Genesis - Justice
Life - Mondo Grosso feat. Bird
MG2SS - Mondo Grosso
Bingo Bango - Basement Jaxx
Space Station No.9 - Capsule
Overture II - Katamari OST
Highly Visible & Out Of Control - Tiger Tunes
Break Beats Era - Rip Slyme
Shinin' - Mondo Grosso
Sky Fits Heaven - Madonna
Voyager - Daft Punk
Something About Us - Daft Punk
Worlds End Supernova - Quruli
Blaze It Up - Mondo Grosso
Bubbly - Nomoto Karia
In Your Face - Cubismo Grafico
Ray of Light - Madonna
Kioku - Orange Pekoe
Red Alert - Basement Jaxx
Cobra Style - Teddybears Sthlm feat. Mad Cobra
Eple - Röyksopp
Around the World - Daft Punk
True Mathematics - Ladytron
You Take My Breath Away - The Knife
Phantom Part II - Justice
King of My Castle - Wamdue Project
High Fidelity - Daft Punk
Circuit Breaker - Röyksopp feat. Kate Havnevik
Light - Copter4016882
Reality - Capsule
A Little Less Conversation - JXL feat. Elvis
Wanda Wanda - Katamari OST
Everything Needs Love - Mondo Grosso feat. BOA
Sounds Of Life - Pendulum feat. Jasmine Lee
Slam - Pendulum
Bird - Lee Yhun Jung
Voice - Nobuchika Eri
Just 1 Kiss - Basement Jaxx
Girls in Love - Nomoto Karia
Soul Train - Nomoto Karia
D.A.N.C.E. - Justice
Make Love - Daft Punk
Pass This On - The Knife
Fresh - Daft Punk
Drop - Cornelius
Do Your Thing - Basement Jaxx
Waitin' for T - Mondo Grosso
Swing 54321 - Capsule
Agua Mineral - Timbalada
Hipphopper - Teddybears Sthlm
1974 Way Home - Mondo Grosso
Plasticworld - Pendulim feat. Fats & TC
Hikari - Mondo Grosso feat. UA
Sing a Song - Nobuchika Eri feat. Röyksopp
Only This Moment - Röyksopp feat. Kate Havnevik
Skin - Madonna
Yours to Keep - Teddybears Sthlm
Visionary Dream - Sopho
Sound of Silence - Capsule
Starry Sky - Capsule
Lights - Nobuchika Eri
Being With U - Basement Jaxx
Wörd
och Elvis framstår som musikens svar
på världsmästaren i 100m sprint innan
de lät svarta vara med och tävla"
-"Rocky"
Daft Hands
Ingen direkt förklaring är nödvändig... Jag måste säga att jag är smått imponerad av koordinationsförmågan!
Plikten framför livet?
Som bekant så jobbade jag under våren som simtränare. Det har jag gjort till och från ända sedan dess att jag slutade träna själv för drygt 2½ år sedan. Både intresse och ansvarskänslor har drivit mig till att varje vecka besöka de välbekanta simhallarna i Vällingby och i Spånga, till och med under en period även i Beckomberga.
Detta har varit möjligt på grund av att jag under dessa tidsepoker antingen har gått utan arbete eller utan egen träningsverksamhet. Jag har haft överflödig tid och jag utan några motsättningar skänkt simklubben.
Nu ser situationen dock annorlunda ut. Jag jobbar heltid, tänker satsa på att träna TKD 3-4 gånger i veckan och försöker att träna så mycket japanska jag kan på fritiden. Någon överflödig tid existerar inte längre. Det insåg jag faktiskt först i dag.
För ett par veckor sedan så antog jag uppdraget att ytterligare en termin vara verksam som tränare. Men vad jag kom i underfund med i dag gjorde det omöjligt för mig att fullfölja de planerna. Jag insåg att om jag är tvungen att uppoffra min sista lediga tid för simträningen så är det knappast med glädje som jag sätter mig på bussen på väg mot simhallen. Jag kommer se jobbet som en plikt, någonting som jag är tvungen att utsätta mig för även om jag inte har lust. Under de omständigheterna kan jag inte jobba. Så jag ansåg att det var bättre att hoppa av redan nu (trots att det egentligen är för sent - den första veckan i tjänst har redan börjat) än att motvilligt härda ut under hela hösten.
Det var inte med gott samvete som jag ringde upp kansliet. Löften och överenskommelser värderar jag högt och när jag nu bröt mot dessa så kände jag mig rätt så usel på grund av vad jag gjorde. Men att tvinga mig själv till att ställa upp frivilligt, även det går emot mina principer.
Plötslig, omotiverat skönhetsduell - Eri Nobuchika vs Grigori Rasputin
信近エリ 5/5
Ефи́мович Распу́тин 0,5/5...inte ens jag är så hjärtlös så att jag ger någon stackare en nolla
Barbastark
Ranger nr. röd är serverad! Till skillnad från den föregående svarta så var denna ganska så enkel att måla.. och, åtminstone i mitt tycke, relativt lättidentifierad.
Det här är den näst sista hjälten i projektet Power Rangers for Peace. Nästa vecka så kan jag förhoppningsvis presentera den återstående rosa. Därefter kommer jag se efter hur stort intresset för tryckta tröjor kan tänkas vara, och om jag får den respons som jag hoppas på så ska jag försöka se efter om planerna faktiskt kan ske i verket. Jag har ingen aning om hur stora kostnaderna blir, men jag känner på mig att det slutliga priset för tröjorna kommer ligga någonstans mellan 200-300 kr...
...så jag hoppas att ni inte supit bort eran lön redan nu i helgen som varit!
ai like
Länge har jag drömt om att få ha Otsuka Ai i min sängkammare. Någonting som nu blir verklighet! Bilden är inspirerad av omslaget till hennes andra platta, Love Jam, en bild som jag fattade tycke för redan första gången jag såg den. Tekniken jag använt mig av är simpel. Kolpenna på lagom grovt papper. Länge sedan sist jag tecknade på det här visen, och verkligen länge sedan jag målade porträtt, men resultatet tycker jag blev godkännt.
På arket så står det skrivet " 愛 is best", en ganska så smart ordvits som används som titel på Otsukas senaste album. Länge har jag drömt om att få ha Otsuka Ai i min sängkammare, någonting som nu blir verklighet. Bilden är inspirerad av omslaget till hennes andra platta, Love Jam, en bild som jag fattade tycke för redan första gången jag såg den. Tekniken jag använt mig av är simpel. Kolpenna på lagom grovt papper. Länge sedan sist jag tecknade på det här visen, och verkligen länge sedan jag målade porträtt, men resultatet tycker jag blev godkännt.
På arket så står det skrivet " 愛 is best", en ganska så smart ordvits som används som titel på Otsukas senaste album. Tecknet 愛 betyder kärlek, uttalas "Ai" och det är sångerskans förnamn. Meningen betyder alltså "I is best", "Ai (Otsuka) is best" eller "love is best". Ai like!
Vad går upp emot flummiga dansande män?
Kom av en händelse över denna minst sagt iögonfallande och imponerande musikvideo. Vore det inte för den ena killens röda byxor så vore den en fröjd att se!
Uppdatering för uppdaterandets skull
Kort kort om mitt liv i nuet:
Som om jag inte hade nog att göra så har jag gått och tagit värvning på diverse communities.. Mest välkänt av dessa är väll facebook. Jag har länge varit motstridig mot just denna sida, men den är faktiskt rätt så underhållande när allt kommer omkring.
Det är ruskigt hur naken man är utan sin mobil. I telefonen så har jag alla telefonnummer samlade, klocka, anteckningar och möjligheten att kontakta omvärlden. Att lämna hemmet utan den är inte bara obehagligt utan faktiskt direkt farligt!
Trots att jag har tränat hela sommaren så är min kondition nere på en låg nivå. Jag har under drygt tre månader hållt mig till teknikpass och är därför fysiskt sett rätt så otränad. Dessutom så har de tekniker som jag inte fokuserat på blivit ordentligt rostiga med tiden.
Så länge jag inte har någonting aktivt i görningen så sover jag. Det går inte att undvika. Eftersom jag faktiskt är uppbokad med diverse aktiviteter under större delen av dygnet så är jag ständigt trött. Endast under helgerna så har jag möjligheten att exempelvis kunna läsa en bok utan att ögonlocken slår igen.
Tiden går snabbt. Snart lämnar jag Sverige. Det blir inte annat än skönt.
Samma gamla veva deluxe
Kom exempelvis nyss hem från träningen. Jag vill dricka te, men jag hinner inte. Måste gå och sova snart och gå och jobba i morgon och åka hem och äta mat och åka och träna och gå och sova och gå och jobba och sova och äta litegrann och jobba ännu mer. Helgerna har aldrig varit så heliga som de kommer bli nu.
Fortsättning följer..
....när du minst anar det!
Stockholm hjärta slår i japanska rytmer
Jag hade förväntat mig mycket av japanska 浅草ジンタ, som i går gästade stockholms innerstad då de framförde en konsert för Södra teatern. Jag hade förväntat mig mycket, men vad jag såg, hörde och kände där borta överträffar tveklöst mina vildaste förhoppningar.
Niklas frågade mig på vägen in mot stan vilka mina bästa konsertminnen är. Hade han väntat ett par timmar med den frågan så hade jag genast tillagt "Asakusa Jinta".
Adolf Fredriks torg måste vara den ideala platsen för denna typ av musikaliska framföranden. Centralt och lätttillgängligt, luftigt och vackert. Publiken som samlats framför operan, där scenen var belagd, liknade lustigt nog inte alls den som tågat inför dir en greys konsert. Jag såg inte en enda j-emo, vilket befogar alla påståenden angående hur insatta de är i japansk musik. Så fort ett stort affischnamn kommer hit så samlas de likt lämlar, men då ett mindre och mer okänt band spelar så är de inte det minsta intresserade. Jag säger då det, att det är band som Asakusa Jinta som utgör det absolut bästa ur japansk musikverksamhet.
I vilket fall som helst så fanns ganska så mycket folk på plats, men då vi anlände drygt 20 minuter innan konsertens start så hade jag och Niklas inte de minsta problem med att få tag på en exemplarisk plats framme vid stängslet.
När introt Sky Zero väl drog igång så rörde sig en ilning av välbehag genom kroppen, tonerna som kännetecknar Asakusa Jinta är hämtade från, jazz, japansk folkmusik, ska och punk, för att bara nämna ett fåtal genrer som de omfattar. Trumperna utgjorde grunden i introt och gjordes snart sällskap av rytmiskt trummande, kort därefter intågade sjumannabandet på scenen och välkommnades genast av den förväntansfulla publiken.
De inledde spelningen med ett par vilda låtar med hysteriskt tempo, vilket lyckades få igång åskådarna och bjuda dem in i uppträdandet. Det fanns konserten rakt igenom ett starkt band framför människorna på scen och framför den - det känndes aldrig som om vi var separerade!
Mellan låtarna så växlade alla artister, förutom gitarristen och trummisen, ständigt instrument. Bland de mest häpnadsveckande var den specialkonstruerade trumpeten som sångaren ett par gånger använde sig av. Det måste vara det absolut häftigaste instrumentet jag någonsin sett. Innan han plockade fram denna märkliga skapelse så tycke jag att hans massiva, silvriga och ihåliga bas var anmärkningsvärd, men trumpeten var verkligen i en helt annan liga. Närmaste liknelse jag kan göra är att beskriva den som någon slags bazooka med inte mindre än 9 trumpeter vastmonterade. Den välde ifrån sig allt ifrån trafikhornsläten till bombalarmsliknande ljud. Fantastiskt!
Vad som nästan berörde mig mest var att bandet under spelningen präglades av en hysterisk glädjeyra, som självklart smittade av sig på publiken. Då och då gjorde artisterna små försök till att prata svenska och engelska, med varierande resultat, men det spelade egentligen inte någon större roll vad som sas - för publiken älskade dem i alla fall. Mitt framför mig på scen så stod den kvinnliga trupet- och saxofinisten. I spelningens mitt så tog hon fram ett pappersark och började, i den mest sockersöta stämman jag må ha hört, presentera näst låt i engelska. Det var tydligen en gammal visa från Tokyostadsdelen Asakusa, hon hoppades att vi tyckte om den. Balladen drog igång, och det tidigare så hysteriska bandet visade nu prov på en fullkomligt motsatt form av musikframförande. Det var en vacker låt som ljöd och till min stora häpenhet så kunde nu inte trumpettjejen hålla tillbaka tårarna. Hon stod tyst vid sidan om och snyftade när vokalisten hävde ur sig de utsökta sångraderna. Det här var och kommer en lång tid frammåt vara bland det mest rörande jag sett.
De lugna låtarna utgjorde inte mycket av musikutbudet, utan snarare så var spelningen till mesta del fart- och glädjefylld rakt igenom. När bandet lämnade scenen så blev de, knappast förvånande, inropade på nytt (någonting som jag inte är helt säker på att de planerat). De gav oss ett par sista låtar och lovade dyrt och heligt att återvända. Den svenska publiken älskade dem, och jag såg inga tecken på att de inte älskade oss tillbaka (faktum är att de under konsertens gång upprepade gånger sa att de älskade, både på japanska och engelska).
Ett tjugotal meter ifrån scenen var ett tällt upprest. Där flockades snart åskådarna. T-shirts och cd-skivor sålldes i mängder. Jag köpte själv deras album Sky Zero, som om det inte vore för Niklas heroiska insats jag hade blivit tvungen att strunta i - eftersom jag idiotiskt nog själv inte hade mycket pengar med mig. I tältet träffade jag på Mariko, min japanskalärare. Vi växlade ett par ord, men på grund av den stora mängden människor så hade vi inte riktigt möjlighet att föra någon längre konversation. Någon japnskakurs i höst, ser det dock tråkigt nog inte ut att bli.
Jag fick möjlighet att träffa ett något förvirrat band. På grund av den stora samling människor som ville ha deras autografer så visste de inte riktigt var de skulle börja. Hur som helst så fick jag mitt exemplar av deras album och kunde växla ett fåtal tafatta meningar. Jag förstod imponerande nog det mesta av vad de sa och jag tror att de förstod de få ord som jag kastade ur mig. Hur som helst så var jag tvungen att lämna plats åt övrigt folk och kunde tyvärr inte få prata något med med bandet. Jag var aningen nedstämd över detta då jag lämnade torget.
Sammanfattningsvis så vill jag meddela att alla de personer som jag bjudit med mig, men som i sista sekund hoppat av, gjorde ett stort misstag. Det här var helhetligt sett en utav de allra bästa konserter jag varit på, och jag tror att även om Asakusa Jintas musik inte riktigt faller en in i smaken så går det inte att undvika att glädjas åt dem på scen - för Asakusa Jinta är glädje förkroppsligad!
Sist, men absolut inte minst, trumpetbazookan som sångaren använde sig av i ett par låtar. Helt bissar!
Asakusa i Stockholm!
Adolf Fredriks torg, klockan 20.00 i morgon kväll.. Jag lovar, ni blir inte besvikna!
Back in black
Varsågoda! Ranger nummer tre har ablsolut varit den klurigaste hittills, så jag tar inte illa upp om ni har problem med att känna igen honom. Egentligen ska han vara ännu mörkare, men lite måtta får det vara.
Halvvägs genom projektet, vå stycken kvar, röd och rosa. Kan det bli mer spännande än så här?
Puratori
Det japanska bandet Plastic Tree borde jag har presenterat för länge sedan. Det är erkännt att min musiksmak är präglad av mångfalld och att ett flertall band ligger mig nära om hjärtat, men med just denna kvartett så är det någonting alldeles särskillt.
Egentligen så är det inte en självklarhet att jag fastnat för just Puratori, eftersom genren som vissa av deras låtar går under genrer som jag helst tar avstånd ifrån. Bäst skulle man kunna beskriva dem som ett EMOband, vilket nu när EMOvågen är så pass stor och uttjatad är bland det sista jag vill låta mina öron utstå. Kanske underlättar det då att slippa förstå sig på sångtexten, som många gånger faktiskt är lite väl översentimental (fast av utsökt kvalitét, vilket väger upp det hela en hel del). I vilket fall som helst så har bandet under åren (11 år om jag minns rätt) gått igenom allt ifrån radiopop till långt mycket tyngre musik, och de har varit produktiva - som regel har de släppt ett fullängdsalbum per år. Att de släpper nya plattor så pass frekvent skulle i många fall peka på att de satsar på kvantitét framför kvalitét, men det tycker jag inte är sant. Liksom många andra asiatiska band verkar de arbeta otroligt hårt och producerar därför material i ett högt tempo. Visst påminner många av deras album om varandra, men inte på något negativt vis.
Anledningen till att jag ville ta upp Plastic Tree just nu är att de för ett par veckor sedan släppte nya plattan ネガとポジ. Den påminner ganska mycket om föregående skiva, Chandelier, men har en rik arsenal av nya låtar som, åtminstone i min mening, verkar väldigt lovande. Jag måste fortfarande lyssna in albumet lite mera, men kan redan nu konstatera att det speciellt plattans andra singel, 真っ赤な糸, är riktigt riktigt bra! Förvänta er mer om Puratori i fortsättningen!
空中ブランコ från Chandelier. Bra låt med utsökt video. Ett av Plastic Trees många ansikten.
Banzai
Jag kännde plötsligt ett behov av att stolt få visa upp bonsaiträden som jag fick av min kära vän Kana. Jag planterade dem för ett par veckor och i början så dröjde det innan växten vill visa sig, men nu växer de snabbt. Jag vet inte riktigt hur de kommer se ut eller hur stor de kommer bli när de vuxit färdigt, men det hör till tjusningen.
Billigt, överkokt och allmänt frånstötande
Jag var smått konfunderad då jag stod i resturangen, med kocken mitt emot mig på andra sidan disken. Egentligen så ska det väll inte vara så svårt att ingående beskriva de två pajerna som jag hade att välja på, men med det svaret jag fick så hade jag lika gärna ha givit honom fria händer, i stället för att sjävl behöva stå för vad som hamnar på tallriken.
Jag måste medge att jag redan då dagen tog vid var medveten om vilken risk jag tog i och med att jag struntade i att ta med egen matlåda hemifrån. Maten i resturangen är alltid som värst på måndagar! I överlag är den helt okey, men just på måndagar så är det skolmatssalsnostalgi som gäller. Billigt, överkokt och allmänt frånstötande.
I dag var det falukorv & mother fuckin' potato mos som stod på menyn. Jag bestämde mig så fort jag stegade in i matsalen att jag icke, under några som helst omständigheter, skulle kunna förtära sörjan. I stället så frågade jag genast efter de alternativa rätterna. Det var ungefär några ögonblick senare som ovanstående kommentar fälldes.
Jag valde fetaostpajen - den var fruktansvärd!
...på tal om mat så har jag givit upp alla försök till att sträva efter ett varierat kostutbud då jag äter inne i stan. Det är som bekant Kungshallen som gäller för min del - Kungshallen och kinaresturangen. Jag är på god väg att bli stammisförklarad. Är dock inte riktigt säker på om jag vill att de känner igen mig därborta. Tillämpar de möjligtvis förmåner för sina mest trogna kunder, eller kommer de bara flina rått mitt i mitt ansikte åt min vedervärdighet.
Jag tippar på det senare...
Gloomy Sunday - bästa depplåten ever?
My hours are slumberless
Dearest the shadows
I live with are numberless
Little white flowers
Will never awaken you
Not where the black coaches
Sorrow has taken you
Angels have no thoughts
Of ever returning you
Wouldnt they be angry
If I thought of joining you?
Gloomy sunday
Gloomy is sunday,
With shadows I spend it all
My heart and i
Have decided to end it all
Soon therell be candles
And prayers that are said I know
But let them not weep
Let them know that Im glad to go
Death is no dream
For in death Im caressin you
With the last breath of my soul
Ill be blessin you
Gloomy sunday
Dreaming, I was only dreaming
I wake and I find you asleep
In the deep of my heart here
Darling I hope
That my dream never haunted you
My heart is tellin you
How much I wanted you
Gloomy sunday
som gjorde att jag fick upp ögonen för låten)
Tidfördriv
Det är nästan så att jag längtar till morgondagen - en måndag, en helt vanlig måndag. Inte för att jag längtar till arbetet eller mina arbetskamrater, utan just på grund av att när veckan väl har satt igång så är den snabbt över. Och det är just så jag vill ha det för stunden. Det jag sysslar med nu är enbart förberedelser inför det som komma skall. Arbetet lägger grunden för min framtid. Utan pengar kommer jag ingenstans, det är en obligatorisk förutsättning för att jag ska kunna komma dit jag vill. Språkstudierna är likaså nödvändiga. Tränarjobbet och min egen träning är tidsfördriv som har som huvuduppgift att underlätta väntan.
Dagarna tills dess att jag lämnar Sverige blir bara färre och färre och vad som förut låg långt in i framtiden är jag nu bara ca en och en halv månad ifrån. Resan som jag gör kommer vara avgörande för min framtid - ingen tvekan om saken! Fram tills dess får dagarna gärna gå obemärkta förbi, men när jag väl befinner mig på den plats jag så länge efterlängtat så ska jag se till att ta vara på varje dag som går. Jag hoppas att tiden inte sviker mig.
brb
Yup, jag lever än. För stunden så har är min fritid dock väldigt begränsad, och det ser faktiskt ut som om detta i framtiden kommer vara normen (med jobb, tkd, japanska och simning på dagordningen så kommer jag ha fullt upp! åtminstone 6 dagar i veckan)
Jag vill så länge passa på att rekomendera ett band som jag egentligen borde presenterat mycket tidigare. Det är fra-foa som jag syftar på, och här med låten 青白い月 (Aojiroi Tsuki) så ser du dem när de är som allra bäst. Låten som på svenska kan ersättas till "blek måne" är obeskrivligt vacker, definitivt bland de jag håller allra kärast.
Den hysteriska uppståndelsen kring DeG!
För icke insatta personer så kan jag kort beskriva musiken som en ganska så tung form av GothMetal. Vad som bidragit till deras framgångar är att de kan klassas som Visual kei, en subkategori inom den japanska hårdrocken som kännetecknas av att bandmedlemmarna ofta lägger ner minst lika mycket energi på deras image som själva musiken de producerar. Vanligt är att de sminkar sig överdrivet mycket och klär sig i feminina kläder med goth som ledmotiv (dessa artister är nästan uteslutande män, jag har faktiskt aldrig sett något undantag). Dir en grey är liksom jag tidigare nämnde det största namnet inom japansk musik, från Europa sett. Flera gånger tidigare har de besökt Tyskland och Frankrike, men på grund av den enorma skara fans som uppstått här i Scandinavien så väljer de den här gången även att gästa norra Europa.
Vad som kanske bör tilläggas är att jag personligen inte har något direkt intresse av dir en grey. Att jag valde att gå på konserten berodde i första hand på att Gardell ville ha sällskap, men även till viss del på att jag också var smått intresserad av att uppleva det kraftiga drag som jag kunde förvänta mig att publiken skulle bistå med.
Så, där stod vi alltså. Klockan sedan länge passerat den tid så konserten i själva verket skulle startat. Den massiva kön, beståendes av allt ifrån JapanEmoister till JapanGothare (som för övrigt också är till synes emotionellt instabila) -samtliga svartklädda, sminkade och generöst peircade (jag hade god lust att informera dem om att pride tog slut i helgen), började nu bli änn mer otålig. Eftersom spelningen var utsåld så förväntade jag mig mycket folk, men att få se den väldiga samlingen j-rockare var ändå imonerande.. jag visste inte att det fanns SÅ många av dem.
Hur som helst så blev vi såsmåningom insläppta. Eftersom all fotografering var förbjuden så var jag aningen orolig för att min kamera skulle bli konfiskerad, men väl nog så lyckades jag smuggla in den utan besvär. Att fota bandet skulle vara att ej respektera dem köpte jag inte alls. Jag tror inte att dir en grey bryr sig det minsta om deras fans tar ett gäng kort, utan det är snarare så att det ligger i själva skivbolagets intresse att få behålla sin monopol på idolbilder. Hur som helst så gick det hela enligt mina förhoppningar - snart så stod jag mitt framför scenen, några meter från stängslet som skillde åskådare och band ifrån varandra. Jag kunde tydligt se de varma svettångorna stiga ovanför den redan hårt sammanpackade skaran människor. Jag trodde just för det ögonblicket inte riktigt att det skulle bli mycket trängre än såhär - oj, vad fel man kan ha!
Jag fick intrycket av att förbandet, Fair to Midland, gjorde hyfsat väl ifrån sig. Även om de flesta sparade på krafterna inför dem som de egentligen kommit för att se så verkade majoriteten uppskatta bandet, som för övrigt tydligen lyckats rätt bra med att etablera sig här i Sverige. Jag tycker däremot att de var pinsamt kassa. Musiken var allmänt ouppseendeväckande med skräpiga synthinslagg lite här och där. Sångaren gjorde en allmänt svag insats och försökte i stället väga upp det hela med en dans som, med risk för att Kim är den enda som förstår, närmast liknade en handsfreeversion av tjernobylbarnet. Rätt så komiskt, måste jag säga, i förhållande till det sorgliga musikutbudet.
Ett öronbedövande ljubel välkommnade japanerna när de entrade scenen. Folket som redan stod skoningslöst packade tryckten samman ytterligare. Ett flertal tjejer längst fram i publikhavet hade redan blivit bortdragna då de antingen svimmat eller vart bra nära på att göra det. Hur som helst så var det största problemet för min del att jag ofrivilligt blivit placerad mitt bakom tillställningens absolut längsta kille - jag såg ingenting alls! Lyckligtvis så lyckades jag trycka mig en bit åt sidan och framför mig så kunde jag, bara ett par meter framför mig, skymta sångaren och frontfiguren Kyo torna upp sig. Fastän jag som tidigare nämnt inte tillhör bandets fans så kunde jag inte undgå att njuta av stundens storhet.
Försiktigt och obervant så plockade jag upp kameran ur fickan och tog de första bilderna. Eftersom publiken rörde sig som vildar och lamporna växlade i intensivt tempo så var det dock omöjligt att få en klar bild. Efter ännu ett par bilder så hände det plötsligt att jag blev påkommen och jag var nu tvungen att röra mig bakåt i publiken för att undgå att bli utslängs. Hoppet om att få med mig en användbar bild hem var förlorat.
Efter att ha givit upp fotoplanerna så gick jag genast och köpte en ny tröja, för den jag hade på mig var bokstavligt talat dränkt i svett. 280 kr kostade det mig och jag ångrade mig nästan genast. Därefter träffade jag på Joyce med syster, vilka jag därefter höll mig samman med resten av spelningen.
Vad jag märkte in bit in under dir en greys uppträdande var att jag hade tappat nycklarna som jag hade på mig! Nycklarna hem, till cyckeln och till skåpet på jobbet var alla försvunna. Att de låg någonstans framme i folkmassan där densiteten var som tätast var det ingen tvekan om. Tålmodigt fick jag därför vänta tills först efter konserten med att leta, men det utan framgång. Trots hjälpen jag fick så fanns nycklarna ingenstans att finna. Med mer att tänka på en just spelningen som varit så tvingadesjag lämna Fryshuset mer irriterad än nöjd. (Jag har i skrivandet stund ännu inte fått tag på dem och det ser oturligt nog ut som om jag är tvungen att skaffa mig en ny uppsättning nycklar)
Sammanfattningsvis så tycker jag ändå helt klart att konserten var en mycket positiv överraskning. Jag hade förväntat mig någonting som dir en grey inte alls gav sken av att vara - nämligen visial kei. Har man inte sett deras musikvideos eller tidigare konserter så skulle man inte alls ta dem för det som de hittills varit. Det band som bemannade scenen var enligt mitt tycke både smakfullt klädda och med ett musikutbud och ett engagemang som helt ändrade mig bilden av bandet. Jag har tidigare helt och hållet tagit avstånd från dem men ser positiva sidor hos bandet som jag tidigare gått misste om. Även om jag förmodligen ändå inte kommer lyssna särskillt mycket mer på dem för den delen (deras musik är fortfarande lite för svårsmält för min smak) så respekterar jag dem från och med nu och frammåt.
.. och det är ett rejäl förändring i helt rätt riktning.
Dagens Swanberg
Egentligen så är Planet Terror värd ett par sanningens ord, men jag orkar helt enkelt inte ta upp det genidraget just nu. I stället så tänker enkelt och bekvämt ta och kopiera lite tjafs från dagens DN. Till er alla, från mig, här får ni dålig humor när den är som bäst!
Featurerubrikerna du missat
SEMESTRARNA börjar ta slut. Nu längtatr folk tillbaka till jobbet efter att ha solat sönder sig, badat sig algförgiftade, grillat sig feta samt skällt sig hesa på varandra i segelbåtar och bilköer.
Många har dålig pejl på vad som hänt i världen under semestern och det hör därför till att tidningar på sensommaren serverar en fyllig rubriksammanfattning av typen "Detta hände under din semester" för att uppdatera läsarna. Jag går som vanligt ett steg längre. Tidningar innehåller inte bara dagsfärska nyheter. Här är de så kallade "featureartiklarna" du missat i sommar:
Trådbussarna - trafikhistoriens smalaste fordon
Runt, runt, runt - om travhästar och yrsel
Mitt nylyfta ansikte orsakade höjda ögonbryn
Bromsmedicinerna di blir i gasen av
I akupunktörens väntrum sitter vi alla som på nålar
Nio miljoner svenskar kan ha dold sjukdom
Heta ögonblick i brännmaneternas kärleksliv
Hur vet frukostäggen när det gått tre minuter?
Elefantmetoden - ett osäkert sätt att gå ner i vikt
Ur en låghalt balettdansörs minnen
Gungstolen - ditt bästa medel mot åksjuka
Tröstens ord till en fågelhund som inte törs flyga
Tårta på tårta - en trångbodd konditors bekännelser
100 saker du kan dressera din katt till att vägra göra
Öronskugga - det nya sminket med attityd
Vegetarianernas bästa köttleder
Här är frisören som extraknäcker som aktieklippare
Vintramparnas bästa fotvårdstips
Driva loppcirkus blir lätt som en klåda
Jorden är platt - här är bevisen som du faller för
Så bygger du om torktumlaren till halvkroppssolarium
Finn död mus i colan och bli kändis i 15 minuter
Äkta mattor bevisar att u-länder kan om de bara vill
Gråt inte över mördaralgerna - koka soppa på dem
Så får urmakaren tiden att gå
Möt mannen som aldrig sett Allsång på Skansen
Socialstyrelsen manar: Slå ihjäl kräftorna innan du äter dem
Den dagen kunde Mona-Lisa hålla sig för skratt
Saknar du lokalsinne - bli inredningsarkitekt
Naturfilmarnas värsta grodor
Så känns det att bli förd till nödslakt
Min far var en munk och min mor var nunna
Priset kändes rätt - så jag slog till och köpte Eifeltornet
Jag fick korgen av linbanekonduktören
Därför gråter vi när vi skalar lök - vi tycker synd om löken
Testa själv - har du fått mördarmal i garderoben?
Larmrapport slår fast: all trycksvärta slut om tio år.
Swanberg
Vissa lär sig aldrig
Planet Terror
Var nyss och såg filmen, recension dyker förmodligen upp i morgon
-------------------------------------------------------------------------------------------
"I've never seen an one legged stripper.... and I've been to Marocko!"
- Den pilske soldaten Tarantino
Den tålmodiga väntan
Då någon sommarflirt för min del helt och hållet uteblivit så skriver jag nu i desperationens tecken. Det sägs att livet avnjuts bäst i sällskap av någon man håller av, och visst, om det stämmer så vore det då tråkigt att grinig och eländig släpa sig igenom ens bästa år som ensam och oönskad.
Att engagera sig i någon form av aktivt sökande ligger dock inte i mitt intresse, och att skylta med min ensamhet är någonting som min värdighet förbjuder mig att göra. Jag tänker därför fortsätta med vad jag gör bäst - ingenting alls!
Folk uppfattar mig möjligtvis som selektiv, oengagerad eller helt enkelt bara otroligt självuptagen, men så är inte riktigt fallet... inte enligt mig själv åtminstone. Det vill jag verkligen inte påstå. Jag är blott en tålmodig man i en värld som präglas av människor som inte kan tygla sina begär.
Nåväl. Allt tar sig tid.
För att göra er medvetna om vad jag går runt och hoppas på att finna så tänker jag presentera en kort beskrivning av vad jag tänkt mig:
Here we go...
Kroppsligt sett så bör en längd på mellan 150-170 cm vara någonting att sträva efter. Då jag själv inte är någon höjdare så vore ett överstigande av de måtten aningen genant - inte direkt en ren omöjlighet men fortfarande svårmotiverat. Folk som är kortare än ca 150 cm har en tendens att vara mindre estetiskt byggda. Det är min uppfattning.
Vikten är för många ett känsligt ämne och så även för mig. Jag sätter en närapå kompromisslös gräns vid 60 kg. Det är så mycket som jag själv väger. Väl under det taket så kan vikten variera väldigt mycket beroende på densitet, vilket kan göra att vissa ovanligt lätta människor fortfarande besitter en kroppslig harmoni. Givetvis får vikten inte sträcka sig hur långt ner som helst, undervikt är aldrig att sträva efter.
Kroppsliga modiferingar kan vara ett plus i vissa fall, för andra det motsatta. Överdimensionerade bystmått ger jag inte mycket för, likaså oplanerade tatueringar eller peircingar.
Etnicitet vore spelar i min mening ingen större roll så länge man ser ut ungefär som Nobuchika Eri eller Zhang Ziyi.
På tal om etnicitet så är språkliga begåvningar och erfarenhet av, för mig, intressanta kulturer önskvärt. Japanska och Koreanska ska jag försöka bemästra, Kinesiska och Franska vill jag lära mig. En möjlighet till att på ett effektivt sätt kunna kombinera partnerskap med att samtidigt få påbättra mina språkliga kunskaper vore perfekt!
Estetiskt begåvad är inte en nödvändighet, men helt klart någoninting som jag uppskattar.
Klädmässigt så är jag förvånansvärt liberalt ställd. Så länge en person kan bära upp plaggen på ett kreativt, inspirerande och säkert sätt så bryr jag mig inte direkt om villken kategori man sedan klassar det under. Undantag finns dock - Hello Kitty exempelvis.
Ett anmärkningsvärt musikintresse är att föredra. Av följande band/artister så bör åtminstone tre stycken höra till vad som faller i smaken:
Kent, Daft punk, Röyksopp, Rammstein, Nomoto Karia, Supercar, Jaurim, Capsule, Slagsmålsklubben, Basement Jaxx, Teddybears Sthlm, Clammbon, Polysics, Quruli, McDonald duck eclair
Personen i fråga får däremot inte acceptera mer än 15% av vad radiostationerna NRJ, The Voice eller Svenska favoriter spelar.
Ett basintresse i konsolspel är högst eftertraktat. Finns ett intresse för mästerverket Age of Empires II - Age of Kings så kan vi börja diskutera äktenskap omedelbart!
Jag kan acceptera ett politiskt ställningstagande som inte helt och hållet överensstämmer med mitt eget, så länge det inte går till överdrift. Extremister tar jag avstånd för, oavsett om de är röda, blåa eller gröna.
Därtill så väger vissa personliga värderingar tungt. Jag är väldigt tolerant, men då saker och ting bryter emot vad jag valt att acceptera så är jag bestämd.
Ja, det var väll de mest grundläggande riktlinjerna. Möjligtvis lite av en utopi, men jag är optimistisk!
Rolling bomber special
Rolling bomber special är en kortfilm regisserad av Nakashima Tetsuya. Den är underhållande, inspirerande och utmärkt. Har ni än inte sett den så är detta ett måste!
Filmen är menad som en parodi/hyllning av den kultförklarade serien Flashmen (varifrån Power Rangers härstammar). Den är inte enbart komisk, utan även smått filosofisk och underbart regisserad.
När självbehärskningen sviker
Mötte ett äldre par på vägen hem från jobbet i dag. De färdades emot mig på trotoaren - i varsin permobil (!) Det såg enligt mitt tycke ut som om de frenetiskt rejsade mot varandra.. i ungefär 20 km/h, vilket gjorde det till en tuff utmaning att försöka låta bli att skratta dem rakt i ansiktet. Jag blev tvungen att bita mig hårt i läppen och kolla bort från dem när de passerade, men kunde trots det inte undgå att fnissa som en liten flicka bakom ryggen på dem.
Ja, jag kommer säkerligen hamna i helvetet.
